Det är inte klokt vad tiden går fort, nu har vi bott på ALB (Astrid Lindgrens barnsjukhus) i över tre veckor. Vi huserar på deras föräldravåning och Ronja ligger fortfarande kvar på neo-IVA. Vardagen har förändrats radikalt, men man är ju fantastisk på att anpassa sig efter förutsättningarna. Lilltjejen mår ändå bra får man säga, även om det alltid går upp och ner och fram och tillbaka så ligger hon just nu på plussidan. Tänkte dock inte skriva om henne här, det har vi den andra bloggen till... 

Ronja föddes den 30:e maj, på söndagen innan vår examen och en och en halv vecka innan vår planerade sommarsemester. Examenscermonien fick hoppas över och sommarsemestern med tre veckors kajak och vandring i Lofoten uteblev. Men å vad jag är tacksam för att hon inte kom då! Och helgen hon föddes hade vi egentligen planerat att vara ute och paddla i Stockholms skärgård. Återigen ett stort tack för att vår kajakleverans blev försenad! Nu hade vi ju en av de bästa neonatalklinikerna inom räckhåll, hur det hade gått annars vill jag inte ens tänka på...

Under några kaotiska första dagar lyckades vi snart inse faktum att vi nu är föräldrar. Även om det blir på halvtid och på andras villkor, vilket kan vara nog så frustrerande att inte kunna njuta av sitt barn fullt ut, så är hon vår dotter. Helt fantastiskt!

Förutom känslostormen som rev upp första veckan, så skulle allt praktiskt klaras av. Vi båda två lyckades fixa den sista kursens examination, som som tur var hölls på KS där vi är, och vi ska nu i dagarna få våra projektarbeten kollade och godkända, så snart kan vi ansöka om examensbevisen trots allt. Sommarens planerade vikariat på akutkliniken i Sundsvall fick ställas in och vi håller nu som bäst på att försöka komma överrens med försäkringskassan, vilket ju inte är det lättaste. Och den planerade flytten till Sundsvall får skjutas upp ett ovisst antal veckor, men det är ju i sammanhanget mindre petitesser.

Istället bor vi alltså på sjukhuset och räknar med att göra det hela sommaren. Vi går mellan dotterns rum på neo med alla underbara sköterskor, och vårt rum på ALB några hundra meter därifrån. Och förutom tiden med henne, så turas vi om att komma ut och röra på oss och se något annat än Karolinskas in- och utsida. Hagaparken och Brunnsviken ligger lägligt nära för att återuppta löpningen som jag inte kunde ägna de sista fem graviditetsveckorna åt, och det är perfekt för att skingra tankarna och må både fysiskt och mentalt bättre.

Vi har inte tagit emot så mycket besök, i stort sett bara familj och de som bor närmast och kan infinna sig med kort varsel när det passar, men nu börjar Ronja bli lite mer stabil att man kanske vågar sig bort några timmar snart... Men det tar emot, det vill jag lova.