Jag älskar mitt liv.
 
Varför vill jag då hela tiden vara någon annanstans. Göra något annat.

Det är samma sak varje gång jag kommer hem. Längtan efter att bara lämna allt, sälja alla mina saker å åka ut i världen tillsammans med dig, blir så stark att allt annat känns mer eller mindre hopplöst här hemma. Så vardagligt. Så bortkastat. Så trist. Tusen olika planer sätter igång att spinna i huvudet, den ena mer galen än den andra, men ändå så otroligt lockande. Jag vill sätta mig på nästa tåg och bara åka...

... eller
jobba hela sommaren hemma / i danmark / i Norge / utomlands som uska / läkarass / nånting helt annat och sen lägga pengarna på nästa års långresa
... eller
jobba halva sommaren och se till att komma iväg åtminstone en månad nånstans i europa
... och
plugga hösten i Århus och sen ta uppehåll under vårterminen
... och
göra projektarbete utomlands / gå global health-kursen i tanzania eller cuba nästa jul och sen resa vidare under våren för sommarpengarna
... eller
jobba under våren och sen göra sydamerika under ett par månader
... eller
göra en till säsong i alperna och sen fortsätta till sydamerika nästa vår/sommar
osv...

Come fly with me. Let's fly. Let's fly away...

Några ord om veckan som var då nere i the Alps... Landade sent i Bergamo och couchsurfade hos två tjejer i Milano, vilket verkligen kan rekommenderas. De var jättetrevliga, jag fick nånstans att sova och kunde smidigt ta mig vidare tidigt nästa morron. Bussen gick 07.00 till Cervinia, där jag äntligen fick träffa Andreas, men det var väl inte någon av våra bästa dagar direkt... Önskar man bara kunde skippa den där första tiden tillsammans varje gång, och istället ta vid där man slutade senast. Önskar framförallt att han kunde vara som senast, istället för att göra mig osäker på vad jag egentligen har gett mig in på... Vi gav oss snart ut i backen så jag fick åka snowboard, och bara det gjorde ju resan värd besväret. Sen andra dan började vi närma oss de gamla vanorna i alla fall, fick snacka lite och så kändes det mycket bättre. Det blir ju inte så mycket tid ensamma när man åker sådär och bor tillsammans med andra, är ute å åker hela dagarna och ute på annat håll om kvällarna, så det känns knappt som om vi hann vara tillsammans nånting, även om vi var med varandra hela tiden. Det känns lite nu som om jag gått miste om honom under veckan som varit, men samtidigt var det inte helt oväntat, och jag njöt av varje sekund därnere.

För att inte få det att låta alltför negativt: Jag har verkligen haft en toppenvecka med massa åkning i superfina pister. Var lite orolig för snön innan jag åkte, men det var verkligen jättefint. Så snöade det ju de första dagarna med. Hann med att se Andreas spela en kväll, innan resten av bandet åkte hem, så det blev en riktig nostalgitripp, bara Elin som saknades. Bodde några nätter i Cristallo. Träffade folket som var där från ifjol och några nya ansikten. Gick på after skier med nya bandet, var ut på bianconiglio ett par kvällar (å drack daiquiri såklart!), var å spelade biljard å pingis (som jag vann!), gick ut å åt alla favoriter. Hälsade på gamla jobbet å käkade pizza. Åt överhuvudtaget så sjukt mycket god mat ute, och fick gratis bar på Dragon där A jobbat, vilket verkligen var jätteschysst. Drack massa gott kaffe å åkte självklart massa mer snowboard i Cervinia å Valtourneche. Summa sumarum så är egentligen enda felet att jag var tvungen att åka hem... Det är så lätt att falla in i det härliga livet därnere, sen att det stora snödumpet kom samma dag som vi skulle åka hem, minskade inte direkt på lusten att stanna kvar... Johanna skjutsade oss till Chatillon, och vi tog tåget med all tung packning genom tre tågbyten innan vi kom till Bergamo och slutligen flygplatsen. 20 minuters mellanrum mellan våra flygavgångar var ganska bra planerat trots allt, men hemskt att sätta sig på det där planet och veta att jag inte bara får vara kvar i alperna längre, jag ska dessutom hem ensam och upp halv sju morgonen därpå för att börja ett halvår med obligatoriska, långa dagar åtföljda av att komma hem till en tom lägenhet... Suck å suck. Jag vill vara kvar i bergen med dig...

Skolan blev inte så hemsk, även om det var fruktansvärt att kravla sig ur sängen, men väl på plats så har jag ju världens roligaste utbildning och timmarna flög iväg. Så det är inte så att jag inte vill fullfölja mina studier, det är en självklarhet som jag inte tvivlar en sekund på. Jag älskar ju det jag gör! Men jag känner inte den minsta brådska inför att bli färdig, och studierna är inte det enda jag vill bli färdig med. Nä, jag vill snarare skjuta på den biten och njuta av den frihet som ändå erbjuds nu som student (förutom de rent ekonomiska fängelset). Passa på att göra allt innan jag egentligen har några förpliktelser. Innan jag är uppbunden till någon/något. Göra det nu när jag bara har min egen drivkraft att sätta begränsningarna.

So... Come fly with me. Let's fly. Let's fly away...