...det snöade i måndags och vips blev jag på så ofantligt mycket bättre humör. Allt blev vitt och ljust och jag letade rätt på snowboardkläderna på vinden och gav mig leende ut i snövädret på morgonen för att ha min sista vårdcentralsplacering för den här terminen. Tro om jag blev glad när jag sen slutade och det fortfarande öste ner flingor. Lullade på hemåt, letade rätt på snöskoveln å skottade, gjorde snöänglar, byggde snölyktor och bara njöt. Underligt vad lite snö och vinter kan göra för humöret.

Nu, inte ens en vecka senare finns inte en flinga kvar på tomten. Ge mig tillbaka min snö. Please?

Nytt:
- Har haft en fantastisk vecka på ortopeden, trodde aldrig jag skulle tycka det var så kul med ort-op som det faktiskt är. Och nu väntar två veckor på ortopedakuten som avslutande placering för terminen. Fattar inte att det gått så fort och att det snart är tentadags igen...

- Jag har fått massa gratisbiljetter till SATS, ännu en humörhöjare i novembermörkret. Jag förstår inte hur jag kunna gått en hel termin utan gymkort, men inser ju nu vad mycket jag saknat det (Lärdom: skaffa gymkort direkt efter nyår).

- Det har blivit en hel del basket, och säsongen började starkt, men formen för laget har dalat kraftigt senaste veckorna. Saknar att ha en militant tränare som skäller ut mig och höjer prestationsförmågan...

- Har börjat tentaplugga. Tidigt ute för att vara jag, men insåg nyss att det bara är tre veckor kvar...

- Har skickat iväg en massa ansökningar om underläkarvik till sommaren, och håller nu tummarna för jobb på akutkliniken...


Fan vad ointressant läsning, jag ber tusen gånger om ursäkt. Sitter nämligen uppe och ställer om dygnsrytmen en smula inför imorgon, då jag ska jobba natt på SÖS. Tror jag lägger ner och hittar mer givande sysselsättning än detta dravel... Chop!

Jag vet inte vad som hände. Nu, från en sekund till en annan. Jag är deprimerad. Jag är ensam.

Jag stöter bort alla känslor. Jag dömer ut alla på förväg och använder det som ursäkt för att jag inte är intresserad. Jag snackar om killar. Pojkar. Män. Whatever.

När älskade jag nån sist? När kände jag mig riktigt lycklig tack vare en annan person? Jag ska inte säga att jag inte är lycklig, för det är jag rätt ofta och blir rätt lätt. I naturen. Med vänner. Resor. Musik. Träning. Listan kan göras lång.

Men den där känslan och lyckan man får när man är hopplöst förälskad i någon… När kände jag det för någon sist? På riktigt? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Kanske var det med A, i början, när allt var enkelt och livet perfekt. Sen blev det för svårt, så många andra tankar som kom i vägen och störde. FÖRstörde. Kanske var det så länge sen som med P. Ja, inte omöjligt. Då var man ung och oförstörd. Visste inte vad tvivel var. Det bara VAR så.

Kan det vara sant? Att jag inte känt mig totalt genomriktigt förälskat lycklig sedan för över fem år sedan? Jag vill inte tro det, men därefter har det alltid varit så mycket annat strul inblandat. Så många tvivel. Osäkerhet på vad man vill. Och viljan att vilja mer än vad man gör. Vilket slöseri på tid. Så bortkastat. Och ju längre tid det går, desto svårare blir det att ta till sig någon igen, att släppa sig själv förbehållslöst åt nån annan. Att våga och kunna uppslukas av någon annan och bli villkorslöst förälskad.

Och om det nu är så, att jag blir mer och mer reserverad, känner efter mindre, och nöjer mig med nuet. Kommer då inte snart den dagen när gränsen nåtts för att det är för sent? När jag tappat förmågan, viljan, konsten att utelämnas…

Eller ska jag fortsätta lura mig själv och inleda sånt som inte finns egentligen? Inbilla mig att jag är lycklig tills jag antingen tror på det, eller gör som jag brukar – går åt andra hållet med ännu ett nederlag bakom mig. Väljer ensamheten hellre än lagom.

