Idag har jag och David varit tillsammans i två år. Det är utan konkurrens de två bästa åren i mitt liv, och jag är övertygad om att det kommer många fler minst lika bra år framöver!

 

Den 18 februari 2009 satte jag mig på Nockebybanan på morgonen för att åka ut till Bagarmossen. Vi hade det fantastiska påfundet idrottsdag en onsdag mitt i veckan, och David hade lovat att ta mig ut på en långfärdsskridskotur - något jag aldrig haft tillfälle att pröva tidigare, men velat göra under längre tid. Jag åkte förbi Fridhemsplan och hyrde mig ett par rejäla kängor och medföljande skridskor. Hade fått låna såväl ispik som räddningslina och skridskoryggsäck av en av mina dåtida sambos och var laddad till tårna inför dan.

 

Solen sken, det var klarblå himmel, ett par minusgrader och kristallsnö. Perfekt med andra ord. När jag klev av tunnelbanan i bagis så stod David och där och mötte mig. Vi kände inte varandra då, hade bara träffats på tu man hand en gång tidigare och dessförinnan bara pratat flyktigt med varandra. Men jag var ju redan uppöveröronen förälskad i honom och hade så varit sen jag såg honom första gången den där kvällen i december. Märkligt det där med känslor, att man kan känna så starkt för någon efter ett ögonkast, utan att aldrig ha pratat med personen...

 

Nu gick vi förbi hans lägenhet och lämnade lite saker och begav oss sen ner till isen inte många hundra meter därifrån. Började åka på ån som förbinder Söderbysjön med Ältasjön, korsade Ältasjön och gick över till Flaten. Fortsatte över Flaten och gick sen ner till Drevviken där vi åkte en bra bit. David hade packat med matsäck - kanelgifflar, blåbärssoppa och apelsiner, och vi satte oss på en klippa och åt i solen. En helt perfekt dag och att det dessutom var fantastiskt kul åkning gjorde ju inte saken sämre. Vet inte hur länge vi var ute innan vi vände hemåt, men väl tillbaka i Bagis bjöd David på lunch och jag blev kvar resten av kvällen. Och sen dess har det varit vi, utan tvekan eller tvivel, och ingenting har nånsin känts så rätt!

 

Vårat första år bjöd på många äventyr: Åretripp, skärgårdspaddling, fjällvandring, Schweizresa och alla vardagsäventyr i hemmaskogarna.

Andra året var inte fy skam det heller: långfärdsskridoskor, skidåkning, fick reda på att vi skulle bli föräldrar (!), Oslo- och Köpenhamnvisit, påsktripp till Lappland, vandring på Sörmlandsleden, vårpaddling i skärgården också våran Ronja som tog världen med storm och alla mysiga utflykter som familj!

Jag är så härligt underbart fantastiskt nöjd med med mitt liv just nu att inget skulle kunna få mig på andra tankar. Och jag ger dig hela äran till det, utan förbehållning. Du, världens finaste människa. Rakt igenom. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men det spelar kanske ingen roll. En dryg månad tillsammans. Tiden har gått så fort, men samtidigt känns det som om jag känt dig hela livet och allt är bara så... rätt? Det upphör aldrig att fascinera mig. Först och främst hur det är möjligt att känna så starkt för en annan människa... Och sen, vad som är ännu mer fascinerande är, hur du kan känna samma sak tillbaka?

Jag har bara så svårt att säga det till dig, även om du nu redan vet om det. Mina ögon säger det. Min kropp säger det. Hela jag säger det - förutom mina stämband, min tunga och mina läppar som inte kan förmå sig till att forma orden högt...

men...

Jag älskar dig!

Tre små ord, att de ska vara så svåra att få fram..?

Jag vet inte vad som hände. Nu, från en sekund till en annan. Jag är deprimerad. Jag är ensam.

Jag stöter bort alla känslor. Jag dömer ut alla på förväg och använder det som ursäkt för att jag inte är intresserad. Jag snackar om killar. Pojkar. Män. Whatever.

