Elva minuter
”Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt för att flyga fritt på himlen, till glädje för betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig mer känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga.
Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Där var föremålet för hennes kärlek, och hon visade den för sina väninnor, som sade: ”Men du har ju allt.” En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräkten och blev ful – och kvinnan såg den knappt längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. ”Vad gör du här?” frågade hon döden.
”Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn”, svarade döden. ”Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot behöver du mig för att finna den igen.”
Svartsjuka. Avundsjuka. Onda ting som gör det vackra fult. Tilltro förvandlas till misstänksamhet. Lyckan sinar bort. Kärleken slocknar… Och det utan annan anledning än grundlösa mind games…
Jag har precis läst ut boken ”Elva minuter” av Paulo Coelho, du vet han som skrev ”Alkemisten” som alla läste för nått år sedan. Jag älskade den boken, men med min förmåga att glömma bort allt så fort jag lägger ifrån mig en bok/sett klart en film, eller vad det nu är, så kommer jag ju inte ihåg VAD jag tyckte om. Så nu när jag läste ”elva minuter” har jag stannat upp då och då för att skriva ner det jag gillade bäst, funderingar, beskrivningar och synsätt jag önskade jag kunde leva efter. Sen var jag ju tvungen att lägga ut lite av allt svammel här… =)
Jag är dessutom inne i en sinnesstämning (sinnesförvirring?) som för tillfället färgas mycket av det som han tar upp (längtan, åtrå, saknad, kärlek, passion), vilket fick min cerebrala klump att vakna till liv och börja fundera. Och då tankar är svåra att behålla, så vad passar väl bättre än att skriva ner dem?
”Jag har känt mig sårad när jag förlorat män jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon. Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. ”
Så lätt, men ändå så svårt. Att inte ta någon för given. Aldrig. Att tala om för alla de människor man älskar hur mycket de betyder för en. Vårda alla typer av relationer, för utan dem skulle livet vara fruktansvärt mycket ensammare. En sån enkel sak att göra, men hur ofta gör man det egentligen? När berättade du senast för någon hur mycket personen i fråga betyder för dig? Det kanske bara är jag som är dålig på det, men det krävs så lite, och ger så mycket.
Att sluta lägga sin energi på negativa känslor och dåliga dagar, för att sedan inte uppskatta de bra dagarna, utan snarare ta dessa för givna utan att tänka till och förstå hur bra man har det. Men det är så lätt att de enda känslorna som luftas och funderas över är de deppiga, arga, ledsna, avundsjukan, försummelsen, svartsjukan... Och det oavsett relation. Tänk om man istället kunde fokusera på det positiva och inse att det är detta som man ska skatta sig lycklig över. Att det är en bonus utöver vardagen, inte någonting man ska ta för givet. Inse vilken tur jag har när en person jag tycker om faktiskt väljer att vara med just mig just nu och ingen annan. Vad lyckligt lottad jag är alla de dagar jag får vara med dem jag älskar. Vilken tur jag har som är/har varit/kommer bli älskad. Det är inte förunnat alla att känna så, så uppskatta det du har just nu. Om alla resonerade på samma sätt, tänk vad mycket svartsjuka, missunnsamhet och avundsjuka som skulle kunna undvikas…
”Den som någon gång har förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller sista) dagen av mitt liv. ”
Jag skulle så gärna vilja leva som så. I nuet. Att alltid göra det bästa av varje dag. Göra det jag vill nu, inte vänta till imorgon, nästa vecka, nästa år… Känna efter ”Vad vill jag just nu?” Och göra det. Som nu. Om jag fick bestämma, vad skulle jag göra, var skulle jag vara? Jo, vara med honom så klart. Han som jag saknar och inte kan sluta tänka på. Jag har dessutom ingen bra anledning för att inte göra det. Och ändå sitter jag kvar här och tänker ” en annan dag…” Istället för att bara sätta mig på nästa tåg och åka. Varför? Jag vet inte. Det funkar bara inte så. Jag funkar inte så, men det går kanske att bearbeta… Tänk vad mycket mer man skulle få ut av sitt liv om man bara lät bli att vänta hela tiden…
”Och svartsjukan? Man kan inte säga till våren: ”Hoppas att den kommer på en gång och att den varar länge.” Det enda man kan säga är: ”Kom, välsigna dig med ditt hopp, och stanna kvar så länge du bara kan.”
Som sagt… Ont ting. BORT! En sån totalt onödig känsla att man ju kan fundera över varför den uppstått överhuvudtaget. För aldrig nånting gott med sig…
”Alla kan älska, för vi föds alla med denna gåva. Några gör det helt naturligt väl på en gång, medan andra måste lära sig på nytt, komma ihåg hur man älskar, och alla – utan undantag – måste bränna sitt förflutnas starka känslor, återuppleva glädje och sorg, tillfällen då de fallit och åter rest sig, ända fram tills de lyckas hitta den röda tråden som för fram till varje nytt möte; ja, det finns en tråd.”
