Utskriven!
Idag fick jag komma hem till slut efter ytterligare ett ultraljud för att bedöma livmodertappen. Den håller sig fortsatt stängd och samma längd som sist, vilket ligger i gränszonen för att vara för kort. Ska använda progesteron under en månad, fortsätta med Adalat och begränsa aktivitet, men behöver inte vara sängliggande. Det blir till att känna efter och se vad man klarar av utan att få sammandragningar, som under tiden på sjukhuset minskat betydligt, men det är klart att man rör sig mer bara av att komma hem.
Blev även sjukskriven en månad, och sannolikt så blir det inte så mycket jobb sen heller - åtminstone inte kliniskt. Känns jättetråkigt då jag verkligen sett fram emot att få börja på akuten. Men vissa saker måste såklart gå först, och jag vill inte riskera att få en till prematur.
Idag går vi in i v 25, så imorgon slår vi nytt rekord i graviditetslängd!
Blev även sjukskriven en månad, och sannolikt så blir det inte så mycket jobb sen heller - åtminstone inte kliniskt. Känns jättetråkigt då jag verkligen sett fram emot att få börja på akuten. Men vissa saker måste såklart gå först, och jag vill inte riskera att få en till prematur.
Idag går vi in i v 25, så imorgon slår vi nytt rekord i graviditetslängd!
Ett år senare....
Det här med att blogga ligger inte högt på priolistan, vilket är lite synd då det är rätt kul att ha kvar som resumé av tiden som gått. Nu verkar det dock som jag kommer att ha gott om tid för alla möjliga stillasittande aktiviteter framöver, så varför inte göra ett försök till nystart...
Anledningen stavas graviditet nr2 - eller rättare sagt resultatet av den. Är nu gravid i v. 24+6 idag, med andra ord en dag innan vi med Ronja åkte in pga sammandragningar för 3 år sedan och dagen efter var hon född. Riktigt lika dramatiskt är det som tur är inte denna gång, men hade kanske kunnat blivit.
Vi har haft en härlig semester, som dock fick brytas tre veckor i förtid (mer om den senare kanske) nere i Schweiz. Jag har ju mått oförskämt bra under hela graviditeten och kunnat hålla igång och till och med springa/lunka fram tills förra veckan utan några konstiga känslor alls.
I onsdags för en vecka sen var jag dock ute och vandrade i Magadino på väg upp till Croce, när magen började bete sig, spänna sig och kännas konstig. Hade inte haft några sammandragningar alls dessförinnan, så förväntade mig att det skulle gå över. Stannade och vilade, och fortsatte uppåt, men det kom tillbaka. Igen och igen. Hade då gått ca 1,5h och 1000 höjdmeter uppåt, och bestämde mig för att vända. Klokt. Var dock tvungen att gå hela vägen ner också då det endast är småstigar, och kom hem efter en timmes nergång med flera stopp. La mig och vilade och hoppades att det skulle gå över, men det gjorde det inte. Sammandragningar var 4-5:e minut som strålade bak mot ryggen. Inte så onda, men klart oroande - påminde om dagen Ronja kom, när de började svagt för att under dagen tillta och sen när vi väl kom in till förlossningen så gick det inte att stoppa.
Berättade för David, vi väntade lite till, men kom snart överens om att om vi varit hemma hade vi definitivt åkt in för kontroll, så varför göra annorlunda. Sagt och gjort, ringde sjukvården (i det här fallet ambulansen), som var där på några minuter med blåljuslampa och allt. Det blev ett väldans ståhej å kommunikationsutmaning då de endast talade italienska. De kallade dit akutläkaren Beppe - som imponerade och kändes som en riktig gammal räv som arbetade ambulerande (och snackade engelska). Han startade direkt med värkhämmande beta2-agonist iv och beslutade om transport till sjukhuset i Bellinzona. Jag blev lastad i ambulansen, Beppe följde med (David fick också plats som tur var), kördes till flygfältet, där hans kollega tog över, lastades in i helikopter och flögs de knappa 5 minuterna till sjukhuset. Lite andra flygresurser än hemma.
