Hur är det möjligt att längta så mycket efter att bara få höra någons röst? Glädjen när du svarar får mina läppar omedvetet att dras uppåt i ett leende och hela kroppen bubblar över i ett lyckligt skratt. Äntligen! En halvtimme, sen är det över och ensamheten och tystnaden som följer när förbindelsen bryts blir smärtsamt påtaglig. Tårarna väller utan förvarning upp ur ögonen av den plötsliga saknaden och instinktivt slår jag ditt nummer igen, bara för att sekunden senare stå emot impulsen. Jag lägger ifrån mig telefonen. Ensamhet. Tystnad. Bara att vänja sig...

Och allt det som jag längtat efter att få säga och få höra, ja… det har liksom inte hunnits med. Borttappat i den emotionella upprymdheten över att i några få ögonblick få känna din närhet, denna frustrerande påhittade närhet som telefonnätet har att erbjuda. Det är så mycket som ska hinna berättas, lyssnas på och skrattas åt att tiden bara rinner iväg och jag känner mig lyckligare än jag varit på länge. Men snart är det dags att säga hejdå. Plötsligt blir det bråttom. Samtidigt tyst. Jag vill inte lägga på. Men orden som når över mina läppar låter så klichéartade och stela, så totalt främmande mot alla de nyanserade och översvämmande känslor, tankar och ord som snurrar runt i mitt huvud och som jag önskar jag kunde förmedla bara en bråkdel av till dig. En salig blandning av lyckan över att få höra din röst igen tillsammans med en melankolisk saknad efter din omedelbara närhet, av glädjen över utsikten att så småningom få se dig igen mixat med frustrationen över att inte veta när... Försök få det att löpa 80 mil över en telefonledning så får du se hur lätt det är...


Jag är avundsjuk på alla som har möjligheten att vara tillsammans med sin käresta i stort sett när de vill... Känner ett sting i bröstet av saknad när jag ser andras leenden och ögonkontakt när de möter sin älskade... Längtar enormt efter dig när jag omges av folk som håller händer, armar runt midjan, kysser varandra, eller pratar om simpla vardagliga ting ur deras gemensamma perfekta liv, eller beklagar sig över småsaker hos sin partner, bråk och dispyter de haft och andra totala meningslösa saker där vi är det pronomen som ersatt jagen i deras gemensamma liv. Orkar inte lyssna. Jag säger inte att jag vill ha det som alla andra, men bara att veta att den och den minsann har någon att komma hem till känns ibland så orättvist, när allt jag möts av är ensamheten. Ensamhet som bara för korta ögonblick bryts av och jag får känna din närvaro i form av ett telefonsamtal eller sms. Så lite, men ändå... så värdefullt. 

Är det inte patetiskt? Men det känns bara så orättvist... Varför kan inte jag få möjligheten till det som verkar förunnat alla andra...? Varför ska jag vara upptagen, fast ändå tvingas vara ensam. Eller ensam, fast ändå upptagen. Och aldrig få välja hur jag vill ha det...