Så har jag och mina tjejer varit hemma en dryg vecka. Dagarna går fort och timmarna ännu fortare... Ronja har fått gå på dagis sina 15 timmar i veckan, vilket ger mig och Noomi några egna timmar tis, ons och torsdag. David har ett par halvdagar i veckan som vi kunnat göra utflykter på.

 

Lite bilder från veckan:

 

 

Jag har sovit till 8-9-halv tio varenda dag sedan vi kom hem från sjukhuset, helt totalt däckad dessutom. Den här veckan går ju an, och nästa när David fortfarande är hemma, men sen ska vi ju hitta en vardag tillsammans jag, Noomi och Ronja och då funkar det ju inte att sova bort halva förmiddan längre. Nu sussar visserligen Ronja oftast till halv åtta tiden om hon får, men tanken är ju att hon ska få sina tre gånger fem timmar dagistid i veckan och då duger det ju liksom inte att komma in till lunch. 

 

Det positiva är att jag känner mig utvilad om dagarna, har bara somnat i soffan några gånger :) Noomi fortsätter käka var tredje timme som en klocka, och nu kan vi snart sluta ställa väckning om nätterna som vi gjort av rädsla för att hon ska missa något mål, vilket hon helst inte ska nu när hon fortfarande väger så lite. I natt blev det käk kl 22, 01.30, 03, 06.30 där hon som vanligt hade en lååång vaken period där efter halv två. En och en halv timme för att vara exakt... Jääj, precis den tiden man känner för att gulla med bebis. Sen sover hon ju i prinicip hela dagarna i övrigt. 

 

Det blir nog en tuff omställning att vara hemma själv med mina fantastiska tjejer, men som med alla omställningar så gäller det att hitta sina roller och sätt att hantera dagarna på, vilket blir den största utmaningen i början. Det har varit lyxigt med så lång tid hela familjen hemma, Ronja har kunnat få full uppmärksamhet av nån av oss, utan att man bara låter Noomi ligga för sig själv. Är inställd på en del konflikter framöver, men Ronja är en så klok och resonerande tjej att det nog ska kunna hanteras genom diskussion. Får väl återkomma i ämnet efter några veckor som hemmavarande tvåbarnsmamma.

 

Just nu sover Noomi fortfarande, men börjar röra på sig lite smått för nästa mål. Ronja och David har gått iväg till öppna förskolan, och jag tänkte att vi gör dem sällskap när morgonbestyren är över.

 

... och just jag - jag har TRÄNINGSVÄRK idag efter gårdagens löp/gångtur. Hur underbart är inte det?!

 

4 dagar gammal och Noomi sköter sig finfint. Hon har gått ner i vikt till 2505g, men nu verkar det ha stabiliserat sig och vänt. Hon äter fantastiskt bra för att vara så liten, har till och med orkat amma några hela mål, men sondas annars till extra. Är nu uppe i 45ml var 3:e timme och ammas delvis så gott som varje mål. 

 

Vi har fått komma ut på små promenader och idag fick vi första längre permissionen och var hemma mellan 12-19 - helt underbart! Ronja tyckte så klart det var toppen att vi var hemma, och nu längtar vi ännu mera hem. Målet är att vara sondfri innan hemgång, och med tanke på hur bra det gått med maten hittills så borde inte det vara alltför avlägset bort.

 

Då var hon här, vår nyaste medlem av familjen. Vi åkte in måndagskvällen den 4:e november pga onda sammandragningar som höll i. Hade under helgen haft lätt för sammandragningar efter att medicinen avslutades i fredags, och nu hade de nästan gått över i värkar. Ronja lämnades hos mormor å vi styrde mot förlossningen för jag vet inte vilken gång i ordningen. 