Där blev det fortsatt full aktivitet. Sammandragningarna gav med sig nästan direkt infusionen startade, så det kändes som en stor lättnad. Träffade obstetriker, barnmorska, etc. Kollade CTG, UL, provtagning etc och kunde konstatera att det såg bra ut. Ingen bebis på väg ut denna gång. Puh! Snacka om lättnad!
Blev inlagd med bricanyldropp, fick kortisoninjektioner för att skynda på lungutmognaden och ordinerades sängvila i 3 dygn. Först ville man skicka mig till Sverige direkt med flyg, men eftersom allt kändes så stabilt fick jag på eget önskemål stanna. Allt lugnt under vårdtiden och ingen orsak till varför det satt igång kunde påvisas. Blev översatt på Adalattabletter mot sammandragningar och fick gå hem på lördagen med uppföljande kontroll på måndag och uppmaning om att ta det lugnt.
Gjorde inte många knop under helgen (men fick gå på bröllop!) och åkte åter på måndag då man gjorde ultraljud och mätte cervixlängden som nu krympt något och visade tendenser till att öppna sig inifrån. Även en del sammandragningar på CTG. Dock tyckte de jag kunde åka hem som planerat med flyg 2 dagar efter. Ännu mer restriktioner om att inte anstränga mig, inte promenera, inte lyfta...
Åkte så hem igår med flyg och mådde rätt skapligt. Lite sammandragningar ibland, men inte så mycket. Känns dock som att gå med en bomb i magen som vid minsta överbelastning kan brisera, vilket är lite psykiskt påfrestande. Ringde till Karolinska när vi landat på svensk mark för att få en uppföljning, och fick komma in direkt, vilket kändes skönt, inte minst att kunna ta allt på svenska.
Mådde bra, men hade regelbundna sammandragningar om än milda sådana och intakt cervix, som verkar vara det som spökar. Blev kvar över natten för observation, och ska stanna en natt till i alla fall. Har idag gjort nytt UL med cervixlängd på ca 23 mm, vilket verkar ge lite olika uppfattningar. Acceptabelt, men lite för kort. Mätte även Pyret som var normalstor. Fortsätter med Adalat och kontroller med CTG 2 ggr/dag. Sammandragningarna var ju helt utsläckta när jag låg i Schweiz med bricanyldropp, nu verkar det finnas en del aktivitet, men känner inte av dem mer en enstaka gånger. Pyret är dock ett riktigt energiknippe med full aktivitet, å det känns ju bra.
Får förhoppningsvis träffa läkare imorgon för att få en uppfattning om fortsatt planering, kontroller, restriktioner, etc, men är inställd på (eller försöker ställa in mig på i alla fall) att i princip vara hemmabunden resten av graviditeten, hyser dock en förhoppning om att inte behöva vara helt sängliggandes. Frågan är om vi "måste" stanna i Sthlm några veckor eller om man vågar låta oss åka hem till Sundsvall.
Anledningen stavas graviditet nr2 - eller rättare sagt resultatet av den. Är nu gravid i v. 24+6 idag, med andra ord en dag innan vi med Ronja åkte in pga sammandragningar för 3 år sedan och dagen efter var hon född. Riktigt lika dramatiskt är det som tur är inte denna gång, men hade kanske kunnat blivit.
Vi har haft en härlig semester, som dock fick brytas tre veckor i förtid (mer om den senare kanske) nere i Schweiz. Jag har ju mått oförskämt bra under hela graviditeten och kunnat hålla igång och till och med springa/lunka fram tills förra veckan utan några konstiga känslor alls.
I onsdags för en vecka sen var jag dock ute och vandrade i Magadino på väg upp till Croce, när magen började bete sig, spänna sig och kännas konstig. Hade inte haft några sammandragningar alls dessförinnan, så förväntade mig att det skulle gå över. Stannade och vilade, och fortsatte uppåt, men det kom tillbaka. Igen och igen. Hade då gått ca 1,5h och 1000 höjdmeter uppåt, och bestämde mig för att vända. Klokt. Var dock tvungen att gå hela vägen ner också då det endast är småstigar, och kom hem efter en timmes nergång med flera stopp. La mig och vilade och hoppades att det skulle gå över, men det gjorde det inte. Sammandragningar var 4-5:e minut som strålade bak mot ryggen. Inte så onda, men klart oroande - påminde om dagen Ronja kom, när de började svagt för att under dagen tillta och sen när vi väl kom in till förlossningen så gick det inte att stoppa.
