Självförtroende - nånting negativt?
Folk är idioter! Det är bara att konstatera återigen… inte minst i det här landet med all jantelag som man fullkomligt översvämmas av var man än befinner sig. Vad är det för fel med att tycka att man själv är bra? Hur ska man någonsin komma nånvart om man inte tror på sig själv? Man blir aldrig bättre än vad man själv tror sig vara, så varför, VARFÖR ska folk ha sådana problem med det? Det är en sak om man är dryg och arrogant och allmänt översittrig, det tål inte jag heller, men det handlar snarare om attityd än om åsikter… Man kan faktiskt vara ödmjuk mot andra och samtidigt och ha ett bra självförtroende, det ena behöver inte utesluta det andra, även om stora delar av befolkningen tycks ha satt ett likamedtecken mellan gott självförtroende och nedvärdering av andra. Varför ska man inte kunna få berömma sig själv? Jag måste väl få säga om jag tycker att jag gjort nånting bra eller liknande om jag tycker det? Eller…? Däremot är det okej att berömma andra – bara det INTE rör dig själv, nä usch å fy, inte tro dig vara mer än nån annan… *suck*
En annan brist merparten verkar ha, är en total avsaknad till självdistans och därmed även svårt för att förstå de fåtal människor som faktiskt besitter den kvalitén. Något som kan bli en ordentlig etikettskrock när sådana jantelagsparagrafryttare möter någon med ett visst mått av självdistans, och inte inser att allt man säger kanske inte ska tas på fullaste allvar och att det faktiskt är möjligt att folk driver med sig själva… Dessa inåtvända människor tar då på nått bakvänt sätt illa upp och gör sitt bästa för att få även andra att inse hur fel och opassande det är att antyda något positivt hos sig själv och att man istället borde inta en mer undervärderande roll så folk inte tror man är arrogant.
Även förmågan att kunna avläsa ironi verkar vara underutvecklad hos ett skrämmande stort antal, något som får liknande konsekvenser då det i allmänhet verkar handla om samma personer. Frågan är då hur roligt livet blir… Eller är det just dessa som blir de där bittra människorna vars dagar verkar förstöras om de inte får klaga på nånting. Vad är syftet med det? Näää, usch… Låt bli att ta dig själv (och andra med för den delen) på så stort allvar hela tiden – livet blir så mycket roligare om man kan skämta om sig själv, göra bort sig och bjuda på det utan att det behöver vara något fel med det. Varför ska man anses som utstickare, eller snarare, varför ska utstickare vara nånting negativt? Börja leva för f***n och sluta irritera dig på andras överlägsenhet – gör nånting åt det och bli bättre själv istället – det är ditt liv, lägg inte för stor vikt på vad andra anser!
Vaddå upprörd… Jag? Jo, det är bara förnamnet… Droppen kom idag. Jag och Elin pluggade på skolan som vanligt och har på whiteboardtavlan i vårt grupprum skrivit en del peptalk som är avsett för att hålla motivationen uppe och humöret på topp (citat: ”Elin å Carro! Kanske bäst på fysiologi – ja troligen”, ”Vi drar till Alperna om 12 dagar”, ”Respiration ÄR roligt – innerst inne…” samt meddelande till dem som mot förmodan skulle få för sig att ta vårt bokade grupprum att det faktiskt ÄR bokat, ett hot om att sudda tavlan = det postterminala stadiet (vi vet var din brevlåda bor…). Nån dödskalle, en pussmun och avslutningsvis ”Puss! / Carro å Elin – the two and only"). Allt i VÅRT rum. På VÅR tavla. Alla som tycker detta känns nedlåtande/översittarklassigt eller får andra negativa vibbar kan ju få förklara det för mig, för när vi kom tillbaka efter lunch står ett gäng studenter och säger att de enligt schemat ska vara i vårt rum. Okej, nått har blivit fel i bokningen, vi hänvisar dem åt annat håll, talar om att vi bokat rummet och går in och sätter oss. En av dessa rara små människor dröjer sig då kvar och säger saker som att ”förlåt, men vi har ju ingen aning om nånting – vi går ju bara termin ett. Kan ju inte lika mycket som er. Vi vet ju egentligen ingenting”, osv. Ganska kul kille. Trodde jag eftersom jag var övertygad om att han skämtade, men sen fortsatte han med att vi borde tänka på vad vi skriver, att han tog illa vid sig, att andra kunde ta illa upp, vi borde inte vara så kaxiga och – det bästa av allt – ”det är inte speciellt trevligt att bli hotad med döden” och jag inser då att det är på fullt allvar han menar det han säger. Men hallå!!!!!!!! Hur, HUR kan man vara så naiv och trångsynt att man överhuvudtaget kan tolka något dylikt som att vi är fullt allvarliga? Visste inte om vi skulle skratta eller gråta åt eländet, men han blev så störd och fortsatte slänga ur sig liknande kommentarer, och jag blev bara mer och mer irriterad och gick sen och var förbannad resten av dan och hade bara lust att slå någon HÅRT. Och det värsta av allt är kanske att flertalet andra kommenterat samma sak, vilket måste betyda att de ödslat energi på att irritera sig över nått så banalt. Har inte folk bättre saker för sig än att störa sig på andra? Vissa verkar bara kunna leva om de får göra livet surt för någon annan. Avundsjuka? Missgynnsamhet för att andra har ett roligare liv? Jaa, jag vet inte… Nånting är allvarligt fel och det ska på sätt och vis bli skönt att lämna hela landet bakom sig för ett tag och åka dit där det inte ses som nånting negativt att trivas med sig själv…
En annan brist merparten verkar ha, är en total avsaknad till självdistans och därmed även svårt för att förstå de fåtal människor som faktiskt besitter den kvalitén. Något som kan bli en ordentlig etikettskrock när sådana jantelagsparagrafryttare möter någon med ett visst mått av självdistans, och inte inser att allt man säger kanske inte ska tas på fullaste allvar och att det faktiskt är möjligt att folk driver med sig själva… Dessa inåtvända människor tar då på nått bakvänt sätt illa upp och gör sitt bästa för att få även andra att inse hur fel och opassande det är att antyda något positivt hos sig själv och att man istället borde inta en mer undervärderande roll så folk inte tror man är arrogant.
