This is how it works
you're young until you're not
you love until you don't
you try until you can't
you laugh until you cry
you cry until you laugh
and everyone must breathe
until their dying breath

This is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and stick it into some--
someone else's heart
pumping someone else's blood

and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again


Livet är egentligen enkelt. Eller? Det består av en ofantlig mängd början och slut, som sen börjar om igen eller leder in på nästa spår. Och förhoppningsvis går man ut ur varje cirkel, om inte lyckligare, så i alla fall med en erfarenhet rikare. Lite som ett TV-spel (tänk supermario), man avancerar, samlar poäng och klarar sig ur svårigheter, tills man antingen kör fast eller dör. Och då är det bara att göra om allt igen, förhoppningsvis utan misstagen från första gången. Å rätt vad det är så har du klarat banan, räddat prinsessan (prinsen) och spelet är slut, men sen då? Hur många är egentligen nöjda med vad de åstadkommit, och låter bli att fortsätta? Som inte söker sig åt andra håll, eller skaffar nya utmaningar? För det är ju inte att klara spelet som är roligt - det är ju att spela... Och i jakten på nästa utmaning, hur många riskerar då inte att förstöra vad de har uppnått en gång. Riskerar det som varit bra och satsar allt i jakten efter något nytt, något som eventuellt kan vara bättre...

Självdestruktivitet måste vara ett typiskt mänskligt fenomen.