Hjälp! Har börjat skolan igen, hur konstigt är inte det?! Upprop idag (måndag) i helt ny klass med massa nya människor, lite jobbigt att tvingas vara social och trevlig mot alla och dessutom anstränga sig genom att tänka igen… Både jag och Elin drabbades snart av en vardagsångestdepression som bara eskalerade under dan, så efter sista timmen åkte vi in till stan och försökte bearbeta den. Det krävdes över tre timmar på Coffeehouse by George innan den sakteliga började försvinna och vi mådde aningens bättre båda två. Det känns bara så onödigt att inte göra det jag helst av allt vill nu (typ resa), utan istället ägna så lång tid på annat… Sitta instängd i föreläsningssalar hela dagarna, tvingas läsa och lära mig  saker, istället för att bara dra, lära mig surfa, åka snowboard, leva! Usch, måste verkligen vänja mig vid vardagslivet igen… 

Allt har gått så fort sen jag kom hem från kryssningen. Mådde skitdåligt när jag kom hem, bara att tvingas bo själv för första gången sen typ januari, och det inte ens i min lägenhet. Tvingades dessutom snart inse att ingen fanns i Stockholm. Var isolerad i två dygn, vilket gav ganska många tankar möjlighet att dyka upp och sätta igång konstiga idéer. Efter dessa dagar var jag helt förstörd. Trots att jag kunde ha det hur bra som helst på dagarna (gå på stan, handla, springa, ligga ute och läsa, bada…), så blev kvällarna helt hemska när jag satt själv hemma och depressiva tankar slog rot… Fick nog på söndan, ringde Andreas och sa att jag ville komma ner till honom. Eller snarare att jag måste komma ner. Egentligen passade det inte alls, han var i Köpenhamn och hade fullt upp, men jag mer eller mindre tvingade mig ner. Någonting kändes inte helt rätt när jag pratade med honom på telefon, och jag ville få en chans att prata öga mot öga, eftersom det lär dröja innan vi ses nästa gång…  Jag åkte alltså till ner på måndan, blev mött på tågstationen av en glad dansk med skumpa i handen, vilken vi snabbt hällde i oss, och togs sen med på middag tillsammans med några av hans vänner. Riktigt trevligt, trots danskan som det alltid tar ett tag att vänja sig vid. Måste ha fått rätt bra med att dricka, trots att det inte kändes så, men har bara vaga minnen från slutet av kvällen, nånting bakom nån skorsten utanför hans brors lägenhet där vi bodde...

Trots att det var härligt att se honom igen, kändes allt inte hundra dan därpå, och inte fanns det tid för att prata heller, då vi liksom inte var ensamma nånting. Först följde en sightseeingdag (slottet, lilla havsfruen, marmorkirkan, Ströget), innan vi åkte med hans bror ut till hans syster för att äta middag och sova över. En total katastrof från början till slut. Usch, jag förvandlades till nått socialt handikappad missfoster, och bara kunde inte ta för mig i det enklaste samtal utan satt mest tyst hela middan. Fruktansvärt! Det kändes så hemskt att inte kunna bjuda på sig själv, inte kunna snacka, inte förstå allt som sades. Och samtidigt hänger pressen på att vara… ja… sig själv åtminstone, över en hela tiden… Usch, har aldrig känt mig så patetisk. Och eftersom vi inte hunnit snacka än, kändes det som om jag själv skrivit på den förfasade dödsdomen för chansen att få nått slags förhållande att fungera längre. Jag menar… jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med nån som den jag var då, speciellt inte på 80 mils avstånd... Det känns ju löjligt såhär i efterhand, men eftersom jag åkte ner halvt med förväntningen att det var sista gången, så var jag så inställd på det att jag inte kunde tänka på något annat... Livet har dock förmågan att inte göra som man tänkt sig (speciellt inte när ens tankar följer lika irrationella mönster som mina...), och efter en grubbelsam natt, fick vi äntligen chansen att prata dan därpå. Jag kunde förklara mitt psykotiska beteende, och fick ur honom vad han funderade över. Tror han fattade ungefär, och jag förstår honom bättre. Allt frid och fröjd =) Och egentligen är vi rätt lika. Fast åt motsatt håll... Går det att sammanfoga? Ja, jag tror det, nyckelordet är öppenhet. Efter vårt lilla snack lyfte jag, blev levande igen och kunde vara precis så glad och lättsam som jag vill vara, allra helst i hans närhet. Vi kom på den brillianta idén att bada nakna på den brygga där vi suttit. Femton grader varmt och mulet, inte världens mest lysande idé, men roligt. Gick sen (blöta) på experimentarium och lekte hela dan och fick chansen att vara riktigt barnsliga. Åkte buss för att ta oss till Christiania, hamnade långt åt helvete fel, käkade falafel och tog rätt buss tillbaka, blev av med mitt visa-kort i en dum dansk bankomat, och gick sen i hippiebyn och förundrades (älskade stället!). Åkte hem och fick maten serverad av Jacob (bror) och spelade sen TP med honom och hans rumskompis (hade det inte varit på danska hade jag vunnit).

