Jag har liksom tappat lusten att skriva. Orkar inte, blir bara deprimerad om jag skulle försöka, och ändå sitter jag här nu. Så mycket som har hänt att jag inte orkar ta upp ens hälften. Livet svänger häftigare än den vildaste bergochdalbanan, och mitt humör likaså. Det ska bli så fruktansvärt skönt att få sommarlov och åka hem till alla därhemma, alla okomplicerade vänner som man vet precis var man har dem...

Det tog slut med min dansk för ca 3 veckor sedan, och det drog väl mer eller mindre igång hela karusellen. Jag vet fortfarande inte om det var det bästa eller det sämsta som kunde hända. Vet bara att jag inte trivs med konsekvenserna, men om det är ensamheten i sig jag inte tycker om har jag svårt att svara på...

Sen att alla andra verkar må mer eller mindre dåligt bland folk i min omgivning, gör ju knappast att man känner sig på topp speciellt ofta. Nä, jag längtar efter sommaren och att få komma härifrån. Tror miljöombytet kommer göra mig gott...