Maj i korta drag
Över en månad har gått sen jag åter skred över Sveriges gränser, även fast det till och från känns som igår. Nästan. Första veckan i Stockholm var förvirrande, full av ångest över att komma tillbaka, blandad med glädje att träffa alla igen. Saknade bostad och sysselsättning och crashade hos Jonathan (min egna barmhärtiga samarit…), och njöt av att vara ledig om dagarna i det underbara sommarvädret. Solade, läste, tränade… Sen var det ju medicinar-SM som i år ordnades av KI, så torsdag-lördag kom 100 utsocknes läkarstudenter till huvudstaden för att kämpa om den åtråvärda bucklan. Mycket jobb för oss på hemmaplan med att laga mat och allt som ska fixas runt i kring. Både jag och Elin fick dessutom vara med i laget, trots vår frånvaro på träningarna det senaste halvåret, eftersom det aldrig finns tillräckligt med tjejer som vill vara med på lagidrotterna. Fattar inte varför?! Men det var tur eftersom det är bland det roligaste som finns att vara med i turnering! Det gick rätt bra för oss, även om vår plan att vinna gick i kras när vi inte vann innebandyn… Skyller på att tankarna var på annat håll på grund av allt organisatoriskt runt omkring. Ryckte upp oss i simningen från i fjol, dragkampen gick sådär (trots gladiator-killen vi värvat), volleybollen borde gått bättre, men sen vann vi överraskande fotbollen och (inte lika överraskande) löpstafetten. Försvarade med andra ord vår andra plats från de två senaste åren med den ständiga planen att nästa år, DÅ ska vi erövra förstaplatsen. Allt avslutades som sig bör med sittning, spex och storfest på kvällen, och där vann vi ju i alla fall överlägset ;)
Jag åkte sen abrupt till Sundsvall på söndan då mina föräldrar kom ner och hämtade mig och började sen ännu mer oväntat att jobba på tisdan på barnmottagningen som undersköterska, och har gjort det sen dess. Hur kul som helst faktiskt, och otroligt lärorikt att handskas med de små liven. Jobbet har blandats med träning (äntligen frisk för löpning å gym igen) och diverse utekvällar med Frida å resten av gänget. Första lördan var det tjejmiddag med massa vin som gick från middag till förfest till fest till efterfest. Hela paketet alltså, förutom utgång. Helgen därpå var det dags igen, vin hos Frida (något av ett måste) och sen fortsatt förfestande hos Micke med VM-final och Schlager-final i bakgrunden. Och denna gång kom vi faktiskt hela vägen in till stan och in på krogen. Inte illa alls! Det är hursomhelst alltid lika roligt att gå ut med folket här hemma. Och alltid lika blött. =)
I helgen som varit, var jag i Stockholm onsdag till fredag, träffade Elin å hämtade mer kläder, och sen åkte jag med Malin till Gävle för att agera hästskötare på hopptävling. Jättekul, och fullt upp med två hästar, en hund och en förvirrad ryttare att hålla koll på ;) Gick bra två klasser på lördan, och mindre bra de andra. Sen höll jag på att bli fast i Gävle när alla bussbiljetter var slut och det enda tåget som gick kostade 700 spänn, men snälla kompisar man har ryckte in efter ett desperat nödsms från mig, och grejade hemifrån så jag till slut fick skjuts med en långtradare. Kom till och med hem i tid för att följa med på morsdagsmiddag.