När älskade jag nån sist? När kände jag mig riktigt lycklig tack vare en annan person? Jag ska inte säga att jag inte är lycklig, för det är jag rätt ofta och blir rätt lätt. I naturen. Med vänner. Resor. Musik. Träning. Listan kan göras lång.

Men den där känslan och lyckan man får när man är hopplöst förälskad i någon… När kände jag det för någon sist? På riktigt? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Kanske var det med A, i början, när allt var enkelt och livet perfekt. Sen blev det för svårt, så många andra tankar som kom i vägen och störde. FÖRstörde. Kanske var det så länge sen som med P. Ja, inte omöjligt. Då var man ung och oförstörd. Visste inte vad tvivel var. Det bara VAR så.

Kan det vara sant? Att jag inte känt mig totalt genomriktigt förälskat lycklig sedan för över fem år sedan? Jag vill inte tro det, men därefter har det alltid varit så mycket annat strul inblandat. Så många tvivel. Osäkerhet på vad man vill. Och viljan att vilja mer än vad man gör. Vilket slöseri på tid. Så bortkastat. Och ju längre tid det går, desto svårare blir det att ta till sig någon igen, att släppa sig själv förbehållslöst åt nån annan. Att våga och kunna uppslukas av någon annan och bli villkorslöst förälskad.

Och om det nu är så, att jag blir mer och mer reserverad, känner efter mindre, och nöjer mig med nuet. Kommer då inte snart den dagen när gränsen nåtts för att det är för sent? När jag tappat förmågan, viljan, konsten att utelämnas…

Eller ska jag fortsätta lura mig själv och inleda sånt som inte finns egentligen? Inbilla mig att jag är lycklig tills jag antingen tror på det, eller gör som jag brukar – går åt andra hållet med ännu ett nederlag bakom mig. Väljer ensamheten hellre än lagom.

Om jag fick välja… Så vill jag känna av riktig äkta ass-kicking förälskelse igen. Fullkomligt galen lycka. Jag vill bara ha ögon för en person. Bli blind för allt annat. Prioritera någon annan framför vadsomhelst. Jag vill inte ha lagom. Jag vill inte vara nöjd. Jag vill vara fullkomlig.

Jag vägrar leta, tänker inte inte söka, vill inte tänka på det. Och det gör jag normalt inte. Jag har kommit så långt att det inte ens krusar mitt tankespektrum. Jag blir snarare irriterad på alla andra som ska dra upp diskussionen om förhållanden om och om igen. Jag vill skrika åt dem, att ”GE DIG!” Sluta tjata och agera istället. Bara du styr ditt liv, så sluta beklaga dig över det du inte har…

Jag tänker inte på det. Förrän ikväll. Jag är ensam hemma. Helt ensam för första gången på…. Länge. Tankarna får fritt spelrum. Känslorna bubblar upp. Helt utan förvarning. Ofullständig. Det är så jag känner mig just nu. Och det var så länge sen jag överhuvudtaget reflekterade över det, att det slår mig som en hård knytnäve i magen. Slår luften ur mig. Gör mig förbannad. Hysterisk. Gråtande. Ilskna tårar. Hulkar. Snorar. Jag vill inte tänka tanken, vilket jag inte gjort på evigheter. Jag har varit skonad. Gillat läget. Jag har haft så mycket annat i skallen. Överöst mig med jobb, skola och annat. Jag är bäst på bortförklaringar till varför jag inte har tid för ett annat liv. Och att jag TRIVS med att ha det så.

Och det gör jag verkligen. Jag älskar ju mitt sjukhus, patienterna, folket. Faktiskt. Där kan jag få bry mig om andra, och slippa reflektera över mitt eget ensamma liv. Som ju inte är ensamt, eftersom jag har ALLT jag behöver i min närhet. Fantastiska vänner, både i skolan, på jobbet, hemma, på fritiden. Min familj är underbar. Och saknar jag närhet så kan man ju alltid hångla upp nån ute. Eller ligga med nån för ett tag. Så nollställer jag mina fysiska och taktila behov och kan klara av ensamheten igen. Och då har jag ju fyllt upp alla kvoter som behövs?