Om jag fick välja… Så vill jag känna av riktig äkta ass-kicking förälskelse igen. Fullkomligt galen lycka. Jag vill bara ha ögon för en person. Bli blind för allt annat. Prioritera någon annan framför vadsomhelst. Jag vill inte ha lagom. Jag vill inte vara nöjd. Jag vill vara fullkomlig.

Jag vägrar leta, tänker inte inte söka, vill inte tänka på det. Och det gör jag normalt inte. Jag har kommit så långt att det inte ens krusar mitt tankespektrum. Jag blir snarare irriterad på alla andra som ska dra upp diskussionen om förhållanden om och om igen. Jag vill skrika åt dem, att ”GE DIG!” Sluta tjata och agera istället. Bara du styr ditt liv, så sluta beklaga dig över det du inte har…

Jag tänker inte på det. Förrän ikväll. Jag är ensam hemma. Helt ensam för första gången på…. Länge. Tankarna får fritt spelrum. Känslorna bubblar upp. Helt utan förvarning. Ofullständig. Det är så jag känner mig just nu. Och det var så länge sen jag överhuvudtaget reflekterade över det, att det slår mig som en hård knytnäve i magen. Slår luften ur mig. Gör mig förbannad. Hysterisk. Gråtande. Ilskna tårar. Hulkar. Snorar. Jag vill inte tänka tanken, vilket jag inte gjort på evigheter. Jag har varit skonad. Gillat läget. Jag har haft så mycket annat i skallen. Överöst mig med jobb, skola och annat. Jag är bäst på bortförklaringar till varför jag inte har tid för ett annat liv. Och att jag TRIVS med att ha det så.

Och det gör jag verkligen. Jag älskar ju mitt sjukhus, patienterna, folket. Faktiskt. Där kan jag få bry mig om andra, och slippa reflektera över mitt eget ensamma liv. Som ju inte är ensamt, eftersom jag har ALLT jag behöver i min närhet. Fantastiska vänner, både i skolan, på jobbet, hemma, på fritiden. Min familj är underbar. Och saknar jag närhet så kan man ju alltid hångla upp nån ute. Eller ligga med nån för ett tag. Så nollställer jag mina fysiska och taktila behov och kan klara av ensamheten igen. Och då har jag ju fyllt upp alla kvoter som behövs?

Jag vet inte vad som tog åt mig ikväll, det är som att nån bankat mig i skallen. ”Ser du inte att du SAKNAR nått?” Nej, jag gör ju inte det. Förrän jag tänker på det. Nu. Och då blir det så otroligt smärtsamt påtagligt. Jag saknar trygghet, en famn, värme, lugnet över en bestämd framtid, saknar att vara kär, förälskad, att bara bry mig om EN enda människa mer än något annat. Saknar att vara älskad. Att betyda allt.

Jag vill vara nåns ”lobster”.

Också blir jag rädd. Att jag haft chansen att få allt detta, men varit för blind för att ta den. Inte vågat satsa. Att jag har försakat nått som skulle blivit fantastiskt. Kanske redan innan jag ens snuddat vid det? Eller så har jag förstört det, förpestat något bra med min ovilja att hänge mig fullständigt och utelämna mig själv för en annan person. Det tar emot.

Det har varit så lätt att vid minsta intresse istället vända åt andra hållet med ursäkten att det inte är min typ, jag vill ha nått annat, nått perfekt. Jag är inte intresserad… Eller att gå in halvhjärtat i nått ”bara för att”. På papperet är ju allt bra? Eller? Nä, det var visst ännu ett misstag…

Så vad händer nu… Det kanske är bäst att bara sluta ögonen igen, fortsätta blunda och leva mitt lyckliga liv utan personligt engagemang i mig själv. Det går ju bra, jag trivs ju, jag älskar mitt liv. Och risken finns ju annars att bli olycklig istället… Jag klarar inte olycka.

Eller så kan väl du bara inse att jag finns här. Håll om mig, älska mig, kyss mig, ligg med mig, Säg att allt kommer bli fantastiskt. Att jag kan vara lugn. Att det inte finns nått annat alternativ. Vi är ju menade för varandra.

Frågan är bara… Vem är du?




Nu får det räcka med med känslomässigt dravel, ge mig en actionfilm.
Mission Impissible III?
Ok, den duger. I'm out.