Nu blir det jobb hela veckan och sen en tur till Stockholm igen på fredag. Förhoppningsvis med dansk-besök…
Jag åkte sen abrupt till Sundsvall på söndan då mina föräldrar kom ner och hämtade mig och började sen ännu mer oväntat att jobba på tisdan på barnmottagningen som undersköterska, och har gjort det sen dess. Hur kul som helst faktiskt, och otroligt lärorikt att handskas med de små liven. Jobbet har blandats med träning (äntligen frisk för löpning å gym igen) och diverse utekvällar med Frida å resten av gänget. Första lördan var det tjejmiddag med massa vin som gick från middag till förfest till fest till efterfest. Hela paketet alltså, förutom utgång. Helgen därpå var det dags igen, vin hos Frida (något av ett måste) och sen fortsatt förfestande hos Micke med VM-final och Schlager-final i bakgrunden. Och denna gång kom vi faktiskt hela vägen in till stan och in på krogen. Inte illa alls! Det är hursomhelst alltid lika roligt att gå ut med folket här hemma. Och alltid lika blött. =)
I helgen som varit, var jag i Stockholm onsdag till fredag, träffade Elin å hämtade mer kläder, och sen åkte jag med Malin till Gävle för att agera hästskötare på hopptävling. Jättekul, och fullt upp med två hästar, en hund och en förvirrad ryttare att hålla koll på ;) Gick bra två klasser på lördan, och mindre bra de andra. Sen höll jag på att bli fast i Gävle när alla bussbiljetter var slut och det enda tåget som gick kostade 700 spänn, men snälla kompisar man har ryckte in efter ett desperat nödsms från mig, och grejade hemifrån så jag till slut fick skjuts med en långtradare. Kom till och med hem i tid för att följa med på morsdagsmiddag.
Nu blir det jobb hela veckan och sen en tur till Stockholm igen på fredag. Förhoppningsvis med dansk-besök…
Au revoir!
Elva minuter
”Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt för att flyga fritt på himlen, till glädje för betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig mer känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga.
Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Där var föremålet för hennes kärlek, och hon visade den för sina väninnor, som sade: ”Men du har ju allt.” En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräkten och blev ful – och kvinnan såg den knappt längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. ”Vad gör du här?” frågade hon döden.
”Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn”, svarade döden. ”Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot behöver du mig för att finna den igen.”
Svartsjuka. Avundsjuka. Onda ting som gör det vackra fult. Tilltro förvandlas till misstänksamhet. Lyckan sinar bort. Kärleken slocknar… Och det utan annan anledning än grundlösa mind games…
Jag har precis läst ut boken ”Elva minuter” av Paulo Coelho, du vet han som skrev ”Alkemisten” som alla läste för nått år sedan. Jag älskade den boken, men med min förmåga att glömma bort allt så fort jag lägger ifrån mig en bok/sett klart en film, eller vad det nu är, så kommer jag ju inte ihåg VAD jag tyckte om. Så nu när jag läste ”elva minuter” har jag stannat upp då och då för att skriva ner det jag gillade bäst, funderingar, beskrivningar och synsätt jag önskade jag kunde leva efter. Sen var jag ju tvungen att lägga ut lite av allt svammel här… =)
Jag är dessutom inne i en sinnesstämning (sinnesförvirring?) som för tillfället färgas mycket av det som han tar upp (längtan, åtrå, saknad, kärlek, passion), vilket fick min cerebrala klump att vakna till liv och börja fundera. Och då tankar är svåra att behålla, så vad passar väl bättre än att skriva ner dem?
”Jag har känt mig sårad när jag förlorat män jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon. Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. ”
Så lätt, men ändå så svårt. Att inte ta någon för given. Aldrig. Att tala om för alla de människor man älskar hur mycket de betyder för en. Vårda alla typer av relationer, för utan dem skulle livet vara fruktansvärt mycket ensammare. En sån enkel sak att göra, men hur ofta gör man det egentligen? När berättade du senast för någon hur mycket personen i fråga betyder för dig? Det kanske bara är jag som är dålig på det, men det krävs så lite, och ger så mycket.
