Sitter å ser Pirates (för vilken gång i ordningen?) som går på tv. Har käkat sushi å havreglass å har det ganska så trevligt. Var sååå nära att gå ut trots mina planer på en lugn hemmakväll. Hanna skulle på Carmen å ta en öl, och det lockade rejält, hann nästan ut genom dörren till och med, men blev av nån anledning för slö/trött/bekväm å stannade hemma. Kanske lika bra, så får jag nånting gjort imorron. Måste verkligen plugga...

Lekte försöksperson idag igen. Effekter av intravenösa smärtstillande opioider i förhållande till genetisk variation. Intressant...? Har aldrig haft nål eller fått nått insprutat förut, så det var ju kul att testa. Hade dock förväntat mig större effekt... Tänkte att jag skulle livnära mig som försöksperson den här terminen, hur dumt det än kan låta. Nästa vecka börjar en insomningstablettsstudie som ger hela 8000 spänn om jag anses som lämplig att delta. Det motsvarar måååånga timmar i hemtjänsten å vore inte dumt...

Imorron är det match, ska bli riktigt spännande! Nä, back to Jack (captain Jack Sparrow)


Världens coolaste Jack...

Har precis kommit hem från KI, basketen har dragit igång igen å vi spelar två gånger i veckan. Jag å Hanna å en bunt grabbar - hur kul som helst, men idag gick det segt... Vi ska börja spela i lag med! Totalt oseriöst med träning ibland en gång i veckan, men det är matcher varje helg, så det blir hur grymt som helst! Div IV - KFUM Grimsta, bara att komma å hejja på oss, säsongspremiär (och första träffen med laget) på lördag ;) 
Har kommit igång lite bättre med boxningen också, slutat gå på introduktionspassen, å köra lite mer fysiskt. Jobbigt som faan, men härligt sätt att träna/få ur sig sina aggressioner på. Å om två veckor börjar yogan. Åsså är det innebandy på onsdagar. Å Volleyboll. Å löpningen då... Fattar inte hur tiden ska räcka till, hur hinner alla egentligen??

Jag å Elin var å paddlade kajak förra veckan. Jag har alltid varit så sugen på att ge mig ut när jag sett alla fritidspaddlare glida förbi utanför fönstret, så förra tisdan gjorde vi slag i saken å hyrde oss varsin båt under två timmar. Kaxiga som vi är så sa vi såklart inte att vi aldrig paddlat förut (Elin hade ju faktiskt provat en gång...), å killen vi hyrde av fick för sig att vi kunde det här med kajak, så han gav oss två bra (läs: instabila) kajaker å mer eller mindre dumpade oss i vattnet. Well, well, man är väl inte sämre än att man kan ro, så vi paddlade iväg efter bästa förmåga, men insåg snart att det här med att svänga inte var helt lätt ("Vaddå trycka på pedalen? - den svänger ju åt olika håll varje gång!"), å att vi inte hade en aning om vad vi skulle göra om vi välte... Kom dock tillbaka helskinnade (å torra!), å funderar starkt på att gå nån slags introduktionskurs för roligt det var det, å det var ju bra det!

Gick igår kväll introduktion på mitt nya hemtjänstjobb. Fick gå med Hanna, som jobbar där och är anledningen att jag hamnade där överhuvudtaget (tack), visserligen hemtjänst igen, men i alla fall närmare än förra hösten - tanterna runt fridhemsplan. Hade ju helst haft ett usk:a jobb, men det är ju så förbannat många läkarstudenter i den här stan som tar alla jobb. Men ett jobb är ju ett jobb å pengarna behövs. Mer än väl...

Förra helgen var det introgasque på MF. Jag, Elin å Malin hade planerat att ha förfest, tillsammans med Malins bror som börjat på KTH å smått förtvivlat insett att det knappt fanns några tjejer (men desto fler med magväska...). För att han inte skulle bli alltför ensam med oss tre flicks, sattes projekt hitta-folk-för-förfest igång, och när det väl blev dags blev vi säkert 15 st hos Elin som bara vackert fick tacka å öppna dörren. Det blev en jättelyckad kväll i alla fall, kul förfest med massa nya kursare å gamla stjärnor å sen dans på MF hela natten. Lajk to däns!


Tomas å Malin


Fredrik å Elin


Jag å Erik

Var å hade värsta lyxdan i onsdags. Jag å Elin hade bokat tid för ansiktsbehandling, å fick ligga i 90 minuter å bara bli ompysslade. Rengöring, peeling, massage, krämer, handmassage... Mmmmm, underbart! Gick sen efter det å klippte mig, men det blev väl sådär... Var hos en frisörskola å fick en osäker tjej som jag mer eller mindre fick tala om för hur hon skulle göra, vilket kanske inte är så kul, men till slut så var i alla fall alla slitna toppar borta utan att jag såg ut som cruella de ville...

Mer då... Tyson, min älskade kisse, är hur go som helst. Trots den dåliga ovanan att väcka mig vid sex när han får tråkigt, genom att bita mig i armbågen. Han är världens vilde å i trotsåldern, men samtidigt älskar han att gosa, så det väger liksom upp varandra.

