Idrottsdag
Min dator är död. Hårddisken eller nått kraschade igår, så irriterande. Känns alltid så handikappande att vara datorlös. Men, men. Är inne i en lugn skolperiod nu. Medicintentan avklarad. Statistikkursen likaså (förhoppningsvis). Imorron börjar Infektionskursen och idag har vi det underbara fenomenet Idrottsdag. Går man på ett hälsouniversitet så gör man. Jag ska snart iväg och återuppliva mina fem år gamla kunskaper i dykandets ädla konst, ska bli SÅ kul, och spännande. Har aldrig dykt i kallvatten förut...
Ciao!
Ciao!
Hur svårt kan det vara...?
This is how it works
you're young until you're not
you love until you don't
you try until you can't
you laugh until you cry
you cry until you laugh
and everyone must breathe
until their dying breath
This is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and stick it into some--
someone else's heart
pumping someone else's blood
and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again
Livet är egentligen enkelt. Eller? Det består av en ofantlig mängd början och slut, som sen börjar om igen eller leder in på nästa spår. Och förhoppningsvis går man ut ur varje cirkel, om inte lyckligare, så i alla fall med en erfarenhet rikare. Lite som ett TV-spel (tänk supermario), man avancerar, samlar poäng och klarar sig ur svårigheter, tills man antingen kör fast eller dör. Och då är det bara att göra om allt igen, förhoppningsvis utan misstagen från första gången. Å rätt vad det är så har du klarat banan, räddat prinsessan (prinsen) och spelet är slut, men sen då? Hur många är egentligen nöjda med vad de åstadkommit, och låter bli att fortsätta? Som inte söker sig åt andra håll, eller skaffar nya utmaningar? För det är ju inte att klara spelet som är roligt - det är ju att spela... Och i jakten på nästa utmaning, hur många riskerar då inte att förstöra vad de har uppnått en gång. Riskerar det som varit bra och satsar allt i jakten efter något nytt, något som eventuellt kan vara bättre...
Självdestruktivitet måste vara ett typiskt mänskligt fenomen.
you're young until you're not
you love until you don't
you try until you can't
you laugh until you cry
you cry until you laugh
and everyone must breathe
until their dying breath
This is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and stick it into some--
someone else's heart
pumping someone else's blood
and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again
Livet är egentligen enkelt. Eller? Det består av en ofantlig mängd början och slut, som sen börjar om igen eller leder in på nästa spår. Och förhoppningsvis går man ut ur varje cirkel, om inte lyckligare, så i alla fall med en erfarenhet rikare. Lite som ett TV-spel (tänk supermario), man avancerar, samlar poäng och klarar sig ur svårigheter, tills man antingen kör fast eller dör. Och då är det bara att göra om allt igen, förhoppningsvis utan misstagen från första gången. Å rätt vad det är så har du klarat banan, räddat prinsessan (prinsen) och spelet är slut, men sen då? Hur många är egentligen nöjda med vad de åstadkommit, och låter bli att fortsätta? Som inte söker sig åt andra håll, eller skaffar nya utmaningar? För det är ju inte att klara spelet som är roligt - det är ju att spela... Och i jakten på nästa utmaning, hur många riskerar då inte att förstöra vad de har uppnått en gång. Riskerar det som varit bra och satsar allt i jakten efter något nytt, något som eventuellt kan vara bättre...
Självdestruktivitet måste vara ett typiskt mänskligt fenomen.
Gubbjävel
Jag träffade världens största idiot häromdan. Jag hade begett mig till Kulturmagasinet för att plugga, och inser där att det finns tre (!!) datorer som har internet (suck nr 1). På varje sitter en skylt: Max 10 min (suck nr 2). Hursomhelst, jag tar en av dem och börjar göra tentafrågor. Efter ett tag kommer en gubbe (60plus, samhällsmarodör, människohatare och yberbitter) och sätter sig på bänken brevid och ytterligare en stund senare reser han sig upp och ställer sig brevid mig:
"Nu har du stått där i tio minuter, nu måste du gå."