 

Pyret låg fortfarande i säte, så det blev ett nytt vändningsförsök som inte ville sig. Fick lite effekt av Bricanylet med minskade värkar och kunde slumra ett par timmar, men vaknade framåt ett-tiden av kraftiga värkar var tionde minut. Låg med dessa i ett par timmar och sov mellan intervallen, innan jag väckte David vid tre och vi ringde på barnmorskan. Ny CTG visade kontraktionerna, Pyret mådde bra och jag var öppen 3 cm. Inte så mycket att diskutera om, man ville inte förlösa i säte, och förlossningen verkade vara ett faktum. Dr L kom förbi och vi bestämde för att plocka ut den lilla. Efter lite förberedelser var vi snart nere på op, fick spinalbedövning och det dröjde inte länge förrän ett gnyende hördes och stegrades i ett skrik. Barnmorskan visade upp underverket som var en flicka och David följde med ut till barnbordet. Apgar 9-3-9 efter en apne vid fem minuter som fick puffas och ventileras lite i CPAP, men sen höll andningen sig fint. David kom och visade upp henne igen så jag fick pussa på henne, innan de försvann upp på neo. Jag blev ihopsydd och skjutsades sen direkt till avdelning 45 och resten av familjen. 

 

Född: 5 november 2013, graviditetsvecka 34+4

Vikt: 2760 g

Längd: 48,5 cm

Huvudomfång: 33,3 cm

 

Resten av dagen låg hon i min famn å gosade. Ronja kom och var här under dagen och tyckte nog det var rätt omtumlande att bli storasyster. Dagarna därefter har hon varit jättestolt vid besöken, hjälpt till att sköta, hålla i famnen och pussar och klappar massor. 

 

Nu nu har vi kommit överens om namn också - det blev en Noomi.

 

 

 

 

 

Jahaja, man ska aldrig börja prata om fullgången tid visst... I måndags var det en fin höstdag, så jag tog mig en promenad i sakta mak över Norra Berget ner till MVC. Tror det tog mig 1,5 timmar, så det var med riktiga myrsteg jag fick njuta av höstluften. Allt var bra hos barnmorskan, magen växer som den ska å vi planerade för uppföljning med vändningsförsöket v 36 då Pyret fortfarande ligger med rumpan ner. Gick ner på stan sen och satt på cafe, drack en latte och läste bok - rätt trevligt! Tog sen bussen till Granloholm och hämtade Ronja på dagis och traskade hem. 

 

Kände av dagens aktivitet lite grann under kvällen, hade regelbundna sammandragningar och tog en Bricanyltablett framåt åtta-tiden som tog bort dem. Kunde sova, men vaknade vid strax efter 4 med onda sammandragningar i magen och ryggen - helt olika de jag haft hittills. Kunde inte somna om, utan låg och väntade tills klockan ringde vid sex och sa till David att vi nog borde åka in och kolla. Ringde förlossningen som höll med och sa att vi var välkomna. De andra åt frukost, vi skjutsade Ronja till dagis och åkte till sjukhuset. Värkarna fortsatte var 3-7 min och gjorde betydligt ondare än vad jag haft tidigare.

 

På plats konstaterades att tappen var öppen ett par cm och man började snacka bebis. Hoppsan! Problemet var  dock Pyrets sätesläge som man inte vill förlösa i. Fick Bricanyl im för att minska värkarna, men utan effekt. Sen fick jag bricanyl iv när man skulle göra ett vändningsförsök, och då gav värkarna med sig. Vändningsförsöket var ju en upplevelse, men Pyret ville inte alls byta position utan ligger envist kvar med fötterna neråt och sparkar för fullt mot utgången...

 

Jag blev kvar på förlossningen över natten, hade en lättretad uterus under kvällen med enstaka värkar, men nu på morgonen känns allt bra igen. Har varit uppe och traskat i korridoren utan sammandragningar och kollat tappen med ultraljud. Det är 9-11 mm kvar av kanterna och öppen nån cm i mitten. Får dock gå hem nu, men är åter förpassad i huvudsak sängläge. Har fått en tid för nytt vändningsförsök om 2 veckor - om det nu inte händer nått dessförinnan förstås. 