Även förmågan att kunna avläsa ironi verkar vara underutvecklad hos ett skrämmande stort antal, något som får liknande konsekvenser då det i allmänhet verkar handla om samma personer. Frågan är då hur roligt livet blir… Eller är det just dessa som blir de där bittra människorna vars dagar verkar förstöras om de inte får klaga på nånting. Vad är syftet med det? Näää, usch… Låt bli att ta dig själv (och andra med för den delen) på så stort allvar hela tiden – livet blir så mycket roligare om man kan skämta om sig själv, göra bort sig och bjuda på det utan att det behöver vara något fel med det. Varför ska man anses som utstickare, eller snarare, varför ska utstickare vara nånting negativt? Börja leva för f***n och sluta irritera dig på andras överlägsenhet – gör nånting åt det och bli bättre själv istället – det är ditt liv, lägg inte för stor vikt på vad andra anser!
Vaddå upprörd… Jag? Jo, det är bara förnamnet… Droppen kom idag. Jag och Elin pluggade på skolan som vanligt och har på whiteboardtavlan i vårt grupprum skrivit en del peptalk som är avsett för att hålla motivationen uppe och humöret på topp (citat: ”Elin å Carro! Kanske bäst på fysiologi – ja troligen”, ”Vi drar till Alperna om 12 dagar”, ”Respiration ÄR roligt – innerst inne…” samt meddelande till dem som mot förmodan skulle få för sig att ta vårt bokade grupprum att det faktiskt ÄR bokat, ett hot om att sudda tavlan = det postterminala stadiet (vi vet var din brevlåda bor…). Nån dödskalle, en pussmun och avslutningsvis ”Puss! / Carro å Elin – the two and only"). Allt i VÅRT rum. På VÅR tavla. Alla som tycker detta känns nedlåtande/översittarklassigt eller får andra negativa vibbar kan ju få förklara det för mig, för när vi kom tillbaka efter lunch står ett gäng studenter och säger att de enligt schemat ska vara i vårt rum. Okej, nått har blivit fel i bokningen, vi hänvisar dem åt annat håll, talar om att vi bokat rummet och går in och sätter oss. En av dessa rara små människor dröjer sig då kvar och säger saker som att ”förlåt, men vi har ju ingen aning om nånting – vi går ju bara termin ett. Kan ju inte lika mycket som er. Vi vet ju egentligen ingenting”, osv. Ganska kul kille. Trodde jag eftersom jag var övertygad om att han skämtade, men sen fortsatte han med att vi borde tänka på vad vi skriver, att han tog illa vid sig, att andra kunde ta illa upp, vi borde inte vara så kaxiga och – det bästa av allt – ”det är inte speciellt trevligt att bli hotad med döden” och jag inser då att det är på fullt allvar han menar det han säger. Men hallå!!!!!!!! Hur, HUR kan man vara så naiv och trångsynt att man överhuvudtaget kan tolka något dylikt som att vi är fullt allvarliga? Visste inte om vi skulle skratta eller gråta åt eländet, men han blev så störd och fortsatte slänga ur sig liknande kommentarer, och jag blev bara mer och mer irriterad och gick sen och var förbannad resten av dan och hade bara lust att slå någon HÅRT. Och det värsta av allt är kanske att flertalet andra kommenterat samma sak, vilket måste betyda att de ödslat energi på att irritera sig över nått så banalt. Har inte folk bättre saker för sig än att störa sig på andra? Vissa verkar bara kunna leva om de får göra livet surt för någon annan. Avundsjuka? Missgynnsamhet för att andra har ett roligare liv? Jaa, jag vet inte… Nånting är allvarligt fel och det ska på sätt och vis bli skönt att lämna hela landet bakom sig för ett tag och åka dit där det inte ses som nånting negativt att trivas med sig själv…