Efter lite tid på Sundsvalls sjukhus fick vi sen slutligen KOMMA HEM. För ganska bra precis en månad sedan, och hela den här sjukhustiden känns nu förskräckligt avlägsen och bara tanken på att behöva stanna en natt till på sjukhus gör att man smått får ångest.

Ronja slår alla med häpnad och gör det ena framsteget efter det andra. Nu har hon inte ens syrgas längre och äter själv och ökar stadigt i vikt. Hon trivs hemma, det märks, men vem skulle inte göra det efter månader av kontroller, störningsmoment, provtagningar, undersökningar, mm, mm. Lill-skroten, det är inte klokt vad hon har fått gå igenom!

Vi bor nu i vårt fina radhus som nästan börjat inta formen av ett hem. Fortfarande en bunt med saker som väntar på att bli fixade och gjorda, men det hinns ju med nångång. Stort har vi det, hela 104 kvadrat + enorma förrådsutrymmen, vilket i och för sig är ett måste med tanke på alla prylar. Vi skulle säkert kunna BO på minimal yta, så länge vi har gott om plats för all träningsutrustning, alla cyklar, kajakgrejer, campingtillbehör, osv.

David har nu gått sex (eller sju...?) veckor av sin AT på kirurgen. Lite tråkigt när han är borta hela dagarna + som idag heldagsjour även på helgen, men jag och Ronja pular på här hemma, går i skogen, träffar folk och njuter av att inte göra nånting. Det är förvånansvärt mycket tid som ägnas åt ingenting när man har en liten, eller... ingenting å ingenting, men hon kan äta i en timme, för att sen vilja sitta famnen i en timme innan hon vill ha nästa mål... Så ja, tiden går. Nu sover hon faktiskt middag, en företeelse som vi inte är alltför bortskämda med, men har som mål att träna in under de kommande veckorna. Det känns som att allt får ta den tid det tar.

Snart ska vi väl försöka hitta lite fler mamma/pappa-lediga folk att umgås med, men än så länge har vi tagit det lite lugnt och hållit främmande baciller på ett minimum.