"Ok", säger jag, "jag ska bara göra färdigt det jag håller på med."
"Nä, du måste gå nu, jag har bråttom."
"Ja, men vänta en minut så får jag avsluta..."
"Nä, nu stänger jag här" Och tror du inte han tar och klickar ner mitt fönster!
"Men ge dig, jag sa EN MINUT!"
"Nä, du måste respektera tiden"
Jävla idiot! Datorn brevid blir ledig så jag flyttar mina grejer dit istället å sneglar på vad gubbhelvetet sysslar med som var så bråttom (hotmail...). Efter ca 15 minuter är han tydligen färdig och stänger ner, samtidigt som han såklart vänder sig till mig:
"Nu har du stått där 10 minuter, nu får du stänga."
"Men sköt dig själv du och gå härifrån"
"Nä, du måste respektera tiden. Han (pekar på en kille en bit bort) vill ha din dator"
"Då kan han säga det själv, gå du och gör det du hade så bråttom med." Gubben går bort och jag vänder mig till killen som står å väntar och säger att det bara tar en minut till. Tror du inte jag hör gubbjäveln vid receptionen:
"Nu får ni säga åt den där tjejen, hon respekterar inte tiden." Killen i receptionen kommer fram och mer urskuldande hänvisar till 10 minuters skylten, och jag säger samma sak:
"Ok, en minut bara. Ni råkar inte ha några datorer man kan sitta och plugga vid? Det är ju trots allt ett bibliotek..." Aningens sarkastisk. Men, nej det hade de inte. Ser sen hur gubben (som hade så bråttom för en halvtimme sen) står och kollar på mig och
"men nu får du faktiskt gå, du hörde vad han sa, du måste respektera tiden."
"men åååÅÅÅÅÅÅÅ. Argh! Sköt dig själv, jävla idiot!!!" Plockar ihop mina saker och slår mig demonstrativt ner på bordet brevid och önskar han ska ramla ihop med hjärtstille, jag tänker då inte röra vid honom...
"Nu har du stått där i tio minuter, nu måste du gå."
"Ok", säger jag, "jag ska bara göra färdigt det jag håller på med."
"Nä, du måste gå nu, jag har bråttom."
"Ja, men vänta en minut så får jag avsluta..."
"Nä, nu stänger jag här" Och tror du inte han tar och klickar ner mitt fönster!
"Men ge dig, jag sa EN MINUT!"
"Nä, du måste respektera tiden"
Jävla idiot! Datorn brevid blir ledig så jag flyttar mina grejer dit istället å sneglar på vad gubbhelvetet sysslar med som var så bråttom (hotmail...). Efter ca 15 minuter är han tydligen färdig och stänger ner, samtidigt som han såklart vänder sig till mig:
"Nu har du stått där 10 minuter, nu får du stänga."
"Men sköt dig själv du och gå härifrån"
"Nä, du måste respektera tiden. Han (pekar på en kille en bit bort) vill ha din dator"
"Då kan han säga det själv, gå du och gör det du hade så bråttom med." Gubben går bort och jag vänder mig till killen som står å väntar och säger att det bara tar en minut till. Tror du inte jag hör gubbjäveln vid receptionen:
"Nu får ni säga åt den där tjejen, hon respekterar inte tiden." Killen i receptionen kommer fram och mer urskuldande hänvisar till 10 minuters skylten, och jag säger samma sak:
"Ok, en minut bara. Ni råkar inte ha några datorer man kan sitta och plugga vid? Det är ju trots allt ett bibliotek..." Aningens sarkastisk. Men, nej det hade de inte. Ser sen hur gubben (som hade så bråttom för en halvtimme sen) står och kollar på mig och
"men nu får du faktiskt gå, du hörde vad han sa, du måste respektera tiden."
"men åååÅÅÅÅÅÅÅ. Argh! Sköt dig själv, jävla idiot!!!" Plockar ihop mina saker och slår mig demonstrativt ner på bordet brevid och önskar han ska ramla ihop med hjärtstille, jag tänker då inte röra vid honom...