Att sluta lägga sin energi på negativa känslor och dåliga dagar, för att sedan inte uppskatta de bra dagarna, utan snarare ta dessa för givna utan att tänka till och förstå hur bra man har det. Men det är så lätt att de enda känslorna som luftas och funderas över är de deppiga, arga, ledsna, avundsjukan, försummelsen, svartsjukan... Och det oavsett relation. Tänk om man istället kunde fokusera på det positiva och inse att det är detta som man ska skatta sig lycklig över. Att det är en bonus utöver vardagen, inte någonting man ska ta för givet. Inse vilken tur jag har när en person jag tycker om faktiskt väljer att vara med just mig just nu och ingen annan. Vad lyckligt lottad jag är alla de dagar jag får vara med dem jag älskar. Vilken tur jag har som är/har varit/kommer bli älskad. Det är inte förunnat alla att känna så, så uppskatta det du har just nu. Om alla resonerade på samma sätt, tänk vad mycket svartsjuka, missunnsamhet och avundsjuka som skulle kunna undvikas…
”Den som någon gång har förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller sista) dagen av mitt liv. ”
Jag skulle så gärna vilja leva som så. I nuet. Att alltid göra det bästa av varje dag. Göra det jag vill nu, inte vänta till imorgon, nästa vecka, nästa år… Känna efter ”Vad vill jag just nu?” Och göra det. Som nu. Om jag fick bestämma, vad skulle jag göra, var skulle jag vara? Jo, vara med honom så klart. Han som jag saknar och inte kan sluta tänka på. Jag har dessutom ingen bra anledning för att inte göra det. Och ändå sitter jag kvar här och tänker ” en annan dag…” Istället för att bara sätta mig på nästa tåg och åka. Varför? Jag vet inte. Det funkar bara inte så. Jag funkar inte så, men det går kanske att bearbeta… Tänk vad mycket mer man skulle få ut av sitt liv om man bara lät bli att vänta hela tiden…
”Och svartsjukan? Man kan inte säga till våren: ”Hoppas att den kommer på en gång och att den varar länge.” Det enda man kan säga är: ”Kom, välsigna dig med ditt hopp, och stanna kvar så länge du bara kan.”
Som sagt… Ont ting. BORT! En sån totalt onödig känsla att man ju kan fundera över varför den uppstått överhuvudtaget. För aldrig nånting gott med sig…
”Alla kan älska, för vi föds alla med denna gåva. Några gör det helt naturligt väl på en gång, medan andra måste lära sig på nytt, komma ihåg hur man älskar, och alla – utan undantag – måste bränna sitt förflutnas starka känslor, återuppleva glädje och sorg, tillfällen då de fallit och åter rest sig, ända fram tills de lyckas hitta den röda tråden som för fram till varje nytt möte; ja, det finns en tråd.”
Jag förstod aldrig att jag glömt bort hur man gör när man älskar, hur längesen det var jag upplevde känslan av att vara riktigt kär i någon och kunna visa det utan att vara rädd för att bli bränd, sårad eller liknande. Det är väl delvis mitt eget fel då jag bara involverat mig i flyktiga relationer som saknat trygghet. Det har dock varit självvalt och passat mig alldeles utmärkt, eftersom jag då slipper visa hur jag känner, och därmed kan skydda mig från den utelämning det innebär när man visar sina känslor för någon. Om man inte visar hur man känner, kan man inte bli sårad lika djupt, men samtidigt kan man aldrig bli älskad heller, så det gäller att välja och våga riskera det ena eller det andra… Jag ska väl försöka bättra mig och våga lite mer, men det är svårt att ändra ett gammalt beteende…
”De gick hand i hand, som om de vore två förälskade som hade träffats efter att ha varit ifrån varandra länge. De kysstes mitt bland folk och fick en del indignerade blickar, de log åt den förargelse de åstadkom, och den längtan de väckte med sitt anstötliga beteende – för de visste att innerst inne ville de andra göra likadant. Det var bara därför de tog anstöt.”
