Jag läste igår kväll en artikel om polyamorösa förhållanden. Den handlade om två par med överenskommelsen att tillåtas träffa andra, vilket kanske inte är helt ovanligt, men poängen var att det inte handlade om tillfälliga förbindelser på andra håll, utan om riktiga förälskelser och att ha flera seriösa förhållanden samtidigt… Kraven för att det skulle funka är väl självklara; att man ger av sig själv i alla förhållanden, pratar öppet och ser till att bekräfta varandra inom alla relationer för att undvika den svartsjuka folk har så lätt för att känna. Låter inte det bra?! Tänk att samtidigt ha fördelarna i en relation, dvs känna sig älskad, få bekräftelse, närhet, möjlighet att spendera tid med någon man tycker om, kanske till och med bo ihop, osv, men samtidigt ha kvar de möjligheter och den frihet man har som ouppbunden med tillåtelse att träffa andra, flirta och förälska sig på annat håll (vilket nog de flesta ändå gör) och eventuellt inleda ytterligare ett förhållanden om man skulle passa ihop, utan att för den sakens skull tvingas välja mellan att stanna kvar eller påbörja nånting nytt.
Jag vet inte när det ändrades egentligen… Tidigare var drömmen den där traditionella tvåsamheten. Eller dröm och dröm, det var det som gällde. No alternatives.  Jag hade värsta seriösa fem-års förhållandet som jag var övertygad skulle hålla hela livet, det fanns liksom inga alternativ. Allt var bestämt, jag visste vad som skulle hända och blev förstås förkrossad när det tog slut. Fruktansvärd period, men stärkande när man ser tillbaka. Och utvecklande. Och rätt. Vi växte över tiden in i en vänskapsrelation, inte så det märktes då, men passionen tog liksom slut. Vi blev mer som bästa kompisar och hade jäkligt roligt ihop. Det finns nog ingen som känner mig lika bra som han, och kommer kanske aldrig finnas heller, så det var väl ett klokt beslut. Men vad jag skulle komma till är hur synen på förhållanden har växlat. Nu har liksom den där binda upp sig drömmen kanske svalnat en del. Eller lagts på is helt å hållet skulle man kanske kunna säga. Även om det tog ett tag att vänja sig vid den ofrivilliga ensamheten så gick det till slut och nu älskar jag mitt liv som singel (mer eller mindre), och det är blandade känslor inför tanken på att ge upp det för ett förhållande. Åtminstone vissa delar. Att tappa friheten att bestämma själv var jag är, vem jag träffar, vad jag gör... Att sluta flirta med X, ha sex med Y, sova över hos Z, osv… Sen finns det ju andra bitar som gör det så skönt att vara en del i ett förhållande, att veta att i alla fall just den här personen står ut med mig även de dåliga dagarna och att slippa vara ensam de gånger man nu inte känner för det… Men att välja en person framför alla andra, och resten då? Bara för att man gillar en person, betyder inte det att man slutar tycka om resten, och det känns ju onödigt att ens försöka… Varför skulle man inte kunna vara kär/förälskad i flera samtidigt? Och följaktligen, tillsammans med flera än en…?