AjajAJ. Har utan anledning fått så fruktansvärt ont vid varje inandning att jag inte vet var jag ska ta vägen. Å inte blir det bättre av att det är som värst när jag ligger ner, vilket gör det omöjligt att sova... Det började i lördags morse, å sen har det bara blivit värre. Känner mig som ett av seminariefall från skolan.

Fall 1:
24-årig kvinna med en 2 dagars anamnes på andningsrelaterad smärta. Ytlig andning med kortare tachypné-attacker och påtagligt smärtpåverkan. Diffus smärta över högra delen av ryggen, samt vid lungapex vid inandning. Ev något palpationsöm. Andningsfrekvens varierar med ställning. 7/min vid sittande. 30/min vid liggande. Normala andningsljud. Regelbunden hjärtrytm. Vilopuls på 90/min att jämföra mot normala 45/min. Ingen feber...

Kanske borde kolla upp det imorron. Det här går ju inte, jag vill sova...

Vi hade förresten match i söndags å vann för faktiskt, vilket var på tiden... Jag hade värsta flytet å satte allt! Kul att spela när det går bra...

Nä, måste försöka sova. Drar mig för att lägga mig bara... Kanske ska göra ett nyt försök i sittande sovställning... Suck.  Är faktiskt lite orolig över vad det kan vara. Det var det där med hypokondriska läkarstudenter...

Vad är det du inte förstår? Jag har ett behov av att känna mig bekräftad. Hur många gånger ska jag behöva tala om att jag med jämna mellanrum måste få veta att du tänker på mig för att inte helt tappa självförtroendet? Det låter patetiskt, men jag har insett hur dålig självkänsla jag har när det gäller känslor, och inte blir det bättre av det här. Jag är rädd för att bli sårad och jag vågar inte tro på dig när jag inte hör ifrån dig. Jag har ju vågat släppa efter med dig, låtit dig och alla andra förstå att du verkligen betyder nått för mig. Varför ska du då förstöra det, när allt du behöver göra är att låta mig veta att jag finns även i din värld? Varje gång jag lämnar dig känns det bättre än nånsin, men ju längre tid det går däremellan, desto mer ökar osäkerheten och behovet av att bli bekräftad ökar med avståndet… 
 

Du verkar inte förstå och det kanske ingen annan gör heller. Fast är det så konstigt att jag vill veta att du tänker på mig? Skulle inte du känna så om inte jag hörde av mig på flera dagar? Fast det händer ju inte. Jag klarar inte av det. Jag vet inte hur många gånger jag bestämt mig för att den här gången ska jag motstå frestelsen att skicka iväg det där smset eller ringa det där samtalet, och låta dig få känna på hur det är att kännas bortglömd. Men det resulterar bara i att varje gång jag får ett sms omedvetet hoppas att det är från dig. Och oftast blir jag besviken. Varje gång jag ser ditt namn online väntar jag på att du ska höra av dig. Och oftast blir jag besviken. Och för varje gång det händer gör stinget i hjärtat lite ondare. Tårarna kommer lite fortare och besvikelsen når lite djupare, ända tills jag inte kan låta bli att höra av mig till dig i alla fall, och självkänslan dalar ytterligare ett snäpp… Jag skickar motvilligt iväg ett sms för att försöka få dig att förstå och även denna gång förblir det obesvarat… Och för varje gång det händer så växer min osäkerhet i takt med att självkänslan sjunker och jag blir arg på mig själv och på dig, ledsen över att du inte förstår hur viktigt det är för mig, förbannad över hur jävla fånig jag är. Jag kan börja gråta och inbilla mig konstiga saker, för att sen övergå i ilska över att jag reagerar så här och på dig för att du får mig att reagera såhär, när allt jag behöver är ett litet tecken på att du bryr dig… Den onda cirkeln sluts, spiralen går neråt. Självdestruktivitet när den är som värst.

 

Jag vet att jag borde veta bättre vid det här laget. Jag vet att du inte menar nånting illa, att vi bara är olika, att jag överreagerar… Jag vet, men jag reagerar ju lik förbannat ändå, och det verkar inte gå över, trots alla rationella tankar och realistiska insikter. Så kan inte du försöka förstå i alla fall och låta mig slippa känna så här. Bekräftelse. Det är allt jag behöver…

Åkte hem till Elin efter skolan, vi lagade mat å hade en riktigt romantisk kväll med tända ljus, rödvin och avancerad pasta bolognese. Vi har ju typ inte setts på evigheter känns det som, så det var skönt att få snacka lite å uppdatera allt som hänt sen sist. Planen för min del var att fortsätta till Challes inflyttningsfest med Hanna, men det blev inte riktigt så. Skolan tar verkligen all energi nu för tiden, så när det väl blir  fredagkväll längtar man mest efter att få ta det lugnt. Jag stannade hos Elin istället, och vi bredde ut oss i soffan och såg på idol-finalen som hade temat kärlekslåtar, vilket passade temat för kvällen rätt bra. Gråtframkallande låtdedikationer och smöriga ballader, vilket själklart resulterade att vi båda suktade efter nån att krypa in i famnen hos... I brist på potentiella hångel fick vi dock hålla till godo med att dela kudde med varandra samt den gemenskap som riktig kompiskärlek trots allt ger. Och det är verkligen inte fyskam det heller, vänskaplig emotionell kärlek värmer ju lika väl som den attraherande fysiska, fast på annat sätt... Anyway, love you bejbi!

Tyvärr åkte ju fel person ut (om vi återgår till Idol). Det vore ju synd att säga att jag sett speciellt många idol-avsnitt, men när man väl tittar så fastnar man rätt snabbt, och hon som åkte, Felicia, verkar vara en rakt igenom perfekt människa, sjunger bra och är sådär riktigt snygg-söt. Egentligen är det attribut som jag brukar kunna störa mig på (dvs kombinationen små, söta, perfekta typer), men hon verkar helt enkelt för helyllebra för att ens jag ska kunna irritera mig. Sen tycker jag ju om att titta på snygga människor, tjejer som killar, men vem gör inte det? Funderade starkt på att tapetsera en vägg med bara snyggt folk, risken är väl att man fastnar och aldrig tar sig ut...

Nu ska jag sova och drömma om den andra formen av kärlek...