Jag älskar att gå in i biblioteket när man vid de få och sällsynta tillfällen har fått några minuter ledigt innan nästa schemalagda aktivitet. Det är så lugnt och stilla och fullt av sidor som väntar på att bli lästa. Älskar att bara titta på alla bokryggar, röra vid dem. Plocka ut ett verk på måfå och titta på det.  Bläddra. Läsa några rader.
Jag vill ha dem allihopa. Läsa dem. Bli upplyst. Berörd. Slukad. Försvinna in i någon av alla de världar som ryms i en bokhylla och stanna där. Åtminstone en bok....

Men ändå slutar det oftast med att jag måste skynda därifrån. Tomhänt.

Har haft så sjukt mycket att göra senaste veckorna att jag inte vet när jag senast hade en lugn dag och var hemma före halv tio. Jag går imorron sista dan på KUM (klinisk undervisningsmottagning), vilket har varit riktigt kul och lärorikt, men samtidigt har jag levt i en annan värld där det känns som om jag har bott på sjukhuset och tiden därimellan bara stressat runt på annat håll under de två veckorna det varat. Varannan dag/varannan kväll praktik, och utöver det har jag jobbat kväll ett par gånger i veckan och försökt klämma in kompisar å träning där nånstans med. Har haft besök av Frida å Martin, varit ut med Petter å hans norge-släktingar, varit å fikat med en couch surfare, grattat elin när hon fyllde år, duggapluggat, festat hos magda i typ 16 h, spelat basket å innebandy... Minst sagt tight schema, vilket funkar så länge man planerar, men varför? Satt å funderade igår på vad man egentligen lägger ner sin tid på, och inte är det sådant jag skulle önska att jag fyllde mina timmar med. Bokar upp mig för så många måsten, utan att egentligen känna efter vad som känns roligt. Allt och alla ska hinnas med, och helst på en gång. Var tvungen att ringa till Andreas en snabbis när jag kom på att det var över en vecka sedan jag sist pratat med honom, och jag insåg att jag knappt haft tid att tänka på honom alls. Undrar ibland vad det är vi sysslar med. Och hur det skulle vara om vi bott i samma stad. Då hade det inte varit accepterat att så långa tidsperioder bara försvinner utan mer kontakt än ett par sms. Frågan är om det lett till att vi setts mer, eller om det inte skulle funka alls... Kanske är det bättre att vi bor så långt ifrån varandra trots allt...  

Jag känner mig bara så avskärmad från allt just nu. Som att livet rusar i 180, och jag försöker hänga med, men hamnar bara på sidan om. Iakttagande. Det konstigaste är väl att det inte känns fel. Det känns överhuvudtaget inte alls så mycket just nu. Är helt känslomässigt nollställd. Dagarna bara går och jag accepterar att varenda minut är uppbokad så jag inte hinner tänka, grubbla, fundera. Det känns som om jag går på automatik. Bara gör, gör, gör, utan att vara....

Men är det inte den förmågan jag eftersträvat tidigare?