Jag vet inte vad som tog åt mig ikväll, det är som att nån bankat mig i skallen. ”Ser du inte att du SAKNAR nått?” Nej, jag gör ju inte det. Förrän jag tänker på det. Nu. Och då blir det så otroligt smärtsamt påtagligt. Jag saknar trygghet, en famn, värme, lugnet över en bestämd framtid, saknar att vara kär, förälskad, att bara bry mig om EN enda människa mer än något annat. Saknar att vara älskad. Att betyda allt.

Jag vill vara nåns ”lobster”.

Också blir jag rädd. Att jag haft chansen att få allt detta, men varit för blind för att ta den. Inte vågat satsa. Att jag har försakat nått som skulle blivit fantastiskt. Kanske redan innan jag ens snuddat vid det? Eller så har jag förstört det, förpestat något bra med min ovilja att hänge mig fullständigt och utelämna mig själv för en annan person. Det tar emot.

Det har varit så lätt att vid minsta intresse istället vända åt andra hållet med ursäkten att det inte är min typ, jag vill ha nått annat, nått perfekt. Jag är inte intresserad… Eller att gå in halvhjärtat i nått ”bara för att”. På papperet är ju allt bra? Eller? Nä, det var visst ännu ett misstag…

Så vad händer nu… Det kanske är bäst att bara sluta ögonen igen, fortsätta blunda och leva mitt lyckliga liv utan personligt engagemang i mig själv. Det går ju bra, jag trivs ju, jag älskar mitt liv. Och risken finns ju annars att bli olycklig istället… Jag klarar inte olycka.

Eller så kan väl du bara inse att jag finns här. Håll om mig, älska mig, kyss mig, ligg med mig, Säg att allt kommer bli fantastiskt. Att jag kan vara lugn. Att det inte finns nått annat alternativ. Vi är ju menade för varandra.

Frågan är bara… Vem är du?




Nu får det räcka med med känslomässigt dravel, ge mig en actionfilm.
Mission Impissible III?
Ok, den duger. I'm out.

Ikväll när jag lämnade kirurgakuten kom jag på mig själv med att känna mig så löjligt nöjd med tillvaron. Så länge jag är inom sjukhusets (eller i alla fall akutens) väggar och jobbar eller lär mig om mitt blivande yrke, känner jag mig alldeles tillfreds och tänker inte på nånting utanför. Jag går och småler för mig själv i korridorerna, och vill inget hellre än att bita i nya uppgfter, patientfall, personer, vad som helst. Jag trivs.

Allt annat liksom bara försvinner ur tankesfären så länge jag har nått för händerna. Och bara jag inte har sovit för lite, så skulle jag kunna stanna hur länge som helst. Utan problem. Resterande del av livet utspelar sig flera ljusår bort, och alla måsten och tankespöken ligger långt, långt ute i periferin. Bortschasade. Ej existerande.

Det känns så lockande att bara stänga in sig där, strunta i allt annat och bara få känna sig så där löjligt nöjd. Istället kommer Livet med stort L ikapp mig varje gång jag kommer portarna och ut i kylan, och gör sig påmint om alla andra delar som tar sin plats, ska uppfyllas. Och var det inte nånting jag borde göra..?

Få förunnat att vara så tillfreds på sin arbetsplats, men samtidigt en livsfara för livets övriga diamanter?

Tur att det är fredag imorgon och slut på den här veckans klinik. Och att jag ska åka hem över helgen, träffa vänner och familj och fira Frida som fyller 26 år...

sägs det.

Visst blir man starkare av motgångar. Växer åt nått håll i alla fall, sen om det är positivt eller ej kan man ju tvista om. Jag tycker dock alltför många verkar se så mycket som just motgång, Hinder som ska bestigas. Oavsett om det handlar om sin livssituation eller tidsbrist eller överhuvudtaget när livet inte går framåt på den räls åt det hållet man hade tänkt från början. Det blir mycket gnäll, klagomål och trötta suckande. Vet inte folk att backar är roligare om man sjunger medans man går uppför dem?

