There’s a thin line between love and hate. Mellan lycka och förtvivlan. Saknar dig ohälsosamt mycket, och är livrädd för att falla djupare för dig och riskera att inte kunna ta mig upp om nånting skulle gå galet, men tror egentligen redan att det är för sent. Men… Hur länge kan man egentligen bygga en relation på att träffas en? två? gånger i halvåret? Och att därimellan överlåta ansvaret för att det ska bli av till den ena parten (that would be me)? Damn you! Tanken gör mig så arg. Så ledsen. Snudd på förtvivlad… Varför ska jag behöva driva allt för? Varför ska jag leta reda på kryphålen i mitt fullspäckade schema för att kunna åka ner till dig? Varför ska jag kämpa för att hitta vägen ner utan att bli ruinerad eller att det tar halva helgen..? Medan du bara glider med... Jag orkar inte ha hela ansvaret jämt, men tar det så lätt… Varför hindrar du mig inte? Nu får du ta över, nu struntar jag i det här, jag orkar inte längre.

The thin line has been erased...