 

Så nu väntar jag på att David ska sluta jobba och skjutsa hem mig! Fortsättning följer...

 

 

Måndagsmorgon. Ny vecka, även om vi framförallt räknar veckobyten på fredagar då graviditeten byter veckonummer. Otroligt vad många som har koll på exakt längd i denna graviditet, nästan bättre än jag själv.

 

33+3 idag och på fredag nås nästa "mål" med v 34. Då avslutas mediciner och en ev förlossning hejdas inte längre då Pyret anses stor nog. Ska bli fantastiskt skönt. Sen har vi ju haft så lugna veckor mot slutet trots promenader och uppegående aktiviteter att förhoppningen finns om fullgången tid. Vem trodde det för 10 veckor sen när allt drog igång... Idag väntar besök hos barnmorskan. Inget märkvärdigt alls, utan får nu gå som alla andra på rutinkontroller och känna mig lite vanlig. 

 

Helgen en har varit lugn. Ronja fick en släng av magsjuka/matförgiftning i torsdagskväll och natt och kräktes rejält några gånger, så vi ställde in oss på en helg med kräk- och diarresjuka, men det blev aldrig nått mer och hon har varit pigg och ätit som vanligt. Märkligt, men skönt så klart. Fredag tillbringades dock i lugn och ro i soffan framför Bamse, spöket Laban och alla andra favoriter som hon bara får se vid sjukdom och långa bilfärder. 

 

I lördags var vi och spanade på bilar. Är inne på att köpa ny (begagnad) bil och var och klämde och kände lite. Tror vi har dragit ner valen till Volvo V70/XC70, Ford S-Max eller Skoda Superb. Prio ligger vid rejält tiltagna packningsutrymmen, plats för bakåtvända barnstolar i baksätet utan att påverka framsätena alltför mycket, bra och pålitlig vinterbil, minskad bränsleförbrukning och vettiga servicekostnader. Bland annat. Den som känner sig bilkunnig får gärna komma med åsikter :)

 

Var även ut till Bergeforsen för att köpa blocketskötbord och gå på BSK: s bytesmarknad och kom hem med slalomskidor till Ronja, lite barnullkläder, gummistövlar, babygym, badbalja, amningskudde, mm för typ 400kr. Begagnat är bra grejer det!

 

Igår hade SOK familjedag med tipsrunda runt Sidsjön och gofika i klubbstugan. Stor uppslutning som vanligt. Åkte även till favoritlekparken i Mårtensro där Ronja härjade runt innan tacomiddag och filmkväll. En riktig "svenssonhelg" med andra ord. Längtar efter långa helgutflykter till mer svåråtkomliga utflyktsmål, besöka nya berg, nya etapper på höga Kustenleden, att få springa långpass i höstskogarna, jaga första skridskoisarna och få första skidpassen i vinterlandskap... Snart så!

 

 

 

I helgen har vi haft finhöst! Både David och Ronja var lediga i fredags så vi lekte hemma och var efter lunch med Ronja på habiliteringen där hon fick träffa sjukgymnast och arbetsterapeut för den första mätningen i uppföljningsprogrammet. Hon älskar att gå dit, så det gick toppenbra. Och inga konstigheter på mätningen heller, mer än sin stelhet i ffa höftböjare och adduktorer. Efteråt åkte vi hem och bakade LCHF-inspirerad morotskaka på Ronjas önskemål (morotskakan alltså - inte LCHF-biten). Den blev jättegod!

 

I lördags åkte Ronja med mormor på HImlabadet, och jag och David fick oss en hel förmiddag på tu-man-hand. I vanliga fall hade den nog ägnats åt diverse fysiska aktiviteter ute i nån fin natur, men nu fick vi nöja oss med att vara bilbundna. Vidgade dock våra vyer och åkte till Barsviken utanför Häggdånger, tog en promenad i skogen ut till vackra klippor och slog oss ner med medhavd matsäck. Sagolik dag!