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste detta stycke som var så träffsäkert. Personligen kan jag ofta sucka och tycka att det är irriterande med folk som är så inåtvända att de bara ser varandra, beroende på situationen. Men det finns ju en viss tjusning och ibland är det bra roligt att få bete sig som två tonåringar som inte kan hålla tungan ute ur varandras munnar. Det är trots allt en härlig känsla och en del av poängen är ju just att se andras sura miner och blängande blickar. Jag har varit riktigt duktig på det den här vintern (framförallt i dessa liftköer då det inte finns mycket annat att underhålla sig med), och inte sällan kommer man på sig själv, tittar på den andra, skrattar, fortsätter bara för att se omgivningens besvärade, blängande, blickar...
”Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer.
Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna till alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt ar hänt, eller bedrövade för att något det inte väntade sig just har raserat allt.
Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den – vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte. ”
Tvivlar ju på att någon annan än jag själv orkar läsa allt detta, men det är ju inte poängen heller... Nu ska jag i alla fall sluta skriva och börja leva i nuet ;)
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig mer känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga.
Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Där var föremålet för hennes kärlek, och hon visade den för sina väninnor, som sade: ”Men du har ju allt.” En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräkten och blev ful – och kvinnan såg den knappt längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. ”Vad gör du här?” frågade hon döden.
”Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn”, svarade döden. ”Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot behöver du mig för att finna den igen.”
Svartsjuka. Avundsjuka. Onda ting som gör det vackra fult. Tilltro förvandlas till misstänksamhet. Lyckan sinar bort. Kärleken slocknar… Och det utan annan anledning än grundlösa mind games…
Jag har precis läst ut boken ”Elva minuter” av Paulo Coelho, du vet han som skrev ”Alkemisten” som alla läste för nått år sedan. Jag älskade den boken, men med min förmåga att glömma bort allt så fort jag lägger ifrån mig en bok/sett klart en film, eller vad det nu är, så kommer jag ju inte ihåg VAD jag tyckte om. Så nu när jag läste ”elva minuter” har jag stannat upp då och då för att skriva ner det jag gillade bäst, funderingar, beskrivningar och synsätt jag önskade jag kunde leva efter. Sen var jag ju tvungen att lägga ut lite av allt svammel här… =)
Jag är dessutom inne i en sinnesstämning (sinnesförvirring?) som för tillfället färgas mycket av det som han tar upp (längtan, åtrå, saknad, kärlek, passion), vilket fick min cerebrala klump att vakna till liv och börja fundera. Och då tankar är svåra att behålla, så vad passar väl bättre än att skriva ner dem?
”Jag har känt mig sårad när jag förlorat män jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon. Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. ”
Så lätt, men ändå så svårt. Att inte ta någon för given. Aldrig. Att tala om för alla de människor man älskar hur mycket de betyder för en. Vårda alla typer av relationer, för utan dem skulle livet vara fruktansvärt mycket ensammare. En sån enkel sak att göra, men hur ofta gör man det egentligen? När berättade du senast för någon hur mycket personen i fråga betyder för dig? Det kanske bara är jag som är dålig på det, men det krävs så lite, och ger så mycket.