Sen är det mycket snack om relationer. Så många som verkar få nån slags panik bara för att de är ensamma just nu. Ensamma som i "Inte har nån partner". Singel. Jag förstår inte riktigt hetsen och det ständiga sökandet med ficklampa och förstoringsglas över alla "potentiella" livskamrater. Och det är just det som eftersöks - livskamrater. Ett omöjligt begrepp. Internetdejtande, matchmaking sidor, nya bekantskaper, nya besvikelser om och om igen... Vad förväntar man sig egentligen? Kommer känslorna bara och dimper ner bara för att ni har samma intressen? Det finns tusentals folk med samma intressen, som är bra på papperet, fint yttre, trevliga att umgås med, osv, men det där andra då. Känslan. Förälskelsen. Knäsvagheten. Bubblandet i magen. Hjärtklappningen... Allt det där som är det bästa med att börja träffa nån ny, det är ju det som saknas. Och jag fattar det inte... Det kan väl aldrig komma något gott ur detta desperata koncept med att man "måste" hitta nån, gärna igår, bara för att det ska vara så... Eller?

Bara döda fiskar simmar med strömmen

Livet rusar fram i hundraåttioknyck, jag planerar och bokar in mig på allt som ramlar framför mina fötter och använder det som nån slags ursäkt för alla styvmoderligt behandlade vänskapsrelationer och sociala hålla kontakten-aktiviteter. Men jag trivs. Jag saknar engagemang för energikrävande "borde-n". Och jag undviker dem gärna just nu, men det känns som att leva i en bubbla. Verkligheten är nånting suddigt i periferin utanför sjukhusets och hemmets väggar. Och dit når jag inte så ofta. Undviker det.

Jag skulle vilja hångla. Hänge mig åt nått fullt ut, antingen i ordets rätta bemärkelse eller i allt jag tar mig för. Vara närvarande för stunden. Jag vill fascineras, förundras och känna en känsla av liv. Känna att nånting bara är så fantastiskt som det kan vara. Utan anledning. Jag vill leva med varje cell i kroppen. Vakna.

Jag vet inte var jag vill komma. Det är fredagkväll och jag är egentligen övertrött efter en klinikvecka med start 7:40 varje dag +  att nattjobb tre av nätterna. Fiffigt. Pappa var här å åt middag en kväll. Mysigt att träffa lite familj. Har tränat. Ikväll spelade Dragons mot 08 i Fryshuset. Var där med Magda å Nicke. Lagom ansträngande fredagsaktivitet. Och Sundsvall vann.

Kvällsfilosofi eller trött svammel. Resten får stanna i tanken för nu ska jag sova.

Imorron vankas det storfest och jag ska vara blå.

Jag gjorde det igen.
Alldeles nyss.
Jag sa det där man aldrig får säga.
Jag skrev det till dig.
Det outhärdligt, hänslynslöst, förbjudna.

Jag sa att
jag saknat dig.
Jag sa att
jag tänkt på dig. 
Jag sa
jag saknar dig.

Fuck.

Att det ska vara så svårt att stänga av datorn, släcka lampan och SOVA! Har ägnat åtskilliga timmar åt att göra absolut ingenting, så totalt värdelöst... Jag som borde ha sömnbrist sen igår och ska börja jobba om sisådär fem timmar, men det liksom som går inte...

Många tankar i skallen. Två dagar kvar i stan. Säga hej då...

Samma visa förstås. Han. Den. Det. Du. DU. DU! Du som inte skulle bli nått... Kaxig och dryg och med uppvisande av precis så mycket av det för mig destruktiva beteendet som gör att jag trillar dit direkt och intresselampan tänds i ögonen. Jag går självklart in i matchen med attityd och vinnarskalle, och inbillar mig att jag absolut kan hålla mig känslomässigt neutral och ta det för det spel det är. Men...?