 

 

 

På söndan åkte vi på allmeanut i Njurunda hela familjen och Fredde. Frågeslinga och medhavd matsäck, ibland räcker det med de små utflykterna...

 

 

 

 

 

 

 

Imorgon blir det v 32+0 och nästa delmål är uppnått! Så siktar vi vidare mot v 34. Jag var på kontroll på vanliga MVC förra torsdan och spec-MVC på fredan. De gjorde ett nytt tillväxtultraljud av Pyret som fortsätter att växa i rätt takt. Borde nu vara uppe i 2 kg!! Kontrollerade även tapplängden som krympit till runt 18 mm, men fick inga ytterligare restriktioner utan uppmanades att successivt trappa upp aktiviteten och så länge det inte gav sammandragningar så var det ok. Nu följs jag bara på MVC och får höra av mig vid behov till spec-.MVC, efter ett gemensamt beslut med läkaren.

Denna helg var vi på löptävling i Töva i lördags. David skulle springa avslutande deltävling i deltaterrängen, och Ronja ville inte vara sämre så hon fick ställa upp i 500m-klassen för 0-6 år. Gissa om hon var stolt när hon passerade mållinjen.

 

 

 

Vi tog oss sen en längre promenad på skidspåren där innan vi åkte hem. Och just ja, David vann sin klass med god marginal.

 

På söndan var vi hemma, ute å lekte i höstlöven och lekparken med Ronja och gick runt Sticksjön innan vi var på födelsedagskalas på Höjdgatan.

 

Ronja i underbara höstfärger


Den här veckan har jag varit lite mer aktiv. Fått fixat liiite i trädgården på baksidan. Sorterat och tvättat gamla Ronjakläder som ska få ärvas av Pyret, tagit några småpromenader och hämtat Ronja från dagis. Imponerande aktiviteter va...?! Läser böcker, bloggar, fixar med foton, ser på serier, handlar på Tradera och låter tiden rulla på. 

 

 

Imorgon är både David och Ronja lediga så vi har en skön långhelg framför oss :)

 

 

 

... har gått sen utskrivning förra torsdag. Det har varit underbart att få vara hemma med familjen igen. Var redan i fredags tillbaka på återbesök för tillväxtultraljud av Pyret och cervix. Pyret växer som h*n ska! följer kurvan och uppskattades till ettochetthalv kilo. Tjockis! Redan Ronjas dubbla födelsevikt, vilket känns fantastiskt bra. Mätte livmodertappen till ny rekordlängd på 34 mm hur nu det kan komma sig. Positiv överraskning. Nu får jag vara i fred med två veckor mellan kontrollerna.

 

Hemmaveckan har varit lugn, men har successivt fått tillåtelse att vara mer aktiv hemma, vilket nästan är oundvikligt. Dels vill ju Ronja leka, så då kryper man ju omkring på golvet, bygger tåg, leker med gubbar och myser. Sen har man ju fler anledningar att kliva upp hemma, fixa mat, rensa svamp (David fick själv stå för årets kantarellskörd och gjorde det med råge) och pula på.

 

Det jobbigaste är att inte få vara ute och röra sig, och vissa dagar går humöret verkligen ner i botten och allt känns bara hopplöst. David har då "gett mig dispens" och tagit med mig ut. En biltur upp på Norra Berget för att strosa i höstdoftande skog följt av våffla med hjortronsylt på hembygdsgården har effekt flera tusen gånger starkare än vilken uppiggande medicin som helst.

Igår var vi lediga hela familjen då David har nattvecka. Åkte till en ny lekpark, tog med primuskök och mat och stannade ute å lekte, åt och nöjt i solen. Livskvalitet är de små sakerna i vardan.

