Har aldrig någonsin varit såhär ambitiös så många dagar i rad. Känner mig riktigt stolt. Går som kandidat på AVA nu i två veckor, och har sen faktiskt både öppnat böckerna och läst på kvällstid. Kaka! Har dock otroligt svårt att sova/somna, så jag känner mig lite som en zombie. Vaknar trött som en klubbad säl. Är på sjukhuset hela dan och sen hem till plugg, mat, springning. Åsså om igen. Det känns lite underligt att vara tillbaka som kandis igen och helt plötslig måsta kunna svara på frågor, sitta med på långa ronder, skriva journaler å det andra som lätt blir träligt. Fast idag har jag tagit ljumskblodgaser och tränat på LP. Alltid något.

Ska vara isolerad och o-rolig nu fram till nästa torsdag, då lutar det nästan åt en Sundsvallstripp, åtminstone under helgen. Har ju en hel instuderingsvecka "ledigt"... Å Frida har paxat en plats åt mig i sin lägenhet :)

Nu ska jag trotsa mitt hatorgan njurarna och lära mig allt om glomerulonefriter...

Att man alltid blir lika förvånad att augusti går så fort och den härliga bekymmerslösa tiden som kallas sommar lider mot sitt slut. Det var ju nyss midsommar, och nu, utan att jag har nån riktig koll på vad som hänt, så sitter jag ensam i Stockholm igen och ska börja skolan på måndag. Aldrig har jag väl haft så svårt för tanken på att åka tillbaka hit som i år. Jag skulle kunna stanna flera månader till och jobba som alla andra, ha nånstans att bo som alla andra, fortsätta med sundsvallsvardagen som alla andra...

Antar att det är ett gott betyg för sommaren som varit, och helt allvarligt så har det varit en av de allra bästa. Trots att jag inte tagit mig längre än halvvägs till Härnösand på tre månader, så har jag bara gått runt å stortrivts. Älskade att bo med Frida och Magda. Älskade att jobba på akuten som undersköterska, mycket tack vare alla härliga människor. Älskade att ta dagarna som de kom. Inga förväntningar. Ingen stress. Kravlöst - sommarens ledord på alla fronter.

Känner separationsångest när jag tänker på de som är kvar hemma, som fortsätter som vanligt, fast utan mig. Jag vill också vara med. Saknar Frida. Saknar Tyson. Saknar alla... Jag vet att det är värst i början, och att jag snart har ramlat in i vardagen här istället, men tanken på att bara fått stanna kvar istället är svår att släppa... Säkerligen förstärks allt av den osäkerhet härnere. Ingen lägenhet. Vet inte vad som händer till hösten, om det blir danmark eller ej, och hur nu det kommer att kännas. Bristen på närhet. Och att det har gått en hel sommar sen jag träffade vännerna härnere sist. Stockholm representerar ett helt annat liv, jag måste bara vänja mig vid det igen. 

Jag vet inte vad jag vill. Skulle nog ledsna på vardagen hemma med, men just nu känns den som ett skönt substitut till alla måsten härnere. Jag vill nog helt enkelt bara fortsätta leva i nuet ett tag till. Kravlöst var det...