Satt mig och läste sånt jag skrivit förr, och fastnade i en text jag skrev för ett och ett halvt år sedan om mig själv. Nått slags försök till en psykologisk analys av mig själv, hur jag beter mig i olika situationer och varför… Intressant läsning, tyckte jag, och bestämde mig för att lägga ut en sammanfattad version. Kan konstatera att allt inte stämde längre, får väl se det som personlig utveckling, men mycket finns kvar…

 Första mötet
C kan på ytan verka vara en rätt så okomplicerad figur, bekymmerslös och oftast positivt inställd till det mesta. När man träffar henne för första gången är hon inte den som tar plats och ställer sig själv i centrum, utan kan snarare verka blyg och tystlåten, vilket beror på att hon inte känner personen i fråga, och fungerar därför avvaktande., iakttagande, analyserande. Hon sticker oftast inte ut vid nya möten, utan håller sig i bakgrunden och lyssnar hellre på vad andra säger, än delar med sig av sina egna tankar. Hon är intresserad av andra människor och vad de har att berätta, betydligt mer än att prata om sig själv, vilket hon sparar till sina nära vänner. Att lyssna är C otroligt bra på, hon är aldrig avvisande eller ointresserad, utan tycker om att höra andra människors historier, och låter därför andra prata ostört. 

 Att komma närmare
Det brukar krävas en del för att släppas in på livet av C, och det kan ta lång tid, men när man väl kommit fram till henne stannar man där. Hon har få nära vänner, men dessa värdesätts högt. Anledningen att hon kan vara svår att nå, eller snarare bli personlig med, grundar sig i en rädsla och osäkerhet när det gäller att visa känslor och att muntligen sätta ord på känslor och berätta för någon om vad som rör sig i huvudet. Att få henne att prata om hur hon känner, tycker och tänker om det som berör henne på ett djupare plan kan te sig som en omöjlig uppgift. Detta gällde framför allt förut, när de hon värdesatte på något sett lämnat henne, sårat henne eller på annat sätt missbrukat sin position. Nu för tiden går det mycket lättare, kanske för att hon känner sig tryggare än nånsin med de vänner hon håller närmast. Det tar dock ganska lång tid att skapa detta förtroende, då hon har en tjock mur av försiktighet som måste trängas igenom, innan man når det som finns innanför. En slags försvarsmekanism mot känslomässiga fallgropar. Många lessnar på att ens behöva försöka, och vänder vid åsynen, andra kommer halvvägs och ett fåtal har nått ända fram. Skrivandet är dock någonting som underlättat, och hjälpt C att även kunna prata om sina känslor. Och hon skriver mycket. Precis som hon pratar mycket med de personer hon litar på. Dock går hon sällan in på personliga saker med några andra.

Innanför skalet
De få som släppts in på livet av C möts av en person de flesta andra aldrig får chansen att känna. En person som hon helst av allt skulle vilja vara mot alla, men dit är det en bit kvar. Hon är självsäker, ohämmad, känslosam, pratglad och trivs med sig själv och livet. Denna person börjar titta fram oftare och oftare och kommer förhoppningsvis att konkurrera ut den blekare versionen inom en snar framtid, åtminstone i valda sällskap.

Känslomässig kortslutning
Svårast att öppna sig har C tyvärr för de personer hon har känslor för. Hon brukar ofta trycka undan sina känslor och låta bli att berätta hur hon känner, på så sätt undviker hon att bli sårad så att andra vet om det. Varför hon har fått för sig att det är så hemskt att andra vet hur hon känner, vet hon inte, men hon har länge inbillat sig att så länge ingen annan vet när hon är olycklig eller känslomässigt sårad, så gör det inget, bara hon upprätthåller sin fasad. Hon vet att det är skadligt i längden att gömma sina känslor på detta sätt, för det känns ju lika mycket, om inte mer, inuti henne, oavsett vad andra tror. Ändå gör hon samma sak gång på gång, och försöker snarare undvika att hamna i en utsatt position, vilket gör att hon haft svårt att släppa in nån på livet och istället hållit sig till mindre djupa relationer. Förutom en gång för längesen, och när hon den gången blev sårad slog det tillbaka hårdare än hon kunnat föreställa sig. Spåren av den hemska känslan sitter kvar i det undermedvetna, en känsla av otillräcklighet, blandat med sorg, saknad, overklighet, ilska, uppgivenhet, besvikelse, oförstående. Något hon vill undvika att utsätta sig för igen, och därför håller hon känslorna för sig själv. Det är det som det hela handlar om, att behålla makten att själv bestämma vad andra ska veta och därmed även kunna lura sig själv att hon inte är så känslomässigt engagerad som hon egentligen är. Och dessutom slippa det där jobbiga med att prata om hur hon känner. För C har det alltid varit ett problem, hon blir lätt känslomässigt upprörd när hon ska prata om sådant som berör henne, något som ofta, framförallt tidigare, slutade i ofrivilliga tårar, vilket hon hatar. När tårarna kommer, blir hon arg på sig själv och den hon pratar med tror att hon blivit lessen, trots att det oftast beror på någon slags känslomässig kortslutning på det hon tänkt säga. För C tänker väldigt mycket. Och när väl tårarna kommer går det inte att säga det hon tänkt från början, möjligen nån sågad version. Det är här det hela brukar sluta. Ingenting sagt och en pålagring av allt som ständigt förblir osagt. C är väldigt duktig på att tänka ut vad hon ska säga och till och med ha hela konversationer med sig själv, så som hon skulle vilja att det gick till. Men så fort hon försöker få ut det hon tänkt, brukar det gå åt skogen. Därför brukar C istället skriva ner sina känslor och tankar, vilket fungerar som nån slags terapi. Nästa steg är att lära sig prata…

Så, spännande va?! ;)  Känner igen mig i mycket, men har lagt mycket bakom mig, och fortsätter träna… Tycker dock jag gjort stora framtid, inte minst som mitt liv ser ut nu. Har ju nästan förmått mig till att ta orden pojkvän i min mun…

Nä, nu ska jag packa. Igen. Italien – here I come!