 

Dagens uteprojekt är att plantera ljung i blomlådorna. Ronja är lämnad på dagis av mormor och snart kommer David hem för att sova efter nattjobbet.

 

Efter en lugn helg och måndag blev jag äntligen beviljad permission under kvällen-natten. David hämtade mig efte jbbet, och mamma hade hämtat Ronja och var hos oss på kvällen då David skulle springa tävling. Så skönt att vara hemma igen efter 10 dagar inlagd... Mysigt att få vara med Ronja! Kändes helt bra i magen under kvällen och jag sov riktigt gott i min egna säng. Mamma hämtade mig och Ronja imorse, så efter hon lämnats på dagis åkte jag tillbaka till avdelningen.

Får snart veta att man nog tänkt skriva ut mig idag, jippie! Först ska dock CTG göras, och direkt när denna kopplas så känner jag hur jag börjar få sammandragningar igen. Inte så kraftiga, mer än några enstaka som kändes lite mer, men regelbundna vad som kändes som var 3-5:e minut. Kanske retades av banden runt magen, men förmodligen i kombination med mer aktivitet som det blir när man ska upp och iväg på morgonen. Har sen legat mest hela dagen och väntat på att de ska ge med sig. Mitt på dan minskade de under ett par timmar till kanske 20 min mellan, men sen framåt tre-tiden kom de åter tätare. Sa till bm och fick snart en Bricanylspruta, och sen har de klingat av. Haft enstaka under kvällen, men inget ihållande.

Min hemgång ställdes in och jag rekommenderades stanna kvar över natten, så nu sitter jag här på mitt rum igen och är rätt så uttråkad och börjar känna av i ryggen efter en heldag i halvliggande position. Ny bedömning imorgon, kanske jag kan få bli hemskriven då istället. Nog för att man inte tar det lika lugnt hemma - det är nästan omöjligt, men om man slapp ta sig fram och tillbaka till sjukhuset så tror jag nog den aktivitetsgraden skulle funka även hemma. Har som sagt inte känt nått på hela helgen förrän idag.

Mest vill jag hem för att få vara med Ronja som varit så stark genom allt detta, men det märks att hon är mer labil än tidigare, har svårare att sova och gärna vill ligga i vår säng - vilket hon aldrig velat tidigare, ens om man föreslagit det. Och det är klart att det är en otrygghet med mamma som är borta mest hela tiden, inte minst när vi försvunnit bägge två när hon sovit. Samtidigt är hon så förståndig och verkar förstå på sitt sätt när vi förklarar vad som händer. Älskade skrot....

Nu håller vi tummarna för morgondagen!

Igår fick vi besök av Ronja som kom med farmor på tåget, underbart att få träffa henne igen! Vi var ner på lekterapin och läste på rummet. De sov på vandrarhem och kom tillbaka i morse, så vi har varit i lekparken och ätit lunch nere på restaurangen. Skönt att göra annat. Nu ska hon sova middag innan tåget går vid tre-tiden. 

David blir kvar hela veckan då sammandragningarna kommer och går och inte känns tillförlitliga, även om tanken på förlossning fortfarande känns orealistisk. Nytt ultraljud väntar på torsdag eller fredag inför hemtransport till Sundsvalls sjukhus på fredag om inget oväntat tillstöter. Ska bli skönt att komma hem, får väl se om de släpper hem mig eller tycker jag ska fortsätta ligga inne. Känns som jag lika gärna kan vara hemma, förutom att det ÄR svårare att hålla sig  inaktiv. Som det varit dessa dagar så krävs inte mycket aktivitet för att sammandragningarna ska dra igång igen, så lite skakigt känns det allt. Ultraljudet får väl vara utslagsgivande. 

... Sagt å gjort så blev det ambulansfärd till Umeå natten mot fredag. Var framme vid fem-tiden, träffade jouren och nytt CTG, men var relativt lugnt. Inte mycket sömn den natten dock. David kom efter I bil efter att hämtat lite grejer hemma och organiserat för Ronja som bor med mormor och morfar nu. 