Jag förstod aldrig att jag glömt bort hur man gör när man älskar, hur längesen det var jag upplevde känslan av att vara riktigt kär i någon och kunna visa det utan att vara rädd för att bli bränd, sårad eller liknande. Det är väl delvis mitt eget fel då jag bara involverat mig i flyktiga relationer som saknat trygghet. Det har dock varit självvalt och passat mig alldeles utmärkt, eftersom jag då slipper visa hur jag känner, och därmed kan skydda mig från den utelämning det innebär när man visar sina känslor för någon. Om man inte visar hur man känner, kan man inte bli sårad lika djupt, men samtidigt kan man aldrig bli älskad heller, så det gäller att välja och våga riskera det ena eller det andra… Jag ska väl försöka bättra mig och våga lite mer, men det är svårt att ändra ett gammalt beteende…
”De gick hand i hand, som om de vore två förälskade som hade träffats efter att ha varit ifrån varandra länge. De kysstes mitt bland folk och fick en del indignerade blickar, de log åt den förargelse de åstadkom, och den längtan de väckte med sitt anstötliga beteende – för de visste att innerst inne ville de andra göra likadant. Det var bara därför de tog anstöt.”
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste detta stycke som var så träffsäkert. Personligen kan jag ofta sucka och tycka att det är irriterande med folk som är så inåtvända att de bara ser varandra, beroende på situationen. Men det finns ju en viss tjusning och ibland är det bra roligt att få bete sig som två tonåringar som inte kan hålla tungan ute ur varandras munnar. Det är trots allt en härlig känsla och en del av poängen är ju just att se andras sura miner och blängande blickar. Jag har varit riktigt duktig på det den här vintern (framförallt i dessa liftköer då det inte finns mycket annat att underhålla sig med), och inte sällan kommer man på sig själv, tittar på den andra, skrattar, fortsätter bara för att se omgivningens besvärade, blängande, blickar...
”Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer.
Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna till alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt ar hänt, eller bedrövade för att något det inte väntade sig just har raserat allt.
Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den – vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte. ”
Tvivlar ju på att någon annan än jag själv orkar läsa allt detta, men det är ju inte poängen heller... Nu ska jag i alla fall sluta skriva och börja leva i nuet ;)
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig mer känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga.
Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Där var föremålet för hennes kärlek, och hon visade den för sina väninnor, som sade: ”Men du har ju allt.” En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräkten och blev ful – och kvinnan såg den knappt längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. ”Vad gör du här?” frågade hon döden.
”Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn”, svarade döden. ”Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot behöver du mig för att finna den igen.”
Svartsjuka. Avundsjuka. Onda ting som gör det vackra fult. Tilltro förvandlas till misstänksamhet. Lyckan sinar bort. Kärleken slocknar… Och det utan annan anledning än grundlösa mind games…
Jag har precis läst ut boken ”Elva minuter” av Paulo Coelho, du vet han som skrev ”Alkemisten” som alla läste för nått år sedan. Jag älskade den boken, men med min förmåga att glömma bort allt så fort jag lägger ifrån mig en bok/sett klart en film, eller vad det nu är, så kommer jag ju inte ihåg VAD jag tyckte om. Så nu när jag läste ”elva minuter” har jag stannat upp då och då för att skriva ner det jag gillade bäst, funderingar, beskrivningar och synsätt jag önskade jag kunde leva efter. Sen var jag ju tvungen att lägga ut lite av allt svammel här… =)
Jag är dessutom inne i en sinnesstämning (sinnesförvirring?) som för tillfället färgas mycket av det som han tar upp (längtan, åtrå, saknad, kärlek, passion), vilket fick min cerebrala klump att vakna till liv och börja fundera. Och då tankar är svåra att behålla, så vad passar väl bättre än att skriva ner dem?
”Jag har känt mig sårad när jag förlorat män jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon. Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. ”
Så lätt, men ändå så svårt. Att inte ta någon för given. Aldrig. Att tala om för alla de människor man älskar hur mycket de betyder för en. Vårda alla typer av relationer, för utan dem skulle livet vara fruktansvärt mycket ensammare. En sån enkel sak att göra, men hur ofta gör man det egentligen? När berättade du senast för någon hur mycket personen i fråga betyder för dig? Det kanske bara är jag som är dålig på det, men det krävs så lite, och ger så mycket.