Trots all intalning om att jag den här gången inte kommer ha några som helst problem med någon som bara är tillfällig, så går det kanske ett par dagar innan jag är där igen och river upp hela känsloregistret bit för bit för nån som jag ändå vet bara är för nu. Och kanske är det just därför, att jag inte har nått att förlora som jag anstränger mig så för att förstöra för mig själv... Jag har intagit försvarsställning genom att inte ta reda på något om honom, den, det, dig som skulle kunna tala i hans, dens, dets, din favör och därmed öka intresset. Nej, istället har konversationerna lagts på en sådan basic-nivå som det bara gått, eller helt enkelt bara uteblivit till förmån för annat. Vissa fakta har ju slunkit igenom mitt filter, och självklart är det bara sånt som skulle hamna på plus-sidan på min lista över måsten hos en blivande något, vilket tacklas genom att jag håller för öronen, blundar och tänker på nått annat. Så nu inser jag ju att förutom att jag inte lyckades hålla mig ifrån känsloträsket tröttsamma bergochdalbana så vet jag dessutom bara ytterst lite om han, den, det, du som knuffat i mig och lyckats rubba mina välavgränsade cirklar.

Två dagar till, sen tvingas jag in i ensamheten med förnekelsen och glömskans underbara fas... Deal with it!

Varför skulle det ha varit nån skillnad den här gången? Vad inbillade jag mig egentligen? Att man aldrig lär sig... Sista helgen i Sundsvall har kommit, och återigen kommer ett känslomässigt mörker svepande över mig som en kvävande dimma. Jag vill inte åka, jag vill inte ändra nått, jag vill inte att tiden ska fortsätta rulla. NU är ju allt bra igen. NU trivs jag. NU har jag ett liv.

På måndag måste jag tillbaka till Stockholm och det dröjer en hel månad innan jag får flytta in i det som ska bli mitt. Nu kommer jag ner till en ensam och tom lägenhet som inte är min. Tvingas bo själv som jag avskyr och jag har ingen koll på vilka som är kvar i stan. Jag är dessutom schemalagd för jobb mest hela tiden, men det kanske är lika bra att hålla sig sysselsatt. Bara jag slipper vara ensam.

Bara tanken på att (jag vet inte för vilken gång i ordningen) packa mina saker och släpa med väskor från dörr till dörr får den där jobbiga klumpen i halsen att växa och jag vill bara säga STOPP. Låt mig vara här och nu istället. Slippa tänka, slippa planera, slippa ändra nånting! Jag trivs ju...

Jag ignorerar. Blundar. Har allt lika utspritt som när jag kom hem. Över hela Fridas lägenhet. Hos mamma och pappa. Och jag orkar inte gå igenom allt igen, välja, kassera, packa, organisera. Det blir så definitivt slut då. Orkar inte ta tag i vad jag ska göra med allt som jag inte kan få med mig eller sånt som jag måste skaffa nytt. Jag har ju klarat mig så bra på så lite grejer senaste året, att det nästan känns löjligt att fylla sitt liv med sina gamla saker bara för att...

Men framförallt så vill jag inte lämna människorna här. Mina vänner. Mitt liv. Vare sig det handlar om jobbfolket, alla nya bekanstskaper eller det gamla gänget så är det så underbart att vara med dem där man har sin plats och dem man trivs med. Där man redan sållat ut dem som man passar ihop med, och inte behöver lägga energi på att vara social med alla...


Jag vet att om en vecka när jag träffat alla därnere igen, så kommer jag ha anpassat mig, men just nu känns det bara så jobbigt att ändra nått överhuvudtaget...

Marginaler. Tillfälligheter. Om eller om inte. Det är när allt kommer omkring bara en fin linje som skiljer dem åt. Livet och döden.

Det är så lite som krävs för att ändå resultera i sådana ofattbara konsekvenser. Vem får leva och vem får inte det? Utgången är så dramatiskt brutal och det blir så påtagligt hur ett ögonblicks verk kan förändra det vi kallar livet.

Ibland är det hårt att jobba. Speciellt när det är unga människor som ramlar över på fel sida...