Å appropå älska ;)  Har kvar dansken i Danmark. Kanske där de gör sig bäst? Börjar inse att vi troligtvis inte kommer kunna träffas förrän till jul, men det känns rätt okej ändå. Snackar nån gång i veckan, messar varje dag, å det är ungefär vad man kan göra. Känns relativt stabilt, å jag har så mycket att göra ändå att jag inte hinner tänka på honom alltför mycket. Men det är klart... visst saknar jag honom och skulle inte alls ha nått emot att åka ner om det dyker upp nått bra tillfälle under hösten...
.
Sen nånting tråkigare är att pappa är dålig å ligger på sjukhus. Problem med tarmarna, opererades för tarmvred för snart två veckor sen å blir liksom inte bättre... Inte mycket att göra, vet inte vad som är fel... Bara att avvakta å hoppas det blir bättre, annars måste han opereras igen till veckan... Synd, inte minst som familjen ska ner hit å hälsa på om två veckor... Men det kanske hinner bli bra, hoppas det!

Sååå. Ska kanske gå å lägga mig eller nått. Har varit sjukt duktig idag å städat lägenheten å fyllt upp kylen + att jag suttit å pluggat på skolan i stort sett hela dan. Mycket nöjd med mig själv. Å imorron är det fredag! Äntligen! Fast det blir en lugn helg, måste plugga, åsså match då, å ev jobb på söndagkväll...

På återseende!

Har läst 2 veckor av termin 5, varit kattägare i 6 dagar, haft 3 boxningslektioner, 1 kickboxning och 1 taekwondo/karate, köpt 1 par nya jeans, 2 toppar, 1 höstjacka och säsongens 1:a halsduk (det bästa med hösten!), lagat min räsercykel för 2000 kronor, ledsnat på valprogram (minst) 3 gånger om dan, läst 0 sidor ur min (lånade) kursbok, varit ute 3 kvällar, sett 4 avsnitt av naruto och 2 avsnitt av lost (måste skaffa snabbar internet!), hånglat 0 gånger, sökt 5 extrajobb, intervjuats för 1, lärt känna ca 10 (?) nya personer, haft 1 kräftskiva, 1 söndagsbrunch och 2 middagsgäster, varit sugen på att resa 4 gånger per dygn, beslutat att fortsätta plugga 4 gånger per dygn, gjort 100-tals planer för framtiden...

Hur är det möjligt att längta så mycket efter att bara få höra någons röst? Glädjen när du svarar får mina läppar omedvetet att dras uppåt i ett leende och hela kroppen bubblar över i ett lyckligt skratt. Äntligen! En halvtimme, sen är det över och ensamheten och tystnaden som följer när förbindelsen bryts blir smärtsamt påtaglig. Tårarna väller utan förvarning upp ur ögonen av den plötsliga saknaden och instinktivt slår jag ditt nummer igen, bara för att sekunden senare stå emot impulsen. Jag lägger ifrån mig telefonen. Ensamhet. Tystnad. Bara att vänja sig...

Och allt det som jag längtat efter att få säga och få höra, ja… det har liksom inte hunnits med. Borttappat i den emotionella upprymdheten över att i några få ögonblick få känna din närhet, denna frustrerande påhittade närhet som telefonnätet har att erbjuda. Det är så mycket som ska hinna berättas, lyssnas på och skrattas åt att tiden bara rinner iväg och jag känner mig lyckligare än jag varit på länge. Men snart är det dags att säga hejdå. Plötsligt blir det bråttom. Samtidigt tyst. Jag vill inte lägga på. Men orden som når över mina läppar låter så klichéartade och stela, så totalt främmande mot alla de nyanserade och översvämmande känslor, tankar och ord som snurrar runt i mitt huvud och som jag önskar jag kunde förmedla bara en bråkdel av till dig. En salig blandning av lyckan över att få höra din röst igen tillsammans med en melankolisk saknad efter din omedelbara närhet, av glädjen över utsikten att så småningom få se dig igen mixat med frustrationen över att inte veta när... Försök få det att löpa 80 mil över en telefonledning så får du se hur lätt det är...


Jag är avundsjuk på alla som har möjligheten att vara tillsammans med sin käresta i stort sett när de vill... Känner ett sting i bröstet av saknad när jag ser andras leenden och ögonkontakt när de möter sin älskade... Längtar enormt efter dig när jag omges av folk som håller händer, armar runt midjan, kysser varandra, eller pratar om simpla vardagliga ting ur deras gemensamma perfekta liv, eller beklagar sig över småsaker hos sin partner, bråk och dispyter de haft och andra totala meningslösa saker där vi är det pronomen som ersatt jagen i deras gemensamma liv. Orkar inte lyssna. Jag säger inte att jag vill ha det som alla andra, men bara att veta att den och den minsann har någon att komma hem till känns ibland så orättvist, när allt jag möts av är ensamheten. Ensamhet som bara för korta ögonblick bryts av och jag får känna din närvaro i form av ett telefonsamtal eller sms. Så lite, men ändå... så värdefullt. 

Är det inte patetiskt? Men det känns bara så orättvist... Varför kan inte jag få möjligheten till det som verkar förunnat alla andra...? Varför ska jag vara upptagen, fast ändå tvingas vara ensam. Eller ensam, fast ändå upptagen. Och aldrig få välja hur jag vill ha det...