Att sluta lägga sin energi på negativa känslor och dåliga dagar, för att sedan inte uppskatta de bra dagarna, utan snarare ta dessa för givna utan att tänka till och förstå hur bra man har det. Men det är så lätt att de enda känslorna som luftas och funderas över är de deppiga, arga, ledsna, avundsjukan, försummelsen, svartsjukan... Och det oavsett relation. Tänk om man istället kunde fokusera på det positiva och inse att det är detta som man ska skatta sig lycklig över. Att det är en bonus utöver vardagen, inte någonting man ska ta för givet. Inse vilken tur jag har när en person jag tycker om faktiskt väljer att vara med just mig just nu och ingen annan. Vad lyckligt lottad jag är alla de dagar jag får vara med dem jag älskar. Vilken tur jag har som är/har varit/kommer bli älskad. Det är inte förunnat alla att känna så, så uppskatta det du har just nu. Om alla resonerade på samma sätt, tänk vad mycket svartsjuka, missunnsamhet och avundsjuka som skulle kunna undvikas…
”Den som någon gång har förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller sista) dagen av mitt liv. ”
Jag skulle så gärna vilja leva som så. I nuet. Att alltid göra det bästa av varje dag. Göra det jag vill nu, inte vänta till imorgon, nästa vecka, nästa år… Känna efter ”Vad vill jag just nu?” Och göra det. Som nu. Om jag fick bestämma, vad skulle jag göra, var skulle jag vara? Jo, vara med honom så klart. Han som jag saknar och inte kan sluta tänka på. Jag har dessutom ingen bra anledning för att inte göra det. Och ändå sitter jag kvar här och tänker ” en annan dag…” Istället för att bara sätta mig på nästa tåg och åka. Varför? Jag vet inte. Det funkar bara inte så. Jag funkar inte så, men det går kanske att bearbeta… Tänk vad mycket mer man skulle få ut av sitt liv om man bara lät bli att vänta hela tiden…
”Och svartsjukan? Man kan inte säga till våren: ”Hoppas att den kommer på en gång och att den varar länge.” Det enda man kan säga är: ”Kom, välsigna dig med ditt hopp, och stanna kvar så länge du bara kan.”
Som sagt… Ont ting. BORT! En sån totalt onödig känsla att man ju kan fundera över varför den uppstått överhuvudtaget. För aldrig nånting gott med sig…
”Alla kan älska, för vi föds alla med denna gåva. Några gör det helt naturligt väl på en gång, medan andra måste lära sig på nytt, komma ihåg hur man älskar, och alla – utan undantag – måste bränna sitt förflutnas starka känslor, återuppleva glädje och sorg, tillfällen då de fallit och åter rest sig, ända fram tills de lyckas hitta den röda tråden som för fram till varje nytt möte; ja, det finns en tråd.”
Jag förstod aldrig att jag glömt bort hur man gör när man älskar, hur längesen det var jag upplevde känslan av att vara riktigt kär i någon och kunna visa det utan att vara rädd för att bli bränd, sårad eller liknande. Det är väl delvis mitt eget fel då jag bara involverat mig i flyktiga relationer som saknat trygghet. Det har dock varit självvalt och passat mig alldeles utmärkt, eftersom jag då slipper visa hur jag känner, och därmed kan skydda mig från den utelämning det innebär när man visar sina känslor för någon. Om man inte visar hur man känner, kan man inte bli sårad lika djupt, men samtidigt kan man aldrig bli älskad heller, så det gäller att välja och våga riskera det ena eller det andra… Jag ska väl försöka bättra mig och våga lite mer, men det är svårt att ändra ett gammalt beteende…
”De gick hand i hand, som om de vore två förälskade som hade träffats efter att ha varit ifrån varandra länge. De kysstes mitt bland folk och fick en del indignerade blickar, de log åt den förargelse de åstadkom, och den längtan de väckte med sitt anstötliga beteende – för de visste att innerst inne ville de andra göra likadant. Det var bara därför de tog anstöt.”
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste detta stycke som var så träffsäkert. Personligen kan jag ofta sucka och tycka att det är irriterande med folk som är så inåtvända att de bara ser varandra, beroende på situationen. Men det finns ju en viss tjusning och ibland är det bra roligt att få bete sig som två tonåringar som inte kan hålla tungan ute ur varandras munnar. Det är trots allt en härlig känsla och en del av poängen är ju just att se andras sura miner och blängande blickar. Jag har varit riktigt duktig på det den här vintern (framförallt i dessa liftköer då det inte finns mycket annat att underhålla sig med), och inte sällan kommer man på sig själv, tittar på den andra, skrattar, fortsätter bara för att se omgivningens besvärade, blängande, blickar...
”Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer.
Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna till alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt ar hänt, eller bedrövade för att något det inte väntade sig just har raserat allt.
Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den – vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte. ”
Tvivlar ju på att någon annan än jag själv orkar läsa allt detta, men det är ju inte poängen heller... Nu ska jag i alla fall sluta skriva och börja leva i nuet ;)
Fångad av det lömska vardagsträsket...?
