Jag har tråkigt och vill så gärna skriva, men kommer egentligen inte på nånting vettigt att svamla om... Dilemma. Tråkigt har jag väl egentligen inte, orkar mer bara inte ta mig för att tänka ut vad jag vill göra. Ska ut å springa sen, men lovade att dra med mig mamma, så det får vänta en timme tills hon kommer hem. Då blir det intervallträning, jäääj. Sitter och lyssnar på dagens PopNonStop via P3's hemsida. Jättebra för den som jobbar utan radio om dagarna och inte vill lyssna på den skit de sänder på kvällarna. Kommer krävas lite tid att lyssna på allt så här i efterhand, men men... Det braigaste är nästan att man kan hoppa de låtar man inte orkar lyssna på, men ändå höra hela programmet. Tack SR.
Igår var det fotboll igen, där Sverige som alla vet gick vidare till åttondelsfinalen på lördag mot Tyskland. En match de knappats har nån större chans att vinna... Blev igår i alla fall bjuden till Frida på pannkaksdrop-in före matchen, mysigt värre (var dessutom utsvulten). Sen gick vi ner till Freddans bror på stan (alla rustade till tårna i blå-gult), beundrade hans plasmaTV och frossade i alla gamla fotbollslåtar genom tiderna. Det bjöds på vin och försnack, men sen när matchen skulle dra igång och vi planerat att gå ner till storbilds-TVn på torget började det ösregna. Majoritetsbeslut (alla-mot-noll) togs om att stanna inne första halvlek. Å sen slutade det faktiskt att regna och vi kunde joina de blå-gula massorna på torget. Folkfester är icke att förakta! Häjja Svärje!

Helgen som var, var den lugnaste hittills sen jag återvände hem. Ganska skönt faktiskt. Mamma hade 50-års fest på lördan, trevligt, men inte den blöta tillställning man kunnat vänta sig. I övrigt var det typ stranden, båtåkning, stugan å filmtittande som gällde... Den kommande helgen lär dock bli betydligt aktivare med både midsommar å fotbollsslutspel. Har ännu inte bestämt mig var midsommar ska firas... Stugan med gänget eller alnön med frida... Beslutsångest!

Pratade med Elin igår en snabbis. Hon åkte till Canada imorse, så henne kommer jag inte att få träffa på jättelänge... Känns konstigt, men jag hoppas hon kommer få en kanonresa! Inte utan att jag är lite avundsjuk... Tråkigt bara att inte få träffa henne på typ hela sommaren... Och inte bara hon, det känns som om alla är långt borta från mig hela sommaren... Elin i Canada, Andreas i Danmark, Micke i Kosovo, Malin i Falköping, Jonathan på Cuba, å det finns ännu fler... Tur att Frida är hemma i alla fall! 

Pratade sen med Andreas igår, och han kändes sådär avlägsen igen. Våra liv är så totalt skilda nu, det märks om inte annat när vi pratar, han har sitt och jag har mitt och det är så totalt oförenligt som det bara går... Saknar honom verkligen. Han är i Århus under helgen för att repa med bandet. Hade nån spelning nu samt en nästa helg i Roskilde-byn. Ska försöka att inte tänka på honom alls under helgen, tror det kan vara bra. Bokade resa till Danmark häromdan. Åker direkt när jag slutar jobba, dvs det är bara 25 dagar kvar tills jag får träffa honom igen. En halv evighet + 17 timmars tågresa... Vad har jag gett mig in på? Har fortfarande jättesvårt för att ta ordet "pojkvän" i min mun. Han är ju inte här ju. Har inte heller haft nån tillräckligt seriös för att kallas det på flera år och tycker det låter... Enkelspårigt? Uppbindande? Begränsande? Toffligt? Tycker tanken känns skrämmande. Och det trots att jag är helt galen i killen och inte alls intresserad av någon annan just nu. Har trots detta svårt att vänja mig vid tanken att det (som alla andra ser det) nu är han som gäller, alltså BARA han... Tror att den oskrivna regeln om att jag inte får träffa andra är orsaken bakom att jag börjar fundera över exklusivitetsdilemmat. Om det varit fullt accepterat att ingen nånsin är någon annans så skulle det inte funnits något att bekymra sig över... Men som det är nu känner jag mig nästan skyldig bara jag luftar orden... De flesta är så dömande, men fundera måste man väl få göra?! Oavsett vad som är rätt och riktigt, även om jag vore "fri" att göra vad jag vill, så skulle jag hålla mig till honom. För att jag vill det. Det är ju honom jag vill ha. Honom jag tycker om. Men sen var det ju det där med att det faktiskt finns andra som betyder, om än inte lika mycket så, massor. Som jag inte kan eller vill släppa. Som jag också tycker om. Alltid kommer tycka om. Som alltid finns där. Här. Närmare... Och som jag måste få tycka om precis så mycket jag vill! Men det verkar vara som om man inte får göra det, jag förväntas av alla andra vara exklusivt hans för att vårt förhållande överhuvudtaget ska kunna fungera. Eller, kanske, jag vet inte... Jag har ju inte pratat om det med honom, vet inte hur jag skulle ta upp frågan utan att ge honom det felaktiga intrycket av att jag inte tycker om honom så mycket som jag faktiskt gör, vilket inte alls är meningen. Tvärtom. Jag vill ju att han ska kunna lita på mig, eller snarare mina känslor för honom. Oavsett vad som händer i övrigt... Tänk... Om dessa förutbestämda äganderättsregler och gränssättningar av varandra inte skulle finnas, så skulle det inte finnas någon anledning att tvivla på varandra. Inte så länge jag sätter honom högst. Eller?
"Men varför riskera det du har om du nu tycker om honom så mycket?" Det vill jag ju inte. Och det är det som är poängen. Jag vill verkligen vara med honom, och skulle välja att vara det även om jag inte var tvungen. Skillnaden är att allt inte skulle kunna förstöras så lätt, inte så länge man litar på varandras känslor. Som det är nu så bor ju han dessutom i ett annat land, och hur ofta kommer vi kunna träffas? En gång i månaden? Ingen kommer att ha den minsta aning om vad den andra gör tiden däremellan, så varför inte bara bestämma sig för att lita på hjärtat och inte tänka så mycket? 
"Men vänd på det då... Skulle du vilja att han träffade andra?" Nä. Det vill jag inte. Bakvänt och motsägelsefullt kan tyckas, men det är av den enkla anledningen att jag inte har en aning om hur han tänker. Skulle jag veta att han ser på det och känner på samma sätt som jag, så... Ja, kanske. Varför inte.
Men som sagt, det är det största motargumentet för att det inte skulle kunna fungera i praktiken. Att oavsett hur bra man förklarar, pratar, diskuterar, berättar om sin syn på saken, hur man känner och tycker och tänker, så kommer man aldrig att kunna förstå exakt hur den andra känner. Och det är då svartsjukan kommer krypande...

Slutsats då? Tror jag hoppar det idag... Förutom att jag när jag läst igenom ovanstående insett att jag har svårare för att inleda ett seriöst förhållande än vad jag trodde om mig själv...

"Man kan både äta kakan, och ha kakan kvar - om man köper en hel kartong..."
 


(en liten parentes...  mycket av ovanstående är - som märks - direkta influenser från dig... Jag vet bara inte om jag ska tacka eller beklaga för dessa udda insikter...)