När man minst anar det...

... så dyker de upp. Alltid. Nya bekantskaper. Eller gamla. Nya känslor. Som på beställning bara för att man för en gångs skull är så inställd på att inte krångla till det. Inte involvera sig. Bara vara. Alltid. Eller så är det så enkelt som ett resultatet av okomplicerat tänkande och inställning som ställer till det. Jag vet inte. Vad jag vet är att snart åker jag, och jag kommer vara borta länge.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback