Har hittills bara ansett mig vara så pass hypokondrisk som anses normalt hos oss läkarstudenter, dvs misstankar om diverse hjärtfel, cancer, etc. Alla är mer eller mindre övertygade om att de lider av nån dödlig sjukdom åtminstone nångång under utbildningen och berättar om sina misstankar för sina kursare som allt som oftast avfärdar allt med ett ryck på axlarna och skrattar bort det...

Även jag har haft ett antal kärlkramper, hjärtinfarkter, blindtarmsinflammationer, mm, men det känns fånigt att ens påstå att jag är speciellt allvarligt oroad. Förutom nu. Den här gången är det en hypofystumör.

Orsaken bakom misstanken är enkel (och för en gångs skull vagt begrundad): Jag skulle vara försöksperson på en läkemedelsstudie, vilken inleddes med hälsokontroll och blodprover. Allt bra, utom ett höjt TSH (hypofyshormon som stimulerar thyroidea), vilket gjorde mig olämplig för studien, så ett nytt prov togs idag för att säkerställa. Värdet hade nu ökat, istället för att minska, och jag svor högt och länge över min dumma körtel som därmed blåste mig på de 8000 kr studien skulle gett för tre dagars sängliggande...

Sen började då läkarstudenten i mig söka fakta om TSH-förhöjning. Vanligaste orsak är då hypothyreos, men mina thyroideahormoner hade normala värden, så det verkar ju orimligt. Annars då? Jo, det finns faktiskt TSH-producerande hypofystumörer, även om de är sällsynta med en incidens på ett fall per år i Sverige. Och hur troligt är det att jag skulle drabbas av nått sånt?? Inte särskilt... Men så erinrade jag mig en eftermiddag för ett par veckor sedan under en föreläsning, då plötsligt delar av min syn försvann och jag inte kunde fokusera blicken klart under ett antal timmar, jätteläskigt. Och vad säger vi om synfältsbortfall? Jo, ofta första tecknat på hypofystumör tack vare dess läge precis under synnervskorset... Å då blev jag faktiskt riktigt kall inombord och för första gången oroad på riktigt, men samtidigt känner man sig så urbota fånig som ens tänker tanken, och avfärdar den som allt annat. Men jag kan inte låta bli att tänka ändå... För tänk om, om det verkligen skulle vara något annat än inbillning? Vore det då inte bättre att kolla upp det nu?