Nästa dag sovmorron, å sen mer sightseeing. Gick upp i vår fraelsares kirka (400 trappsteg…), såg nationalmuseet (och blev utkörda från pysselrummet av en pryd tant) och käkade sen lunchbuffe (ät och drick allt du orkar på en timme…), åkte sightseeingbåt, handlade mat och lagade tacos åt oss och broren och var sen på utomhusbio (park, filt, massa människor, stjärnor, irish coffee, popcorn, dansk drama – perfekt kombination) innan det var dags att somna tillsammans för sista kvällen… Hann väl sova tre timmar innan det var dags att kliva upp, Andreas skulle till Århus med 6-tåget, och jag åkte samtidigt till Malmö. Börjar bli van vid stationsavsked…

Sen började ju nästa historia med att ta mig från Malmö klockan 7 på morgonen, då jag varken hade pengar eller visa-kort längre. Malin ryckte in och betalade min biljett, och snart satt jag på tåget till Falköping. Stannade där en natt och fick lifta med henne till Sthlm nästa dag. Älskar deras hus och familj, sååå lättsam =)  Jag, Elin, Malin och Anna hade sen kräftskiva på lördan med färska kräftor á la Isaksson, Anna hade bakat paj och kladdkaka, och Elin stod för vin och husrum. Vi frossade ordentligt och det var supertrevligt att träffas igen! Jag och Elin fortsatte kvällen ute (för första gången i sthlm på en evighet!) på Fredsgatan 12. Dansade, drack vin, pratade. Jättelyckad kväll! Gick hem med henne och sov på hennes soffa (har ett visst problem med att sova själv…). Och nu då, nu är man tillbaka i de gamla rutinerna. Föreläsningar, plugg, böcker… Känner mig ännu inte helt överväldigad…

Back home!

Nästan. Bor för tillfället i en lägenhet som ligger mittemot min riktiga (som är uthyrd månaden ut). Kom hem idag (060818) efter en helt overklig resa, så långt ifrån vardagen man kan komma faktiskt! Började i Rom förra måndan, blev hämtade på flyget, träffade moster med familj å var ut å käkade underbar italiensk middag. Dan därpå väntade rundtur med privatchaffis. Rom byggdes visserligen inte på en dag, men vi hann med att se de mesta på denna korta tid (har ju varit där förut…).


