Verkligheten, var tog du vägen??
"Jag tror att jag är mera kär kärleken i sig än i dig. Förlåt..." Sitter och lyssnar på Winnerbäck och filosoferar, tänker eller bara förstrött vilar tankarna på (för andra) irrelevanta saker. Har så ofta varit kär i själva känslan att vara kär att jag nästan glömt bort hur jävla underbart det är att få vara det på riktigt, att få vara med någon man verkligen älskar (jag vet att det är ett alldeles för starkt ord i mångas ögon, men jag vill kunna få använda det om de personer som betyder mest för mig utan nåns påpekande). Träffade Andreas i helgen, en dryg månad sen jag såg honom sist. Underbart att få se honom igen, hade nästan hunnit förtränga hur lycklig jag är när jag får vara tillsammans med honom. Är så förbannat kär i den killen att jag inte vet var jag ska ta vägen ibland. Hade en fantastisk långhelg i Stockholm på riktigt turistvis; Picknick längs Monteliusvägen i skymmningen, glass i gamla stan, högvakt på slottet, blå tröja med gula kronor på, grillade å drack vin i tantolunden, hånglade oss igenom nationalmuseet, plankade in på skansen, kväll på grönan åkandes allt, guidning på vasamuseet, champagne å jordgubbar på djurgården, middag på klipporna på Kungsholmen. Sen bara alla de små vardagssaker folk inte har vett nog att uppskatta; att få vakna tillsammans, göra frukost ihop, gå å handla, cykla tillsammans, försöka förstå hans dansk-svenska (å vise versa), hålla varandras händer, sitta å se på TV i samma soffa, käfta om småsaker, hångla närhelst man känner för det... Allt det som utgör ett riktigt liv tillsammans.
Fyra dagar kan gå så snabbt ibland, och helt plötsligt var det dags för nästa avsked. Jag hatar verkligen att säga hejdå. Saknaden och tomheten då man tagit farväl och vet att man inte kommer ses förrän... Ja när? Då man har kysst varandra för sista gången, rätat på sig ur den andras famn, släppt varandras händer, förlorat ögonkontakten och försvunnit ur varandras synfält... Och plötsligt står jag kvar helt själv där vi nyss var två och känner mig som den ensammaste personen i världen. Tanken på att inte veta när jag får träffa dig nästa gång känns outhärdlig. Jag slår på min mp3. Musik. Minnen. Jag vänder mig om och går. Det är bara jag. Omvärlden bleknar. Ganska snart börjar dock livet åter att spinna på som vanligt och jag glömmer stegvis bort ensamhetskänslan, ser vad som händer i övrigt och återupptar det jag hade innan dig. Fyller ut min vardag med vad som till största delen egentligen måste betraktas som meningslösa saker (ur ett livskvalitetsperspektiv) som jobba, äta, sova och bara allmänt varande. Dock blandas detta med höjdpunkter, som utan undantag är tillsammans med de andra personerna i mitt liv som jag tycker så mycket om och som gör mig glad. Tolka mig inte fel nu, jag trivs jättebra med mitt liv och har alltid gjort det. Men... "Man saknar sånt som man inte har, men man saknar inte sånt som man har"... Tidigare existerade inte du, så så länge jag håller tanken borta att "Jag är här. Du är det inte.", är jag ju lika lycklig som innan jag visste att du fanns, och det vill inte säga lite. Men så ibland vandrar tankarna iväg, du gör dig påmind och jag blir smärtsamt medveten om att mitt liv inte är så perfekt som jag skulle önska att det var...
en dansk å en svensk å en...? Kungsholmen 060605
Fyra dagar kan gå så snabbt ibland, och helt plötsligt var det dags för nästa avsked. Jag hatar verkligen att säga hejdå. Saknaden och tomheten då man tagit farväl och vet att man inte kommer ses förrän... Ja när? Då man har kysst varandra för sista gången, rätat på sig ur den andras famn, släppt varandras händer, förlorat ögonkontakten och försvunnit ur varandras synfält... Och plötsligt står jag kvar helt själv där vi nyss var två och känner mig som den ensammaste personen i världen. Tanken på att inte veta när jag får träffa dig nästa gång känns outhärdlig. Jag slår på min mp3. Musik. Minnen. Jag vänder mig om och går. Det är bara jag. Omvärlden bleknar. Ganska snart börjar dock livet åter att spinna på som vanligt och jag glömmer stegvis bort ensamhetskänslan, ser vad som händer i övrigt och återupptar det jag hade innan dig. Fyller ut min vardag med vad som till största delen egentligen måste betraktas som meningslösa saker (ur ett livskvalitetsperspektiv) som jobba, äta, sova och bara allmänt varande. Dock blandas detta med höjdpunkter, som utan undantag är tillsammans med de andra personerna i mitt liv som jag tycker så mycket om och som gör mig glad. Tolka mig inte fel nu, jag trivs jättebra med mitt liv och har alltid gjort det. Men... "Man saknar sånt som man inte har, men man saknar inte sånt som man har"... Tidigare existerade inte du, så så länge jag håller tanken borta att "Jag är här. Du är det inte.", är jag ju lika lycklig som innan jag visste att du fanns, och det vill inte säga lite. Men så ibland vandrar tankarna iväg, du gör dig påmind och jag blir smärtsamt medveten om att mitt liv inte är så perfekt som jag skulle önska att det var...
Grundlöst svammel, romantiskt påhitt eller verklighet? Kan mitt liv verkligen vara beroende av någon annan än jag själv för att fulländas?
en dansk å en svensk å en...? Kungsholmen 060605
Kommentarer
Trackback