Att det ska vara så svårt att stänga av datorn, släcka lampan och SOVA! Har ägnat åtskilliga timmar åt att göra absolut ingenting, så totalt värdelöst... Jag som borde ha sömnbrist sen igår och ska börja jobba om sisådär fem timmar, men det liksom som går inte...

Många tankar i skallen. Två dagar kvar i stan. Säga hej då...

Samma visa förstås. Han. Den. Det. Du. DU. DU! Du som inte skulle bli nått... Kaxig och dryg och med uppvisande av precis så mycket av det för mig destruktiva beteendet som gör att jag trillar dit direkt och intresselampan tänds i ögonen. Jag går självklart in i matchen med attityd och vinnarskalle, och inbillar mig att jag absolut kan hålla mig känslomässigt neutral och ta det för det spel det är. Men...?

Trots all intalning om att jag den här gången inte kommer ha några som helst problem med någon som bara är tillfällig, så går det kanske ett par dagar innan jag är där igen och river upp hela känsloregistret bit för bit för nån som jag ändå vet bara är för nu. Och kanske är det just därför, att jag inte har nått att förlora som jag anstränger mig så för att förstöra för mig själv... Jag har intagit försvarsställning genom att inte ta reda på något om honom, den, det, dig som skulle kunna tala i hans, dens, dets, din favör och därmed öka intresset. Nej, istället har konversationerna lagts på en sådan basic-nivå som det bara gått, eller helt enkelt bara uteblivit till förmån för annat. Vissa fakta har ju slunkit igenom mitt filter, och självklart är det bara sånt som skulle hamna på plus-sidan på min lista över måsten hos en blivande något, vilket tacklas genom att jag håller för öronen, blundar och tänker på nått annat. Så nu inser jag ju att förutom att jag inte lyckades hålla mig ifrån känsloträsket tröttsamma bergochdalbana så vet jag dessutom bara ytterst lite om han, den, det, du som knuffat i mig och lyckats rubba mina välavgränsade cirklar.

Två dagar till, sen tvingas jag in i ensamheten med förnekelsen och glömskans underbara fas... Deal with it!