 

Är nu inne i tristessen av att ligga inne. Har pågående dropp till imorgonbitti och ska helst ligga till sängs. Har gjort nytt UL som kollat Pyret som mår prima och växer som h*n ska. Fick en fin 3D-bild också.

 

Tappen mättes nu till mer sannolika 20mm, lite öppen inifrån, men ser stabilt ut. Fått en till kortisondos för lungutmognaden och barnläkaren har varit här och visat David neoavdelningen - som vi INTE planerar att hamna på inom närmsta tiden. 

 

Droppet stängs av i morgon och vi hoppas att det håller sig lugnt fortsättningsvis, inte känt av nånting alls idag, så det är ju lovande. Skulle sammandragningarna börja igen imorgon så låter man det dock vara så och fortsätter inte med dropp, vilket känns lite läskigt såklart. V 27+1 idag, så förutsättningarna är ju såååå mycket bättre än de var för Ronja ändå. Planen är att vara kvar i Umeå i alla fall nästa vecka, sen kan ju Sundsvall ta tillbaka oss då de kan ta hand om barn från v 28 som är på fredag. Får se om David stannar hela tiden eller åker tillbaka innan. 

 

Bokläsning, slösurf, film, serier och väntan. Jobbigt för ryggen att ligga. Hoppas få komma upp snart!

Hann vara hemma en vecka i Sundsvall, hur skönt som helst att få komma hem, men en ny utmaning att ta det lugnt och det tar emot så att inte vara ute och röra sig i det underbara sensommarvädret som varit. Tog en tur till Spikarna på söndan och fick plockat lite lingon med familjen. Annars har det blivit några kortare skogspromenader i krypfart, men känslan att få gå på stig och andas frisk höstskog gör under för välmåendet. Fått plockat lite svamp med, rimskivlingar och fårtickor som det bara kryllar av i hemmaskogen. Har hämtat Ronja från dagis, med hjälp av mamma och farmor några av dagarna och varit på Norra Berget.

Annars har veckan bjudit på lite måsten som besök på spec-MVC för mig och tandläkare och ögonmottagningen med Ronja. Torsdag var en sådan intensiv dag dag då Ronja fick vara hemma på morgonen innan sjukhusbesök vid 10. Lite lekpark, CityGross och 2,5 timmar på sjukhuset. Hon är så duktig och förståndig och är införstådd med att jag inte får bära henne, men det är svårt för henne att förstå att det gäller hela tiden, så visst är man betydligt mer aktiv i sällskap med en treåring. Vilade några timmar efter lunch och tog sen en skogspromenad med svampplock sen eftermiddag innan nästa motgång började.

Fick sammandragningar när jag kom hem som inte gav med sig. Låg i soffan och gjorde ingenting, men de kom med 5-10 minuters intervall under hela kvällen. Till slut var det dags att gå och sova, och velade mellan att bara lägga sig och hoppas att det skulle ge med sig, eller att kolla upp det. Ringde till slut förlossningen för att rådgöra, och de tyckte (såklart) att vi skulle komma in för kontroll. Pappa fick komma hem som barnvakt och strax efter 22 åkte vi in. Sammandragningarna tilltog något i styrka och mängd av färden in och promenaden upp, men inte så det gjorde ont. Lades i CTG och undersöktes av läkare och fick påbörja värkhämmande dropp med Tractocil. Ganska snart gick det tillbaka på detta, tappen var väs opåverkad (men suboptimal bild på UL där man gick den till 36 mm, vilket inte kändes rätt alls). Efter en halvtimme kom små sammandragningar tillbaka och man ville inte ha kvar mig i Sundsvall längre efter diskussion med barnjouren. Försökte argumentera lite mot detta, men gav oss snart.