Att sluta lägga sin energi på negativa känslor och dåliga dagar, för att sedan inte uppskatta de bra dagarna, utan snarare ta dessa för givna utan att tänka till och förstå hur bra man har det. Men det är så lätt att de enda känslorna som luftas och funderas över är de deppiga, arga, ledsna, avundsjukan, försummelsen, svartsjukan... Och det oavsett relation. Tänk om man istället kunde fokusera på det positiva och inse att det är detta som man ska skatta sig lycklig över. Att det är en bonus utöver vardagen, inte någonting man ska ta för givet. Inse vilken tur jag har när en person jag tycker om faktiskt väljer att vara med just mig just nu och ingen annan. Vad lyckligt lottad jag är alla de dagar jag får vara med dem jag älskar. Vilken tur jag har som är/har varit/kommer bli älskad. Det är inte förunnat alla att känna så, så uppskatta det du har just nu. Om alla resonerade på samma sätt, tänk vad mycket svartsjuka, missunnsamhet och avundsjuka som skulle kunna undvikas…
”Den som någon gång har förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller sista) dagen av mitt liv. ”
Jag skulle så gärna vilja leva som så. I nuet. Att alltid göra det bästa av varje dag. Göra det jag vill nu, inte vänta till imorgon, nästa vecka, nästa år… Känna efter ”Vad vill jag just nu?” Och göra det. Som nu. Om jag fick bestämma, vad skulle jag göra, var skulle jag vara? Jo, vara med honom så klart. Han som jag saknar och inte kan sluta tänka på. Jag har dessutom ingen bra anledning för att inte göra det. Och ändå sitter jag kvar här och tänker ” en annan dag…” Istället för att bara sätta mig på nästa tåg och åka. Varför? Jag vet inte. Det funkar bara inte så. Jag funkar inte så, men det går kanske att bearbeta… Tänk vad mycket mer man skulle få ut av sitt liv om man bara lät bli att vänta hela tiden…
”Och svartsjukan? Man kan inte säga till våren: ”Hoppas att den kommer på en gång och att den varar länge.” Det enda man kan säga är: ”Kom, välsigna dig med ditt hopp, och stanna kvar så länge du bara kan.”
Som sagt… Ont ting. BORT! En sån totalt onödig känsla att man ju kan fundera över varför den uppstått överhuvudtaget. För aldrig nånting gott med sig…
”Alla kan älska, för vi föds alla med denna gåva. Några gör det helt naturligt väl på en gång, medan andra måste lära sig på nytt, komma ihåg hur man älskar, och alla – utan undantag – måste bränna sitt förflutnas starka känslor, återuppleva glädje och sorg, tillfällen då de fallit och åter rest sig, ända fram tills de lyckas hitta den röda tråden som för fram till varje nytt möte; ja, det finns en tråd.”
Jag förstod aldrig att jag glömt bort hur man gör när man älskar, hur längesen det var jag upplevde känslan av att vara riktigt kär i någon och kunna visa det utan att vara rädd för att bli bränd, sårad eller liknande. Det är väl delvis mitt eget fel då jag bara involverat mig i flyktiga relationer som saknat trygghet. Det har dock varit självvalt och passat mig alldeles utmärkt, eftersom jag då slipper visa hur jag känner, och därmed kan skydda mig från den utelämning det innebär när man visar sina känslor för någon. Om man inte visar hur man känner, kan man inte bli sårad lika djupt, men samtidigt kan man aldrig bli älskad heller, så det gäller att välja och våga riskera det ena eller det andra… Jag ska väl försöka bättra mig och våga lite mer, men det är svårt att ändra ett gammalt beteende…
”De gick hand i hand, som om de vore två förälskade som hade träffats efter att ha varit ifrån varandra länge. De kysstes mitt bland folk och fick en del indignerade blickar, de log åt den förargelse de åstadkom, och den längtan de väckte med sitt anstötliga beteende – för de visste att innerst inne ville de andra göra likadant. Det var bara därför de tog anstöt.”
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste detta stycke som var så träffsäkert. Personligen kan jag ofta sucka och tycka att det är irriterande med folk som är så inåtvända att de bara ser varandra, beroende på situationen. Men det finns ju en viss tjusning och ibland är det bra roligt att få bete sig som två tonåringar som inte kan hålla tungan ute ur varandras munnar. Det är trots allt en härlig känsla och en del av poängen är ju just att se andras sura miner och blängande blickar. Jag har varit riktigt duktig på det den här vintern (framförallt i dessa liftköer då det inte finns mycket annat att underhålla sig med), och inte sällan kommer man på sig själv, tittar på den andra, skrattar, fortsätter bara för att se omgivningens besvärade, blängande, blickar...
”Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer.
Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna till alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt ar hänt, eller bedrövade för att något det inte väntade sig just har raserat allt.
Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den – vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte. ”
Tvivlar ju på att någon annan än jag själv orkar läsa allt detta, men det är ju inte poängen heller... Nu ska jag i alla fall sluta skriva och börja leva i nuet ;)
Kommentarer
Postat av: Berga
de va långt... :D Skoj att nån orka skriva... ja vet jag orka inte! *krampåré*
Trackback