Det är lördagkväll och jag har precis kommit hem till en lägenhet i kaos. Pelle som står på kontraktet har varit här och plockat ut åtskilliga möbler (däribland "min" säng), och resten är på väg att packas ner i åtskilliga flyttkartonger som står överallt. Kaos med andra ord.

Ikväll har jag varit hos Elin och käkat middag med henne och Emma, en tjej från Elins klass. Vi åt tacos (utan bröd för mig då) och snackade och tittade på TV. Sen drog schlagereländet igång igen. Suck. Jag roade mig med att dricka lite vin och skickade iväg ett femtiotal mess (får se hur fiffigt det känns när räkningen kommer) medan det på Tvn visade en bottenlös radda av Europas s k bästa artister? När ska folk inse meningslösheten i spektaket... Gillade en dock, nån kille med band som sjöng, kan ha varit Turkiet men jag kommer inte ihåg och de var säkert bara bra i jämförelse med konkurrensen., ... Cyklade hem innan omröstningen startade. Hem till kaoset och nästa fanatiker i form av en upprörd Kristian bänkad i soffan (både tv och soffa stod som tur var kvar) och rasande över poängsättningen. Men nu är det visst slut och ett helt år till nästa hysteri. Jippi.



På vägen hem sköljde en våg av ensamhet över mig, en sån där känsla som kan krascha ner från ingenstans och träffa rätt i bröstet där den sätter igång humörsvängningar jag inte hade en aning om fanns. Inte nu. En härlig försommarnatt förvandlas i ett ögonblick till den mest ensammaste platsen på jorden... Kanske hade en viss playlist på mp3n med saken att göra, men det är ändå märkligt...

Jag pratar inte om att inte vara själv. Att vara själv är en helt annan sak. Själv är du när du väljer att inte vara med någon annan. När du ägnar dig åt det som är ditt. Själv är bra, självvalt, skönt. Men ensamhet är inget du väljer. Det kräver inte ens att du är ensam. Ensamheten kan dyka upp mitt i en folksamling, hemma hos familjen eller bland vänner. Det är mer en känsla av saknad, att något fattas. Eller någon. Just i det ögonblicket.

Och ensamhet kan komma i en relation. En relation som du kanske påbörjat för att slippa undan just ensamheten. Och först fungerar det bra, tomrummet är utfyllt, men aldrig är du väl så ensam som när du sen inser att trots att du inte längre är själv, så är det fortfarande något som saknas. Något stort. Eller någon. Det är samma känsla som återkommer. Och vad ska nu jaga iväg den?

Valet är att nöja dig med det du har och hoppas det ska ändra sig. Eller att välja bort det och börja om från början med risken att bli ännu mera ensam, men samtidigt möjligheten att hitta någon mer komplett. Vad skulle du välja?

Orsaken att man överhuvudtaget påbörjar vissa relationer är att den fysiska ensamheten är så enkel att övervinna att det överskuggar allt annat. Det blir en sån påtaglig skillnad när du väl tagit steget ut ur ensamheten. Det räcker med den där famnen att hålla om, den där armen att sova på, läpparna att kyssa, ögonen att fastna i, kroppen att ta på... Fysik är lätt och ensamheten försvinner som i ett trollslag.

Den stora risken är bara att man istället går in i en mental ensamhet som inte är lika lätt att bli av med. Återigen är det något som saknas, trots att du inte längre är ensam i fysisk mening. Mental ensamhet är tusen gånger värre att komma ur. Det är en ensamhet som består av att inte förstå varandra. Allt från olika humor, andra prioriteringar, andra språk, till brist på intresse, annan livssyn, osv... Listan kan göras lång, den består ju av alla de små saker som är viktigast för att en relation ska fungera.

Så även om den fysiska ensamheten har försvunnit, kommer du fortsätta vara ensam tills även den mentala delen uppfyllts, vilket är svårt att ändra på när den väl har infunnits. Istället måste du tillbaka till ruta ett och försöka slå båda flugorna i samma smäll, och den här gången inte luras in i att  begå samma misstag igen bara för att du saknar fysisk närhet...

