Sådärja. Tillbaka i Stockholm igen. Väskorna uppackade. Lägenheten iordningställd. Matförådet påfyllt. Mitt hem! Det skulle kunna vara perfekt, men det är nånting som saknas. Eller någon. Har under dagen ständigt översköljts av känslan av ensamhet... Inte en sån där skön ensamhet, utan den där jobbiga känslan när man bara vill omge sig av så mycket folk som möjligt, ha så mycket ljud omkring sig som det bara går och på så sätt lura iväg tankarna åt annat håll. Inbilla sig att man visst inte är ensam, utan att allt är som vanligt. Ensamhetskänslan som bara dyker upp när man tillbringat alldeles för mycket tid med någon man tycker om, och sen helt plötsligt inser att han är borta och man står ensam kvar själv utan att kunna göra nånting åt saken. Helt plötsligt ligger det inte i mina händer vad som ska ske. Jag kan inte ändra nånting, utan det är bara att vänta... Tålamod. Det löser dig.Yeah, right...

Sista kvällen i Sundsvall igår. Packade mina väskor under större delen av eftermiddan och såg sen på fotboll med pappa. Sverige vann. Farmor kom över på middag och sen kom Frida och plockade upp mig å vi åkte hem till henne. Satt och snackade ett tag om lite diverse som legat och grott, men jag vet inte om vi kom fram till så mycket. Mer än att det alltid känns bra att prata. Sen gick vi ner till Ulli å Henke å spelade gamla nintendo-spel, vilket var riktigt roligt. Matthis, Hjalle å Martin kom förbi och gjorde oss sällskap innan vi promenerade in till stan. Jag å Matthis gjorde ett avancerat försök att ta oss in på knökfulla o'learys, men insåg sen att alla andra ändå var på Coppers, så det var bara att lunka dit istället, där det också var rätt bra med folk. Speciellt en bra folk. Hade riktigt roligt och följde sen med Micke till Max för det obligatoriska nattmålet, och det var nog först då det gick upp för mig att jag troligen inte kommer träffa honom på länge... Det är i och för sig inte första gången, jag bor ju trots allt härnere, men jag har ju börjat tycka om honom så mycket mer än vad jag gjort tidigare, vilket genast gör allting så mycket jobbigare... Följde med honom hem och blev upplockad imorse för att åka hem och packa det sista innan tåget skulle gå vid 12. Att jag dessutom dragit på mig världens baksmälla gjorde ju knappast nånting bättre. Usch, sällan så jobbigt att åka tåg... Sov hela vägen ner, mer eller mindre, och möttes sen upp på stationen av Malin med bil så jag fick med mig alla mina väskor. Hämtade resten av väskorna och min cykel hos Petter och åkte hem å dumpade allting för att gå å käka pizza.

Å nu är allt som sagt klart och jag sitter och tycker synd om mig själv och gruvar mig för att gå å lägga mig. Men man ska väl göra ett försök snart, skolan börjar ju trots allt imorron. 9.00. Jag som inte klivit upp före 12 på hur många dagar som helst... Det ska i alla fall bli kul att träffa folket igen... Ryck upp dig NU!!