Back to basic (060828)
Hjälp! Har börjat skolan igen, hur konstigt är inte det?! Upprop idag (måndag) i helt ny klass med massa nya människor, lite jobbigt att tvingas vara social och trevlig mot alla och dessutom anstränga sig genom att tänka igen… Både jag och Elin drabbades snart av en vardagsångestdepression som bara eskalerade under dan, så efter sista timmen åkte vi in till stan och försökte bearbeta den. Det krävdes över tre timmar på Coffeehouse by George innan den sakteliga började försvinna och vi mådde aningens bättre båda två. Det känns bara så onödigt att inte göra det jag helst av allt vill nu (typ resa), utan istället ägna så lång tid på annat… Sitta instängd i föreläsningssalar hela dagarna, tvingas läsa och lära mig saker, istället för att bara dra, lära mig surfa, åka snowboard, leva! Usch, måste verkligen vänja mig vid vardagslivet igen…
Allt har gått så fort sen jag kom hem från kryssningen. Mådde skitdåligt när jag kom hem, bara att tvingas bo själv för första gången sen typ januari, och det inte ens i min lägenhet. Tvingades dessutom snart inse att ingen fanns i Stockholm. Var isolerad i två dygn, vilket gav ganska många tankar möjlighet att dyka upp och sätta igång konstiga idéer. Efter dessa dagar var jag helt förstörd. Trots att jag kunde ha det hur bra som helst på dagarna (gå på stan, handla, springa, ligga ute och läsa, bada…), så blev kvällarna helt hemska när jag satt själv hemma och depressiva tankar slog rot… Fick nog på söndan, ringde Andreas och sa att jag ville komma ner till honom. Eller snarare att jag måste komma ner. Egentligen passade det inte alls, han var i Köpenhamn och hade fullt upp, men jag mer eller mindre tvingade mig ner. Någonting kändes inte helt rätt när jag pratade med honom på telefon, och jag ville få en chans att prata öga mot öga, eftersom det lär dröja innan vi ses nästa gång… Jag åkte alltså till ner på måndan, blev mött på tågstationen av en glad dansk med skumpa i handen, vilken vi snabbt hällde i oss, och togs sen med på middag tillsammans med några av hans vänner. Riktigt trevligt, trots danskan som det alltid tar ett tag att vänja sig vid. Måste ha fått rätt bra med att dricka, trots att det inte kändes så, men har bara vaga minnen från slutet av kvällen, nånting bakom nån skorsten utanför hans brors lägenhet där vi bodde...
Trots att det var härligt att se honom igen, kändes allt inte hundra dan därpå, och inte fanns det tid för att prata heller, då vi liksom inte var ensamma nånting. Först följde en sightseeingdag (slottet, lilla havsfruen, marmorkirkan, Ströget), innan vi åkte med hans bror ut till hans syster för att äta middag och sova över. En total katastrof från början till slut. Usch, jag förvandlades till nått socialt handikappad missfoster, och bara kunde inte ta för mig i det enklaste samtal utan satt mest tyst hela middan. Fruktansvärt! Det kändes så hemskt att inte kunna bjuda på sig själv, inte kunna snacka, inte förstå allt som sades. Och samtidigt hänger pressen på att vara… ja… sig själv åtminstone, över en hela tiden… Usch, har aldrig känt mig så patetisk. Och eftersom vi inte hunnit snacka än, kändes det som om jag själv skrivit på den förfasade dödsdomen för chansen att få nått slags förhållande att fungera längre. Jag menar… jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med nån som den jag var då, speciellt inte på 80 mils avstånd... Det känns ju löjligt såhär i efterhand, men eftersom jag åkte ner halvt med förväntningen att det var sista gången, så var jag så inställd på det att jag inte kunde tänka på något annat... Livet har dock förmågan att inte göra som man tänkt sig (speciellt inte när ens tankar följer lika irrationella mönster som mina...), och efter en grubbelsam natt, fick vi äntligen chansen att prata dan därpå. Jag kunde förklara mitt psykotiska beteende, och fick ur honom vad han funderade över. Tror han fattade ungefär, och jag förstår honom bättre. Allt frid och fröjd =) Och egentligen är vi rätt lika. Fast åt motsatt håll... Går det att sammanfoga? Ja, jag tror det, nyckelordet är öppenhet. Efter vårt lilla snack lyfte jag, blev levande igen och kunde vara precis så glad och lättsam som jag vill vara, allra helst i hans närhet. Vi kom på den brillianta idén att bada nakna på den brygga där vi suttit. Femton grader varmt och mulet, inte världens mest lysande idé, men roligt. Gick sen (blöta) på experimentarium och lekte hela dan och fick chansen att vara riktigt barnsliga. Åkte buss för att ta oss till Christiania, hamnade långt åt helvete fel, käkade falafel och tog rätt buss tillbaka, blev av med mitt visa-kort i en dum dansk bankomat, och gick sen i hippiebyn och förundrades (älskade stället!). Åkte hem och fick maten serverad av Jacob (bror) och spelade sen TP med honom och hans rumskompis (hade det inte varit på danska hade jag vunnit).