Carro and the vatican

Sen var det dags att gå ombord på Silver Wind. Möttes av levande musik, champagne å rysk kaviar i entréen, fick våra sviter (delade med syskonen) i vilken skumpan stod på kylning å bagaget var inburet.
Sen väntade sju dagar med passopp av en helt annan värld.


m/s Silver Wind

 Allt ombord var inkluderat (om du inte ville ha ännu finare viner än topp-vinerna det bjöds på…) och vi fick vår egen stewardess som såg till oss (hade sängen bäddad/uppbäddad, minibaren fylld, choklad på kudden, osv). Överallt möttes man av leende människor som undrade om allt var till belåtenhet; öppnade dörrar, drog ut stolar, bar mina saker, kom med vatten/frukt/glass/drinkar vid poolen. Alltid leende, å tackade man fick man svaret ”pleasure” (hur det nu kan vara det att duka undan någons smutsiga tallrik?). Maten och drycken var underbar! Stora bufféer till frukost å lunch (frossade i smaskiga frukter å sushi!), å 3-4-5 rätters middagar på kvällen i restaurangen där man inte kom in om man inte följde dresskoden (långklänningarna kom väl till pass…).


Innan middan... (obs! denna kväll causal wear...)

Otroligt roligt att titta på allt annat folk som faktiskt inte var ovana denna lyx, rika amerikanare, tjocka män och lyfta fruar, den stora japanen omsvärmad av underdåniga japanska kvinnor, fina brittiska damer och det största originalet av dem alla från mexikanska senaten (tänk Don Johnson, helklädd i porsche-rött, spetsiga skor, cigarr i mungipan...). Märkliga liv de måste ha dessa rika människor.


Syskonen Burman

 Vi la till i hamnar på dagarna, Porto Venere, Porto Fino (små söta italienska byar med fantastisk kust), Monaco (som vi lämnade då alla varit där X antal gånger. Åkte på vattenland istället), Ibiza (härlig ö med skönt synsätt på kroppsideal – har aldrig sätt så många bara bröst/rumpor/snoppar i alla dess former å storlekar), Valencia (positiv överraskning då det visade sig vara en riktigt fin stad) och slutligen Barcelona. Hann även med en heldag till sjöss, där man fick chansen att utnyttja det båten bjöd på (gym, pool, bastu, jacuzzi, dvd:er, böcker, spel…). Åsså kom det ju väl till pass för att hinna beta av den långa drinklistan… Gratis är gott!


Drinkbord

På kvällarna bjöds det underhållning i form av dans, cabaret, musicalsångare, pianobar, filmvisning, temakvällar, disko, mm. Fast det var kanske inte riktigt rätt ålderskategori för att festa loss med. Tänk om man fick åka med sina vänner istället, oj vad kul man skulle ha! Roade mig i alla fall efter bästa förmåga med lillasyster å de som hade lust.  


Lillasyster Viktoria


Doing the Titanic


Jag å kusin Vanessa, kanske världens sötaste unge =)

Var ombord en vecka, innan avstigning i Barcelona. Blev även här hämtade med privatchaufför och guide som tog oss runt hela stan under några timmar. Älskar Barcelona! Tror kanske jag ska åka dit och plugga… Fantastiska byggnader å parker, vacker stad, härliga stränder, superbra shoppingstråk, trevliga människor, liv och rörelse… Var i Parc Guel, tittade på ”draken”, såg Sagrada Familia, OS-byn, Katedralen, Ramblas… Fick även uppleva det värsta regnvädret nånsin med översvämmade gator och timtals långt blixtrande, drack sangria, åt paella å tapas å blev offer för ficktjuvarna… Allt en storstad har att erbjuda ;) 


La Sagrada Familia


Nu är jag alltså ”hemma”. Har en dryg vecka att fördriva innan skolan börjar den 28:e, och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Har ju inte ens internet hemma =/

Satt mig och läste sånt jag skrivit förr, och fastnade i en text jag skrev för ett och ett halvt år sedan om mig själv. Nått slags försök till en psykologisk analys av mig själv, hur jag beter mig i olika situationer och varför… Intressant läsning, tyckte jag, och bestämde mig för att lägga ut en sammanfattad version. Kan konstatera att allt inte stämde längre, får väl se det som personlig utveckling, men mycket finns kvar…

