Ikväll när jag lämnade kirurgakuten kom jag på mig själv med att känna mig så löjligt nöjd med tillvaron. Så länge jag är inom sjukhusets (eller i alla fall akutens) väggar och jobbar eller lär mig om mitt blivande yrke, känner jag mig alldeles tillfreds och tänker inte på nånting utanför. Jag går och småler för mig själv i korridorerna, och vill inget hellre än att bita i nya uppgfter, patientfall, personer, vad som helst. Jag trivs.

Allt annat liksom bara försvinner ur tankesfären så länge jag har nått för händerna. Och bara jag inte har sovit för lite, så skulle jag kunna stanna hur länge som helst. Utan problem. Resterande del av livet utspelar sig flera ljusår bort, och alla måsten och tankespöken ligger långt, långt ute i periferin. Bortschasade. Ej existerande.

Det känns så lockande att bara stänga in sig där, strunta i allt annat och bara få känna sig så där löjligt nöjd. Istället kommer Livet med stort L ikapp mig varje gång jag kommer portarna och ut i kylan, och gör sig påmint om alla andra delar som tar sin plats, ska uppfyllas. Och var det inte nånting jag borde göra..?

Få förunnat att vara så tillfreds på sin arbetsplats, men samtidigt en livsfara för livets övriga diamanter?

Tur att det är fredag imorgon och slut på den här veckans klinik. Och att jag ska åka hem över helgen, träffa vänner och familj och fira Frida som fyller 26 år...

sägs det.

Visst blir man starkare av motgångar. Växer åt nått håll i alla fall, sen om det är positivt eller ej kan man ju tvista om. Jag tycker dock alltför många verkar se så mycket som just motgång, Hinder som ska bestigas. Oavsett om det handlar om sin livssituation eller tidsbrist eller överhuvudtaget när livet inte går framåt på den räls åt det hållet man hade tänkt från början. Det blir mycket gnäll, klagomål och trötta suckande. Vet inte folk att backar är roligare om man sjunger medans man går uppför dem?

Sen är det mycket snack om relationer. Så många som verkar få nån slags panik bara för att de är ensamma just nu. Ensamma som i "Inte har nån partner". Singel. Jag förstår inte riktigt hetsen och det ständiga sökandet med ficklampa och förstoringsglas över alla "potentiella" livskamrater. Och det är just det som eftersöks - livskamrater. Ett omöjligt begrepp. Internetdejtande, matchmaking sidor, nya bekantskaper, nya besvikelser om och om igen... Vad förväntar man sig egentligen? Kommer känslorna bara och dimper ner bara för att ni har samma intressen? Det finns tusentals folk med samma intressen, som är bra på papperet, fint yttre, trevliga att umgås med, osv, men det där andra då. Känslan. Förälskelsen. Knäsvagheten. Bubblandet i magen. Hjärtklappningen... Allt det där som är det bästa med att börja träffa nån ny, det är ju det som saknas. Och jag fattar det inte... Det kan väl aldrig komma något gott ur detta desperata koncept med att man "måste" hitta nån, gärna igår, bara för att det ska vara så... Eller?

Bara döda fiskar simmar med strömmen

Livet rusar fram i hundraåttioknyck, jag planerar och bokar in mig på allt som ramlar framför mina fötter och använder det som nån slags ursäkt för alla styvmoderligt behandlade vänskapsrelationer och sociala hålla kontakten-aktiviteter. Men jag trivs. Jag saknar engagemang för energikrävande "borde-n". Och jag undviker dem gärna just nu, men det känns som att leva i en bubbla. Verkligheten är nånting suddigt i periferin utanför sjukhusets och hemmets väggar. Och dit når jag inte så ofta. Undviker det.

Jag skulle vilja hångla. Hänge mig åt nått fullt ut, antingen i ordets rätta bemärkelse eller i allt jag tar mig för. Vara närvarande för stunden. Jag vill fascineras, förundras och känna en känsla av liv. Känna att nånting bara är så fantastiskt som det kan vara. Utan anledning. Jag vill leva med varje cell i kroppen. Vakna.

Jag vet inte var jag vill komma. Det är fredagkväll och jag är egentligen övertrött efter en klinikvecka med start 7:40 varje dag +  att nattjobb tre av nätterna. Fiffigt. Pappa var här å åt middag en kväll. Mysigt att träffa lite familj. Har tränat. Ikväll spelade Dragons mot 08 i Fryshuset. Var där med Magda å Nicke. Lagom ansträngande fredagsaktivitet. Och Sundsvall vann.

Kvällsfilosofi eller trött svammel. Resten får stanna i tanken för nu ska jag sova.

Imorron vankas det storfest och jag ska vara blå.

Jag jobbar natt. Har spenderat de senaste 17 timmarna på KS, och har kommit ungefär halvvägs. Imorgon klockan 16 får jag gå hem. Praktiskt med jobb på samma ställe som studiernas obligatoriska 40-timmarsveckor. Jag menar, då kan man utan problem ducka för all form av socialt liv.

Kirurgkursen är dock så fantastiskt mycket roligare än medicin. Trots långa dagar, mycket schemalagt och tidiga morgonronder, så har vi under de första fem veckorna haft riktigt bra placeringar med ambitiösa handledare och relevanta inlärningsmoment. Det är som att den sista stora pusselbiten i läkarrollen äntligen faller på plats, och jag har med skräckblandad förtjusning börjat skicka iväg ansökningar för nästa sommars första vikariat som underläkare.

Förutom skolan har jag under hösten försökt jobba mer än tidigare, och har faktiskt dragit på mig två extrajobb. Ett där jag befinner mig nu, som nattundersköterska på KTA (Karolinska Trial Alliance) där de driver läkemedelsstudier och forskning. Inte övermäktande mycket att göra, men trevlig arbetsplats och bra med extrapengar. Andra jobbet är vissa kvällar, nätter på helgerna som uska på SÖS-akuten där jag var i somras. Och det är mest för att jag råkar tycka det är så ofantligt kul med akutsjukvård. Så trots ett enormt patienttryck med överfulla korridorer och ibland ohumana väntetider, är det alltid ett sant nöje att gå dit och jobba. Man vet aldrig vad man stöter på.

Så skola och jobb, det är ungefär vad dagarna består av. Och träning ska kanske tilläggas. Har tagit på mig boxningshandskarna igen för träning med Narva BK lite sporadiskt när det finns tid. Och sen har jag och Hanna förutom att spela boll med grabbarna på KI, gått med i Alviks div IV lag i basket. Löjligt kul att spela dömda matcher igen, trots den ofta obefintliga nivån på spelet.

Hemma funkar det jättebra att bo tillsammans med Sena och Roger. Jag stormtrivs, och det är skönt att ha folk runtikring sig när man kommer hem, och därmed bibehålla nån form av socialt liv. Har dock forfarande inte kommit iväg till IKEA för inhandling av de sista detaljerna till mitt rum, som en byrå...

Så ett fullbokat liv alltså, men jag har bara mig själv att skylla. Har fått för mig att jag och Frida ska ta en 2 månaders tripp till Asien i maj-juni nästa sommar, så då kan det vara värt att knega lite extra. Och faktum är att jag trivs med mitt fullspäckade schema. Vissa perioder i livet är det så skönt att bara gå in i alla måsten och ticka på som en klocka, en möjlighet att släppa alla andra tankar och en utomordentligt bra undanflykt för att slippa känna efter...