Lättare sagt än gjort. Jag tycker inte om ensam... men det jobbigaste är att inte veta om personen i fråga kommer vara bestående eller inte, och jag vill inte misslyckas igen. Bäst att avvakta...

---

Dag 6
Träning: 1 h morgonpromenad. Cykla till och från söder (ca. 10km). Långpromenad 1h 30min.
(Helg)kost: Kaffe, banan, mate, keso, kalkon, ägg, gurka, yogurt, äpple, köttfärs, sallad, grönsaker, ost, guacemole, gräddfil, vin, brieost.  + syndat fyra yogurtdoppade cashewnötter...

---

Can I sleep on your shoulder?
Whisper sweet words in my ear.
Can we go out together?
Can we make out and pretend it's all there?
Cause you know, I've been waiting for
something that hasn't come through
But it might come along soon
And until that, you will do
I can't believe it's not love!

I'll take you to the movies
Yell at you when you're late
You can sigh when I shower for too long
Hold up the bathroom so that you have to wait
Invite people over for dinner
Make up names for kids we could have had
And when we get drunk, we can get it together
Go home too early, everyone will say we're sad
I can't believe it's not love!
Have white wine parties in the sun
And talk about what it's going to be like to find someone
I can't believe it's not true
And I can?t believe you didn?t know this, too


När allt på papperet är så bra... Varför kan inte bara känslorna finnas där? Tänk vad mycket lättare livet skulle vara... Men det är precis som att det är så mycket lättare att stanna kvar i sin känslomässiga nollpunkt och leva där, än att tvingas med alla upp- och nersvängningar det alltid blir när man tvingas känna efter på riktigt. Åtminstone för nu.

... så dyker de upp. Alltid. Nya bekantskaper. Eller gamla. Nya känslor. Som på beställning bara för att man för en gångs skull är så inställd på att inte krångla till det. Inte involvera sig. Bara vara. Alltid. Eller så är det så enkelt som ett resultatet av okomplicerat tänkande och inställning som ställer till det. Jag vet inte. Vad jag vet är att snart åker jag, och jag kommer vara borta länge.

Att man alltid blir lika förvånad att augusti går så fort och den härliga bekymmerslösa tiden som kallas sommar lider mot sitt slut. Det var ju nyss midsommar, och nu, utan att jag har nån riktig koll på vad som hänt, så sitter jag ensam i Stockholm igen och ska börja skolan på måndag. Aldrig har jag väl haft så svårt för tanken på att åka tillbaka hit som i år. Jag skulle kunna stanna flera månader till och jobba som alla andra, ha nånstans att bo som alla andra, fortsätta med sundsvallsvardagen som alla andra...

Antar att det är ett gott betyg för sommaren som varit, och helt allvarligt så har det varit en av de allra bästa. Trots att jag inte tagit mig längre än halvvägs till Härnösand på tre månader, så har jag bara gått runt å stortrivts. Älskade att bo med Frida och Magda. Älskade att jobba på akuten som undersköterska, mycket tack vare alla härliga människor. Älskade att ta dagarna som de kom. Inga förväntningar. Ingen stress. Kravlöst - sommarens ledord på alla fronter.

Känner separationsångest när jag tänker på de som är kvar hemma, som fortsätter som vanligt, fast utan mig. Jag vill också vara med. Saknar Frida. Saknar Tyson. Saknar alla... Jag vet att det är värst i början, och att jag snart har ramlat in i vardagen här istället, men tanken på att bara fått stanna kvar istället är svår att släppa... Säkerligen förstärks allt av den osäkerhet härnere. Ingen lägenhet. Vet inte vad som händer till hösten, om det blir danmark eller ej, och hur nu det kommer att kännas. Bristen på närhet. Och att det har gått en hel sommar sen jag träffade vännerna härnere sist. Stockholm representerar ett helt annat liv, jag måste bara vänja mig vid det igen. 

Jag vet inte vad jag vill. Skulle nog ledsna på vardagen hemma med, men just nu känns den som ett skönt substitut till alla måsten härnere. Jag vill nog helt enkelt bara fortsätta leva i nuet ett tag till. Kravlöst var det...