 Första mötet
C kan på ytan verka vara en rätt så okomplicerad figur, bekymmerslös och oftast positivt inställd till det mesta. När man träffar henne för första gången är hon inte den som tar plats och ställer sig själv i centrum, utan kan snarare verka blyg och tystlåten, vilket beror på att hon inte känner personen i fråga, och fungerar därför avvaktande., iakttagande, analyserande. Hon sticker oftast inte ut vid nya möten, utan håller sig i bakgrunden och lyssnar hellre på vad andra säger, än delar med sig av sina egna tankar. Hon är intresserad av andra människor och vad de har att berätta, betydligt mer än att prata om sig själv, vilket hon sparar till sina nära vänner. Att lyssna är C otroligt bra på, hon är aldrig avvisande eller ointresserad, utan tycker om att höra andra människors historier, och låter därför andra prata ostört. 

 Att komma närmare
Det brukar krävas en del för att släppas in på livet av C, och det kan ta lång tid, men när man väl kommit fram till henne stannar man där. Hon har få nära vänner, men dessa värdesätts högt. Anledningen att hon kan vara svår att nå, eller snarare bli personlig med, grundar sig i en rädsla och osäkerhet när det gäller att visa känslor och att muntligen sätta ord på känslor och berätta för någon om vad som rör sig i huvudet. Att få henne att prata om hur hon känner, tycker och tänker om det som berör henne på ett djupare plan kan te sig som en omöjlig uppgift. Detta gällde framför allt förut, när de hon värdesatte på något sett lämnat henne, sårat henne eller på annat sätt missbrukat sin position. Nu för tiden går det mycket lättare, kanske för att hon känner sig tryggare än nånsin med de vänner hon håller närmast. Det tar dock ganska lång tid att skapa detta förtroende, då hon har en tjock mur av försiktighet som måste trängas igenom, innan man når det som finns innanför. En slags försvarsmekanism mot känslomässiga fallgropar. Många lessnar på att ens behöva försöka, och vänder vid åsynen, andra kommer halvvägs och ett fåtal har nått ända fram. Skrivandet är dock någonting som underlättat, och hjälpt C att även kunna prata om sina känslor. Och hon skriver mycket. Precis som hon pratar mycket med de personer hon litar på. Dock går hon sällan in på personliga saker med några andra.

Innanför skalet
De få som släppts in på livet av C möts av en person de flesta andra aldrig får chansen att känna. En person som hon helst av allt skulle vilja vara mot alla, men dit är det en bit kvar. Hon är självsäker, ohämmad, känslosam, pratglad och trivs med sig själv och livet. Denna person börjar titta fram oftare och oftare och kommer förhoppningsvis att konkurrera ut den blekare versionen inom en snar framtid, åtminstone i valda sällskap.

