Jag tror det är dags att börja träffa lite folk igen, det har blivit så påtagligt här mot slutet när dagarna går in i varandra och jag gör just ingenting på dagarna. Är hemma, tar en promenad, är hemma. Det är för kallt ute för att vara utomhus med Ronja - alltså att vara utomhus, inte att gå ut. Hade det varit vår/sommar/höst så kan man ju ta med mat/blöjor och sen stanna ute en hel dag, men det känns inte riktigt aktuellt med -15. Hon trivs ju inte liggandes nerbäddad längre än nån timme åt gången.

Likaså att gå på stan känns mer som ett projekt än som något kul, näe jag vill träffa folk hemma. Här eller borta spelar mindre roll nu, även om vi kanske ska undvika att träffa dem som är sjuka. Det känns som att hela höstens mammaledighet bara försvunnit, vi har haft vår lilla skrot mer eller mindre isolerad, träffat utvalda folk och mina dagar har verkligen bara tillbringats med henne och nått enstaka besök. Om man jämför med andra mammor som verkar ränna runt och träffas var och varannan dag, men som sagt, vi har ju haft en lite speciell resa med vår tjej... Nu känns det dock som att det är dags att börja släppa taget lite, våga sig ut, se till att fylla dagarna med lite mer innehåll. Ska på BVC på fredag, kan ju börja med att höra om de har nån mamma-grupp man kan börja nosa på...

Nu har jag varit hemma över tre månader och jag måste säga att det går förvånansvärt bra. Jag har alltid trott att jag skulle bil alltför rastlös med att bara gå hemma, men som sagt, det går över förväntan. Visst är det frustrerande ibland att trots att man har en hel dag hemma inte får "nånting gjort", men när man väl släppt alla sånna ambitioner så... För jag kan knappast påstå att jag gör så mycket nytta. Det blir mest till att vara med Ronja, då hon inte roar sig själv alltför långa stunder. När hon sover middag får jag min "egentid" och vill inte slösa den på tråkiga måste-göran, utan läser böcker, leker med datorn, ser film eller annat. Visst, ibland kanske man slänger in en tvättmaskin eller städar eller så, men oftast inte. Vi går ut på långpromenad en eller två gånger per dag, vilket alltid är skönt, men nu börjar vi kunna omgivningarna rätt bra.

Det som är lite kluvet är hur mycket jag ska göra för min skull, och hur mycket för hennes. Jag menar, hon har inget intresse av att t ex gå på stan, åka å handla eller flänga runt på andra sätt, hon blir snarare gnällig och orolig då, medans det kan ju vara kul som omväxling för mig. Men hittills har hon fått styra och vi har varit mest hemmavid och valt att göra annat när vi i alla fall är två som är lediga, dvs helger när inte David jobbar. Nu börjar hon snart bli så pass stor att hon kanske börjar intressera sig för andra barn, då blir det ju lite annat. Och jag börjar själv känna att det är dags att bli lite mer aktiv, för min skull.

Träningen har blivit enormt lidande den här hösten, en-två gånger i veckan har jag kommit ut för att springa, eller som nu åka skidor, men that´s it. Längtar till gymmet, basketplan, skridskoisen, klätterhallen eller vad som helst! Jag ska inte säga att det inte går att träna, men allt handlar om prioriteringar och när David är borta hela dagarna och ibalnd kvällar och helger, så är det mysigt att få umgås lite hela familjen med. Annars sticker jag och tränar när han kommer hem, han försöker komma ut innan jobbet eller när Ronja har lagt sig och några gånger har vi varit ute hela familjen eller vi två med barnvakt. Nu har vi i alla falla beställt en Chariot CX-vagn - kombinerad cykel-, löp- och skidvagn så snart blir det andra bullar! Hur gör andra för att komma iväg å träna med småttningar?

Sen får man väl komma ihåg att det bara är en begränsad tid man har småbarn och saker blir pyssligare. Längtar tills hon blir lite större så man kan ta med henne på ett annat sätt när även hon kan bli road av utflykter! Utflykter har vi annars varit rätt bra på under hösten, vi har i alla fall knatat upp på fyra berg med skrot, både med och utan syrgas :)

Söt är hon. vår lilla skrot :)