Berättade för David, vi väntade lite till, men kom snart överens om att om vi varit hemma hade vi definitivt åkt in för kontroll, så varför göra annorlunda. Sagt och gjort, ringde sjukvården (i det här fallet ambulansen), som var där på några minuter med blåljuslampa och allt. Det blev ett väldans ståhej å kommunikationsutmaning då de endast talade italienska. De kallade dit akutläkaren Beppe - som imponerade och kändes som en riktig gammal räv som arbetade ambulerande (och snackade engelska). Han startade direkt med värkhämmande beta2-agonist iv och beslutade om transport till sjukhuset i Bellinzona. Jag blev lastad i ambulansen, Beppe följde med (David fick också plats som tur var), kördes till flygfältet, där hans kollega tog över, lastades in i helikopter och flögs de knappa 5 minuterna till sjukhuset. Lite andra flygresurser än hemma.
Där blev det fortsatt full aktivitet. Sammandragningarna gav med sig nästan direkt infusionen startade, så det kändes som en stor lättnad. Träffade obstetriker, barnmorska, etc. Kollade CTG, UL, provtagning etc och kunde konstatera att det såg bra ut. Ingen bebis på väg ut denna gång. Puh! Snacka om lättnad!
Blev inlagd med bricanyldropp, fick kortisoninjektioner för att skynda på lungutmognaden och ordinerades sängvila i 3 dygn. Först ville man skicka mig till Sverige direkt med flyg, men eftersom allt kändes så stabilt fick jag på eget önskemål stanna. Allt lugnt under vårdtiden och ingen orsak till varför det satt igång kunde påvisas. Blev översatt på Adalattabletter mot sammandragningar och fick gå hem på lördagen med uppföljande kontroll på måndag och uppmaning om att ta det lugnt.
Gjorde inte många knop under helgen (men fick gå på bröllop!) och åkte åter på måndag då man gjorde ultraljud och mätte cervixlängden som nu krympt något och visade tendenser till att öppna sig inifrån. Även en del sammandragningar på CTG. Dock tyckte de jag kunde åka hem som planerat med flyg 2 dagar efter. Ännu mer restriktioner om att inte anstränga mig, inte promenera, inte lyfta...
Åkte så hem igår med flyg och mådde rätt skapligt. Lite sammandragningar ibland, men inte så mycket. Känns dock som att gå med en bomb i magen som vid minsta överbelastning kan brisera, vilket är lite psykiskt påfrestande. Ringde till Karolinska när vi landat på svensk mark för att få en uppföljning, och fick komma in direkt, vilket kändes skönt, inte minst att kunna ta allt på svenska.
Mådde bra, men hade regelbundna sammandragningar om än milda sådana och intakt cervix, som verkar vara det som spökar. Blev kvar över natten för observation, och ska stanna en natt till i alla fall. Har idag gjort nytt UL med cervixlängd på ca 23 mm, vilket verkar ge lite olika uppfattningar. Acceptabelt, men lite för kort. Mätte även Pyret som var normalstor. Fortsätter med Adalat och kontroller med CTG 2 ggr/dag. Sammandragningarna var ju helt utsläckta när jag låg i Schweiz med bricanyldropp, nu verkar det finnas en del aktivitet, men känner inte av dem mer en enstaka gånger. Pyret är dock ett riktigt energiknippe med full aktivitet, å det känns ju bra.
Får förhoppningsvis träffa läkare imorgon för att få en uppfattning om fortsatt planering, kontroller, restriktioner, etc, men är inställd på (eller försöker ställa in mig på i alla fall) att i princip vara hemmabunden resten av graviditeten, hyser dock en förhoppning om att inte behöva vara helt sängliggandes. Frågan är om vi "måste" stanna i Sthlm några veckor eller om man vågar låta oss åka hem till Sundsvall.
Nu tittade läkaren in en snabbis, han verkar tycka det är lugnt och tyckte jag kunde prova mobiliseras under kvällen i alla fall så får vi se imorgon. Låter hoppfullt att få komma hem.
Blev långt det där, men har man tid så har man :)