Nästa dag sovmorron, å sen mer sightseeing. Gick upp i vår fraelsares kirka (400 trappsteg…), såg nationalmuseet (och blev utkörda från pysselrummet av en pryd tant) och käkade sen lunchbuffe (ät och drick allt du orkar på en timme…), åkte sightseeingbåt, handlade mat och lagade tacos åt oss och broren och var sen på utomhusbio (park, filt, massa människor, stjärnor, irish coffee, popcorn, dansk drama – perfekt kombination) innan det var dags att somna tillsammans för sista kvällen… Hann väl sova tre timmar innan det var dags att kliva upp, Andreas skulle till Århus med 6-tåget, och jag åkte samtidigt till Malmö. Börjar bli van vid stationsavsked…
Sen började ju nästa historia med att ta mig från Malmö klockan 7 på morgonen, då jag varken hade pengar eller visa-kort längre. Malin ryckte in och betalade min biljett, och snart satt jag på tåget till Falköping. Stannade där en natt och fick lifta med henne till Sthlm nästa dag. Älskar deras hus och familj, sååå lättsam =) Jag, Elin, Malin och Anna hade sen kräftskiva på lördan med färska kräftor á la Isaksson, Anna hade bakat paj och kladdkaka, och Elin stod för vin och husrum. Vi frossade ordentligt och det var supertrevligt att träffas igen! Jag och Elin fortsatte kvällen ute (för första gången i sthlm på en evighet!) på Fredsgatan 12. Dansade, drack vin, pratade. Jättelyckad kväll! Gick hem med henne och sov på hennes soffa (har ett visst problem med att sova själv…). Och nu då, nu är man tillbaka i de gamla rutinerna. Föreläsningar, plugg, böcker… Känner mig ännu inte helt överväldigad…
Allt har gått så fort sen jag kom hem från kryssningen. Mådde skitdåligt när jag kom hem, bara att tvingas bo själv för första gången sen typ januari, och det inte ens i min lägenhet. Tvingades dessutom snart inse att ingen fanns i Stockholm. Var isolerad i två dygn, vilket gav ganska många tankar möjlighet att dyka upp och sätta igång konstiga idéer. Efter dessa dagar var jag helt förstörd. Trots att jag kunde ha det hur bra som helst på dagarna (gå på stan, handla, springa, ligga ute och läsa, bada…), så blev kvällarna helt hemska när jag satt själv hemma och depressiva tankar slog rot… Fick nog på söndan, ringde Andreas och sa att jag ville komma ner till honom. Eller snarare att jag måste komma ner. Egentligen passade det inte alls, han var i Köpenhamn och hade fullt upp, men jag mer eller mindre tvingade mig ner. Någonting kändes inte helt rätt när jag pratade med honom på telefon, och jag ville få en chans att prata öga mot öga, eftersom det lär dröja innan vi ses nästa gång… Jag åkte alltså till ner på måndan, blev mött på tågstationen av en glad dansk med skumpa i handen, vilken vi snabbt hällde i oss, och togs sen med på middag tillsammans med några av hans vänner. Riktigt trevligt, trots danskan som det alltid tar ett tag att vänja sig vid. Måste ha fått rätt bra med att dricka, trots att det inte kändes så, men har bara vaga minnen från slutet av kvällen, nånting bakom nån skorsten utanför hans brors lägenhet där vi bodde...