Hur kan det gå så fort att ramla in i vardagen igen? För bara ett par veckor sedan var jag ute på ett av livets alla äventyr som väntar på att bli upplevda, men nu rullar dagarna på som om jag aldrig ens varit borta. Har allt stått stilla här hemma hela denna tid? Har jag verkligen varit borta? Mina upplevelser känns mer och mer avlägsna, detaljerna utsuddade och snart återstår knappast mer än ett glatt minne om en underbar tid. Inget mer, bara en förnimmelse om att det var en härlig tid. Ett minne som bleknar... Hur mycket jag än vill hålla alla detaljer vid liv och komma ihåg alla de små sakerna, alla känslor, sinnesintryck, tankar och den totala helheten som byggde upp livet, så går det inte. Allt försvinner mer och mer ju längre tiden går… Aldrig att jag kommer kunna återuppleva den underbara "vardagen" jag levt i de senaste månaderna. När vardag inte ens fanns, veckodagarna bara flöt ihop och tiden var ett abstrakt begrepp som fylldes av det man just för stunden tyckte hade störst betydelse. Att bara få leva i nuet. Inga krav. Ingen planering. Inga måsten. Bara göra det jag vill. Just nu. Det börjar redan låta overkligt…
Jag är nu hemma för snart andra veckan, och större magplask i vardagslivet kan man ju leta efter. Har börjat jobba helt oplanerat, nästan påprackat, sen igår. Kom till Sundsvall i söndags, var förbi sjukhuset på måndan och började jobba som undersköterska på barnmottagningen på tisdan, dvs. igår. Jag vet inte vad som hände, jag hade verkligen inte tänkt stanna hemma nån längre tid. Än mindre jobba. Av bitter erfarenhet vet jag ju att så fort man får ett jobb, blir det alldeles för bekvämt att stanna, motför att man ska fullfölja sina galna planer/drömmar/fantasier som man kvällen innan beslöt sig för att göra, lovade att göra, utan att NÅNTING skulle kunna stoppa det. Högtlyftande idéer som att packa nästa väska direkt, åka ut till Arlanda och ta första bästa flyg bort igen. Bara dra. Fixa allt på plats, var än man hamnar. Strunta i att man inte har några pengar, bevara inställningen ”det löser sig”. Vilket det garanterat gör. Men så stannar man en extra dag. Ringer sin gamla arbetsplats bara för att kolla. Får jobba ett par dagar (pengar är ju bra). Börjar arbeta. Och fastnar. För det är ju inte SÅ tråkigt ändå. Och jag får ju betalt. Och pengar är ju bra. Och det gäller bara för en kort tid. Kort tid my ass! Drömmarna då? De idiotiska, orealistiska planerna, som man hela tiden vet är snudd på fantasier, och som med största sannolikhet inte kommer bli som man tänkt sig. Förmodligen inte ens i närheten. Förmodligen ännu bättre, eftersom känslan att man faktiskt tagit modet till sig att försöka, gör att kicken av att vara ute på vilket galej som helst blir starkare än den vildaste föreställningen man hade i förväg. Och det går, klart det går! Alla kan göra vad fan de vill, bara viljan är tillräckligt stark. Och jag då, som har kommit till denna unika insikt borde ju rent logiskt inte löpa risken att trampa ner mig i det bekväma vardagsträsket och bli kvar här hemma. Kan man ju tycka. Tycker jag. Därav anledningen till att jag inte hade en tanke på att söka jobb när jag kom hem - jobb medför aldrig nånting gott i äventyrsväg – men nu sitter jag ju lik förbannat på en tjänst. Som medför förpliktelser. Planering. Bestämda tider. Som upptar min tid. Blir min vardag. Och rätt vad det är har veckorna, sommaren, livet passerat förbi. Och jag kommer för alltid ångra mig att jag inte tog chansen när jag hade den…