Känslomässig kortslutning
Svårast att öppna sig har C tyvärr för de personer hon har känslor för. Hon brukar ofta trycka undan sina känslor och låta bli att berätta hur hon känner, på så sätt undviker hon att bli sårad så att andra vet om det. Varför hon har fått för sig att det är så hemskt att andra vet hur hon känner, vet hon inte, men hon har länge inbillat sig att så länge ingen annan vet när hon är olycklig eller känslomässigt sårad, så gör det inget, bara hon upprätthåller sin fasad. Hon vet att det är skadligt i längden att gömma sina känslor på detta sätt, för det känns ju lika mycket, om inte mer, inuti henne, oavsett vad andra tror. Ändå gör hon samma sak gång på gång, och försöker snarare undvika att hamna i en utsatt position, vilket gör att hon haft svårt att släppa in nån på livet och istället hållit sig till mindre djupa relationer. Förutom en gång för längesen, och när hon den gången blev sårad slog det tillbaka hårdare än hon kunnat föreställa sig. Spåren av den hemska känslan sitter kvar i det undermedvetna, en känsla av otillräcklighet, blandat med sorg, saknad, overklighet, ilska, uppgivenhet, besvikelse, oförstående. Något hon vill undvika att utsätta sig för igen, och därför håller hon känslorna för sig själv. Det är det som det hela handlar om, att behålla makten att själv bestämma vad andra ska veta och därmed även kunna lura sig själv att hon inte är så känslomässigt engagerad som hon egentligen är. Och dessutom slippa det där jobbiga med att prata om hur hon känner. För C har det alltid varit ett problem, hon blir lätt känslomässigt upprörd när hon ska prata om sådant som berör henne, något som ofta, framförallt tidigare, slutade i ofrivilliga tårar, vilket hon hatar. När tårarna kommer, blir hon arg på sig själv och den hon pratar med tror att hon blivit lessen, trots att det oftast beror på någon slags känslomässig kortslutning på det hon tänkt säga. För C tänker väldigt mycket. Och när väl tårarna kommer går det inte att säga det hon tänkt från början, möjligen nån sågad version. Det är här det hela brukar sluta. Ingenting sagt och en pålagring av allt som ständigt förblir osagt. C är väldigt duktig på att tänka ut vad hon ska säga och till och med ha hela konversationer med sig själv, så som hon skulle vilja att det gick till. Men så fort hon försöker få ut det hon tänkt, brukar det gå åt skogen. Därför brukar C istället skriva ner sina känslor och tankar, vilket fungerar som nån slags terapi. Nästa steg är att lära sig prata…

Så, spännande va?! ;)  Känner igen mig i mycket, men har lagt mycket bakom mig, och fortsätter träna… Tycker dock jag gjort stora framtid, inte minst som mitt liv ser ut nu. Har ju nästan förmått mig till att ta orden pojkvän i min mun…

Nä, nu ska jag packa. Igen. Italien – here I come!

Jättevarmt ute, men är man inne i stan är det nästan olidligt. Noll vind å ingen chans att bada. Håller mig därför inomhus för en gångs skull och sitter och fixar massa ny musik. Tidskrävande projekt, men skoj. Fick min nya kamera i veckan med, å den kan man ju leka med hur länge som helst. Sååå fin! =)  Är det inte konstigt hur lycklig man kan bli av vissa saker? Känner mig alltid på så gott humör när jag har varit och handlat, allt från kläder till småprylar. Var ute på jakt efter nya solglasögon för ett par veckor sen, och hamnade såklart i alla andra affärer samtidigt, provandes kläder, skor, väskor... Var dock "duktig" och köpte bara mina glasögon, men åkte hem inte helt nöjd. Så dan därpå åkte jag tillbaka å köpte i stort sett allt annat jag provat, och då kändes det mycket bättre. Konstigt hur bra man kan må av att spendera lite pengar...

Har bott ute i stugan sen jag kom hem i tisdags och haft riktigt sköna dagar, bara legat å solat å läst, badat, åkt båt, wakeboard, ätit gott... Blivit sådär bortskämd som man blir när man är hemma. Igårkväll åkte jag in till stan för att träffa Frida. Var hos Emma som hade fest med sina gamla vänner från gymnasiet, en riktig tjejförfest med bara tjejer, typ 12 st. Är nog första gången nånsin, vi är ju inte så bortskämda med kvinns i vår bekantskapskrets. Hade hursomhelst trevligt, även om Frida och jag höll oss för oss själva, drack vin å snackade om livets alla problem och godheter mest hela kvällen. Gick lite senare därifrån (när vinet tagit slut...) och slog oss ner på Svenssons uteservering istället, det är inte ofta man kan vara ute i Sverige på kvällen barärmad och utan att frysa, så det kändes som slöseri att sitta inne sommarens finaste kväll. Sen blev det Oscar, där det var lika fullt som vanligt. Frida gick hem rätt tidigt, men jag stannade kvar och roade mig på dansgolvet till halv tre nånting. Härligt att få dansa igen!

