Jag är nu hemma för snart andra veckan, och större magplask i vardagslivet kan man ju leta efter. Har börjat jobba helt oplanerat, nästan påprackat, sen igår. Kom till Sundsvall i söndags, var förbi sjukhuset på måndan och började jobba som undersköterska på barnmottagningen på tisdan, dvs. igår. Jag vet inte vad som hände, jag hade verkligen inte tänkt stanna hemma nån längre tid. Än mindre jobba. Av bitter erfarenhet vet jag ju att så fort man får ett jobb, blir det alldeles för bekvämt att stanna, motför att man ska fullfölja sina galna planer/drömmar/fantasier som man kvällen innan beslöt sig för att göra, lovade att göra, utan att NÅNTING skulle kunna stoppa det. Högtlyftande idéer som att packa nästa väska direkt, åka ut till Arlanda och ta första bästa flyg bort igen. Bara dra. Fixa allt på plats, var än man hamnar. Strunta i att man inte har några pengar, bevara inställningen ”det löser sig”. Vilket det garanterat gör. Men så stannar man en extra dag. Ringer sin gamla arbetsplats bara för att kolla. Får jobba ett par dagar (pengar är ju bra). Börjar arbeta. Och fastnar. För det är ju inte SÅ tråkigt ändå. Och jag får ju betalt. Och pengar är ju bra. Och det gäller bara för en kort tid. Kort tid my ass! Drömmarna då? De idiotiska, orealistiska planerna, som man hela tiden vet är snudd på fantasier, och som med största sannolikhet inte kommer bli som man tänkt sig. Förmodligen inte ens i närheten. Förmodligen ännu bättre, eftersom känslan att man faktiskt tagit modet till sig att försöka, gör att kicken av att vara ute på vilket galej som helst blir starkare än den vildaste föreställningen man hade i förväg. Och det går, klart det går! Alla kan göra vad fan de vill, bara viljan är tillräckligt stark. Och jag då, som har kommit till denna unika insikt borde ju rent logiskt inte löpa risken att trampa ner mig i det bekväma vardagsträsket och bli kvar här hemma. Kan man ju tycka. Tycker jag. Därav anledningen till att jag inte hade en tanke på att söka jobb när jag kom hem - jobb medför aldrig nånting gott i äventyrsväg – men nu sitter jag ju lik förbannat på en tjänst. Som medför förpliktelser. Planering. Bestämda tider. Som upptar min tid. Blir min vardag. Och rätt vad det är har veckorna, sommaren, livet passerat förbi. Och jag kommer för alltid ångra mig att jag inte tog chansen när jag hade den…