Äntligen har vi kommit ut från IVA! Efter 8 veckor och 4 dagar ansågs vi inte IVA-mässiga längre utan fick flytta ut till familjeneo med eget rum där vi får ha skroten hos oss. Lite mer som på riktigt. På måndag tar vi ytterligare steg närmare hemåt då det blir storflytt upp till Sundsvalls neo för de sista veckorna innan vi äntligen kan flytta hem. Det ska bli fantastiskt härligt att få komma upp, få se vårt hus och börja fixa och att få bo som nu med skroten hos oss och sköta henne själva.

2 månader gammal är hon idag. Galet vad tiden går fort! Hon och jag har lite kvalitetstid nu, då David har åkt iväg för att fixa det sista inför flytten. Han har fått stå för mycket av allt det praktiska som ska skötas och är helt fantastisk på att fixa och trixa, jag har sån enorm tur som har honom! Det är mycket sista-minuten göra, men nu är de sista administrativa till KI fixat och älsklingen är nu på jakt efter lite blocket-möbler här nere som ska med flyttlasset upp i helgen. Vi har boket flyttgubbar och hela kittet så vi slipper i- och ur-lastning nu när vi ändå har en del att stå i. Mamma och pappa har kollat och fixat med radhuset där hemma och härnere är det svärföräldrarna som drar i många trådar och får allt att gå ihop. Ovärderlig hjälp som gjort att sommaren flutit på rätt smidigt ändå trots allt som hänt.

Nu borde David komma snart, förhoppningsvis med lite lunch, och sen ska jag ta mig ut på en löprtur under eftermiddan!

Nu har vi bott fem veckor på sjukhus. Fem veckor! Fattar inte att det gått så lång tid... Inte utan att man börjar lessna på miljön och att vara låst på samma ställe hela tiden. Dagarna går i ett och tiden flyger på något konstigt sätt iväg. Märkligt det där, att dagarna försvinner så fort av att göra så lite. Jag kommer ihåg i höstas, under barnkursen när vi var på besök på neoavdelningen på Sös och träffade föräldrar som bodde på sjukhuset under flera månaders tid. Jag minns såväl hur jag tänkte "Hur orkar de?!! vara instängda i ett rum, bara gå ut några timmar om dan och annars bara sitta med sina barn..." Och nu är jag där själv och tycker att tiden tillsammans med Ronja flyger iväg, timmarna avlöser varandra och som sagt - det har redan gått fem veckor.

Men visst, utanför fönstret är det svensk sommar i kaliber som aldrig annars inträffar. 25-30 grader varmt och strålande sol varje dag. Det är inte utan att man drömmer sig bort, längtar efter dagar på klipporna vid havet, att kunna bege sig längre bort än andra sidan Brunnsviken och framförallt att kunna ta med sig Ronja härifrån för att slippa känna den där ständiga dragningen tillbaka när man väl lämnar sjukhusområdet. Vi har ännu inte varit hemma nånting, eller hemma hos nån annan för den delen

Vi har fått vårt radhus hemma nu. Nycklarna i alla fall, huset har vi inte ens sett än och får vänta ytterligare några veckor innan det blir aktuellt. Det ska bli så härligt när vi äntligen får flytta hem!