Ikväll ska vi packa in familjen i bilen och köra ner till Sthlm och Skavsta flygplats, varifrån vårt plan till Rom går imorronbitti klockan 7. Fattar inte att vi ska iväg än... Men det ska bli hur kul som helst. Var år och dar sen jag reste nånstans med familjen, så det ska bli riktigt trevligt. Båten avgår från Rom på tisdag, sen väntar sju dagar till sjöss i lyx och överflöd ;)  Får väl återkomma med detaljer om alla rika amerikanare och sliskiga italianos när vi kommit hem... Spännande ska det bli i alla fall!

Nä, ska ta å börja packa kanske. Hatgöra.

Tycker inte att jag gjort annat än flängt runt i sommar. Är nu åter i Sundsvall och ute på Spikarna utan internetuppkoppling (men dock med tre datorer i huset - jävla multimediafamilj man bor i), därav denna försenade uppdatering (060801). Hade ett snabbt stopp i Sthlm igår, där jag träffade Elin och fikade i flera timmar under utbyte av diverse upplevelser och skvaller och bodde sen hos Jonathan å bytte ut lite packning, innan det idag åter var dags att sätta sig på tåget mot Sundsvall. 

Har varit två härliga veckor i Danmark med min älskade dansk… Lördagen efter att jag slutat jobba, och även hunnit ta sista chansen (trodde jag) till wakeboardåkning i härligt svenskt 8-gradigt sommarvatten, satte jag mig på tåget från Sundsvall halvtolv kvällstid. Trodde jag skulle bli ensam, men ack så fel man kan ha. Det var ju passande nog Gothia Cup i Göteborg samma helg, och då mitt tåg gick via Götet… Ja, du kan ju föreställa dig. Tåget fullproppat av både små som större fotbollsgrabbar med precis så högt oljud som det skulle kunna bli. Stoppade i mina mp3-lurar och sov så gott jag kunde på mina två säten i den ena rygginvalidiserande ställningen värre än den andra. Tågkrångel i Göteborg, försening och inställda tåg till trots, så var jag tillslut framme i Rödekro halv sex kvällen därpå, och det blev ett kärt återseende. Hade inte insett hur mycket jag saknat honom…  

Bodde två nätter i Andreas familjs sommarhus vid Aabenraa fjord, innan vi beslöt oss för att ge oss av på cykelferie. Packade cyklarna med allt som fick plats i cykelväskor och vagn (tält, spritkök, spel, stereo, godis, you name it!) och trampade därefter iväg i ett soligt och varmt Danmark med det lösa målet Fyn. Hade inte direkt någon plan, utan tog dagen som den kom, vilket resulterade i ett virrande fram och tillbaka över Sydjylland, Fyn, Langeland och Aerö under sex dagar. Slet dock inte ut oss direkt utan rullade på i behagligt tempo på de små vägarna över åkrar, genom byar, längs vatten. Fick sällskap av en pratglad äldre dansk första dan som verkade så glad över sällskapet att han bjöd oss på lunch. Åkte färjor mellan öarna och lekte irriterande nyförälskade snorungar (kanske en av de saker vi är bäst på), badade på både stränder och färjeterminaler och tillbringade nätterna på campingar i tält eller under bar himmel, lagade mat på spritkök, drack vin och öl och spelade spel och pratade. Efter en hård historia på liggunderlag första natten beslöt vi att luftmadrass stod högst på inköpslistan dan därpå, och snart införskaffades en mjuk sak som var rena lyxen för resten av tiden. Fick vara sådär somrigt smutsren och bohemisk som man blir när man bara badar i havet, inte har nån hårborste eller smink, går barfota och bor på gräsmattor och stränder. Tog sovmornar och hade absolut noll tidspress på dagarna, cyklade och stannade då och då för att äta matsäck, njuta av naturen, palla körsbär å annat gott från gårdarna, titta på slott (vilka det finns många av i danmark), äta glass eller bara hångla, vilket för det mesta slutade med en tur in i nån närbelägen skogsdunge (hmmm), varifrån vi kom ut mer eller mindre sönderbitna av myggen som straff… ;) Hann även med poolparty på en av campingarna, hamnfest på en annan och fick en dos dansk historia och matkultur i form av dybbel mölle, kungafamiljens skepp, dansk pölse (varmkorv med obligatorisk senap, ketchup, remoulad, rå lök, rostad lök och saltgurka) och glass med guf och flödebolle (sliskigare kombination får man leta efter). 