Jag har liksom tappat lusten att skriva. Orkar inte, blir bara deprimerad om jag skulle försöka, och ändå sitter jag här nu. Så mycket som har hänt att jag inte orkar ta upp ens hälften. Livet svänger häftigare än den vildaste bergochdalbanan, och mitt humör likaså. Det ska bli så fruktansvärt skönt att få sommarlov och åka hem till alla därhemma, alla okomplicerade vänner som man vet precis var man har dem...

Det tog slut med min dansk för ca 3 veckor sedan, och det drog väl mer eller mindre igång hela karusellen. Jag vet fortfarande inte om det var det bästa eller det sämsta som kunde hända. Vet bara att jag inte trivs med konsekvenserna, men om det är ensamheten i sig jag inte tycker om har jag svårt att svara på...

Sen att alla andra verkar må mer eller mindre dåligt bland folk i min omgivning, gör ju knappast att man känner sig på topp speciellt ofta. Nä, jag längtar efter sommaren och att få komma härifrån. Tror miljöombytet kommer göra mig gott...

Jag älskar att gå in i biblioteket när man vid de få och sällsynta tillfällen har fått några minuter ledigt innan nästa schemalagda aktivitet. Det är så lugnt och stilla och fullt av sidor som väntar på att bli lästa. Älskar att bara titta på alla bokryggar, röra vid dem. Plocka ut ett verk på måfå och titta på det.  Bläddra. Läsa några rader.
Jag vill ha dem allihopa. Läsa dem. Bli upplyst. Berörd. Slukad. Försvinna in i någon av alla de världar som ryms i en bokhylla och stanna där. Åtminstone en bok....

Men ändå slutar det oftast med att jag måste skynda därifrån. Tomhänt.

Har haft så sjukt mycket att göra senaste veckorna att jag inte vet när jag senast hade en lugn dag och var hemma före halv tio. Jag går imorron sista dan på KUM (klinisk undervisningsmottagning), vilket har varit riktigt kul och lärorikt, men samtidigt har jag levt i en annan värld där det känns som om jag har bott på sjukhuset och tiden därimellan bara stressat runt på annat håll under de två veckorna det varat. Varannan dag/varannan kväll praktik, och utöver det har jag jobbat kväll ett par gånger i veckan och försökt klämma in kompisar å träning där nånstans med. Har haft besök av Frida å Martin, varit ut med Petter å hans norge-släktingar, varit å fikat med en couch surfare, grattat elin när hon fyllde år, duggapluggat, festat hos magda i typ 16 h, spelat basket å innebandy... Minst sagt tight schema, vilket funkar så länge man planerar, men varför? Satt å funderade igår på vad man egentligen lägger ner sin tid på, och inte är det sådant jag skulle önska att jag fyllde mina timmar med. Bokar upp mig för så många måsten, utan att egentligen känna efter vad som känns roligt. Allt och alla ska hinnas med, och helst på en gång. Var tvungen att ringa till Andreas en snabbis när jag kom på att det var över en vecka sedan jag sist pratat med honom, och jag insåg att jag knappt haft tid att tänka på honom alls. Undrar ibland vad det är vi sysslar med. Och hur det skulle vara om vi bott i samma stad. Då hade det inte varit accepterat att så långa tidsperioder bara försvinner utan mer kontakt än ett par sms. Frågan är om det lett till att vi setts mer, eller om det inte skulle funka alls... Kanske är det bättre att vi bor så långt ifrån varandra trots allt...  

Jag känner mig bara så avskärmad från allt just nu. Som att livet rusar i 180, och jag försöker hänga med, men hamnar bara på sidan om. Iakttagande. Det konstigaste är väl att det inte känns fel. Det känns överhuvudtaget inte alls så mycket just nu. Är helt känslomässigt nollställd. Dagarna bara går och jag accepterar att varenda minut är uppbokad så jag inte hinner tänka, grubbla, fundera. Det känns som om jag går på automatik. Bara gör, gör, gör, utan att vara....

Men är det inte den förmågan jag eftersträvat tidigare?