Trots att det var härligt att se honom igen, kändes allt inte hundra dan därpå, och inte fanns det tid för att prata heller, då vi liksom inte var ensamma nånting. Först följde en sightseeingdag (slottet, lilla havsfruen, marmorkirkan, Ströget), innan vi åkte med hans bror ut till hans syster för att äta middag och sova över. En total katastrof från början till slut. Usch, jag förvandlades till nått socialt handikappad missfoster, och bara kunde inte ta för mig i det enklaste samtal utan satt mest tyst hela middan. Fruktansvärt! Det kändes så hemskt att inte kunna bjuda på sig själv, inte kunna snacka, inte förstå allt som sades. Och samtidigt hänger pressen på att vara… ja… sig själv åtminstone, över en hela tiden… Usch, har aldrig känt mig så patetisk. Och eftersom vi inte hunnit snacka än, kändes det som om jag själv skrivit på den förfasade dödsdomen för chansen att få nått slags förhållande att fungera längre. Jag menar… jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med nån som den jag var då, speciellt inte på 80 mils avstånd... Det känns ju löjligt såhär i efterhand, men eftersom jag åkte ner halvt med förväntningen att det var sista gången, så var jag så inställd på det att jag inte kunde tänka på något annat... Livet har dock förmågan att inte göra som man tänkt sig (speciellt inte när ens tankar följer lika irrationella mönster som mina...), och efter en grubbelsam natt, fick vi äntligen chansen att prata dan därpå. Jag kunde förklara mitt psykotiska beteende, och fick ur honom vad han funderade över. Tror han fattade ungefär, och jag förstår honom bättre. Allt frid och fröjd =) Och egentligen är vi rätt lika. Fast åt motsatt håll... Går det att sammanfoga? Ja, jag tror det, nyckelordet är öppenhet. Efter vårt lilla snack lyfte jag, blev levande igen och kunde vara precis så glad och lättsam som jag vill vara, allra helst i hans närhet. Vi kom på den brillianta idén att bada nakna på den brygga där vi suttit. Femton grader varmt och mulet, inte världens mest lysande idé, men roligt. Gick sen (blöta) på experimentarium och lekte hela dan och fick chansen att vara riktigt barnsliga. Åkte buss för att ta oss till Christiania, hamnade långt åt helvete fel, käkade falafel och tog rätt buss tillbaka, blev av med mitt visa-kort i en dum dansk bankomat, och gick sen i hippiebyn och förundrades (älskade stället!). Åkte hem och fick maten serverad av Jacob (bror) och spelade sen TP med honom och hans rumskompis (hade det inte varit på danska hade jag vunnit).
Nästa dag sovmorron, å sen mer sightseeing. Gick upp i vår fraelsares kirka (400 trappsteg…), såg nationalmuseet (och blev utkörda från pysselrummet av en pryd tant) och käkade sen lunchbuffe (ät och drick allt du orkar på en timme…), åkte sightseeingbåt, handlade mat och lagade tacos åt oss och broren och var sen på utomhusbio (park, filt, massa människor, stjärnor, irish coffee, popcorn, dansk drama – perfekt kombination) innan det var dags att somna tillsammans för sista kvällen… Hann väl sova tre timmar innan det var dags att kliva upp, Andreas skulle till Århus med 6-tåget, och jag åkte samtidigt till Malmö. Börjar bli van vid stationsavsked…
Sen började ju nästa historia med att ta mig från Malmö klockan 7 på morgonen, då jag varken hade pengar eller visa-kort längre. Malin ryckte in och betalade min biljett, och snart satt jag på tåget till Falköping. Stannade där en natt och fick lifta med henne till Sthlm nästa dag. Älskar deras hus och familj, sååå lättsam =) Jag, Elin, Malin och Anna hade sen kräftskiva på lördan med färska kräftor á la Isaksson, Anna hade bakat paj och kladdkaka, och Elin stod för vin och husrum. Vi frossade ordentligt och det var supertrevligt att träffas igen! Jag och Elin fortsatte kvällen ute (för första gången i sthlm på en evighet!) på Fredsgatan 12. Dansade, drack vin, pratade. Jättelyckad kväll! Gick hem med henne och sov på hennes soffa (har ett visst problem med att sova själv…). Och nu då, nu är man tillbaka i de gamla rutinerna. Föreläsningar, plugg, böcker… Känner mig ännu inte helt överväldigad…
Kommentarer
Trackback