min snygga dansk


Kom tillbaka till Aabenraa på söndan, och veckan som kom jobbade Andreas så jag fick roa mig bäst jag ville tills han slutade vid 13-tiden. Låg mest å läste och badade om dagarna. Och diskuterade svenska språket (mer eller mindre frivilligt) med hans språkgalna pap-far. Hämtade honom efter jobbet en dag för att besöka Legoland (som var det enda jag visste om Danmark sen tidigare…), och strosade runt med sjuhundrafemtioelvatusen andra svenskar, danskar å tyskar bland alla dessa fascinerande små plastbitar tills stängning. Åkte en bunt olika tåg å åkattraktioner (mycket köande dock) och jag fick en sån där indianfjäder som alla som varit på Legoland kom hem med när jag var liten. Och därmed var Carro nöjd =)  Åkte direkt från legolandet till grillkväll med en bunt av hans gamla gymnasiekamrater, men det blev en lugn tillställning då alla skulle upp å jobba dan därpå, alla utom jag då, men jag körde ju =/ . 

Hela familjen dansk (föräldrar å tre syskon med familjer…) skulle sen upp till Sverige och besöka Vimmerby å Astrid Lindgren, vilket passade utmärkt eftersom jag kunde få lift en bra bit av hemvägen. Åkte på lördan till Köpenhamn och bodde hos en av systrarna (väldigt mycket danska och väldigt mycket familj), fick sällskap i bilen dan därpå av storebroren och körde sen till Vimmerby för att sluta upp med den andra systern med familj (ännu mer familj och ännu mera danska). Skulle egentligen fortsatt till sthlm direkt, men hittade inget bra transportmedel, så jag blev kvar en natt till. Lyckosamt nog eftersom det visade sig bli en av de bästa kvällarna tillsammans; vi drog oss från familjen efter middan (som faktiskt var riktigt trevlig trots allt), tog en långpromenad i de mörka småländska skogarna och hittade en stenhäll där vi låg och tittade på himlen och bara pratade i flera timmar. Det kändes förlösande på nått sätt, liksom sista chansen att säga allt som inte hunnit blivit sagt. Släppa de där sista små spärrarna och komma innanför ytterligare ett lager av de osynliga känsloskyddande murar som man bär runt sig, inte minst jag. Samtidigt gjorde det att det blev hundra resor värre att lämna honom dan därpå…  

Hatar att behöva välja att åka, hatar att säga hejdå, hatar farväl, hatar tågstationer, hatar att rulla bort och bara känna avståndet växa, hatar den velande känslan som bara vill vända håll och åka tillbaka, hatar att inse att jag nu är ensam på obestämd tid. Igen. Hatar att jag är kär.
Smsen avlöser varandra och hopplösheten över att behöva skiljas och att bo på olika håll visar sig på de 160 tecken det finns utrymme för, som ett sista desperat försök att hålla fast vid varandra. Bara lite till. Bara lite längre. Alltid värst i början, jag VET, men det är ju början nu, så då får man väl klaga?! Är i Sundsvall nu till söndag å sen ska jag med familjen på kryssning Rom-Barcelona. Det blir kul.