Utskriven! För alla som undrar så finns det roligare sätt att spendera två veckor än att göra det liggandes på sjukhus. Sååå trist. Bara all denna väntan på att få tid för operation. Fick på torsdan veta att jag fått tid på fredan, en och en halv vecka efter att jag åkt in, så jag hann i och för sig aldrig börja oroa mig, utan blev bara glad att äntligen få en tid. Jag vet att det är köer å så, men när man bara ligger och väntar så är det rätt outhärdligt att inte få ett datum. Nu är det i alla fall gjort. Operationen gick bra å de plockade ut en knytnävestor knöl som låg under min högra lunga, inget infiltrativt alltså. Har inte fått svar från patologen än vad det är för nånting, men enligt kirurgen såg den benign ut, så det är väl bara att hoppas att det räcker såhär.

Idag är det torsdag. Tiden efter operationen är ett annat kapitel jag aldrig reflekterat riktigt över innan. Vaknade ur narkosen med helvetiska smärtor å fick morfin som "skulle däckat en häst", sov mest hela dan, men sen började det jobbiga när man ska försöka komma tillbaka. Allt gör ont, man är begränsad i rörlighet, första dagarna har man slangar överallt som inte gör någonting enklare och de lättaste saker blir helt plötsligt till projekt. Det gick framåt rätt fort i början, å jag blev av med alla slangar inom tre dagar, men min höger arm vill inte fungera riktigt, å det hugger till i bröstkorgen titt som tätt, när man andas, rör sig för mycket, skrattar, gråter... Inget som är farligt, så det är väl bara att förösöka ignorera, men det är inte så lätt alla gånger. Kommer heller inte att kunna sova själv de första nätterna då jag imorse vaknade å hade rejält ont, men kunde inte sätta mig upp själv. Pappa är kvar till imorron, sen får vi se hur det blir... Vill ju vara kvar i sthlm, jag ska ju gå på RHCP på måndag å ta igen allt i skolan som jag missat...

Känner mig för tillfället rätt nere, hade inte tänkt på att det skulle bli så här efteråt... Trots att jag vet att jag måste vara positiv å köra på, så kändes det plötsligt bara så hopplöst igår när läkaren kom å sa att jag inte får träna på ett par månader, mer än promenader å sjukgymnastövningar för armar å axlar, å att jag inte får åka snowboard eller skidor på minst en månad, å diverse andra förbud... Hur tänkte han då? Jag tänkte ju vara hel å åter till jul. Jag ska nog visa honom...

Tur i alla fall att det inte hände för ett år sedan, då hade alperna å allt det innebar inte sett så ljust ut...