Stoppa klockan
Varför skulle det ha varit nån skillnad den här gången? Vad inbillade jag mig egentligen? Att man aldrig lär sig... Sista helgen i Sundsvall har kommit, och återigen kommer ett känslomässigt mörker svepande över mig som en kvävande dimma. Jag vill inte åka, jag vill inte ändra nått, jag vill inte att tiden ska fortsätta rulla. NU är ju allt bra igen. NU trivs jag. NU har jag ett liv.
På måndag måste jag tillbaka till Stockholm och det dröjer en hel månad innan jag får flytta in i det som ska bli mitt. Nu kommer jag ner till en ensam och tom lägenhet som inte är min. Tvingas bo själv som jag avskyr och jag har ingen koll på vilka som är kvar i stan. Jag är dessutom schemalagd för jobb mest hela tiden, men det kanske är lika bra att hålla sig sysselsatt. Bara jag slipper vara ensam.
Bara tanken på att (jag vet inte för vilken gång i ordningen) packa mina saker och släpa med väskor från dörr till dörr får den där jobbiga klumpen i halsen att växa och jag vill bara säga STOPP. Låt mig vara här och nu istället. Slippa tänka, slippa planera, slippa ändra nånting! Jag trivs ju...
Jag ignorerar. Blundar. Har allt lika utspritt som när jag kom hem. Över hela Fridas lägenhet. Hos mamma och pappa. Och jag orkar inte gå igenom allt igen, välja, kassera, packa, organisera. Det blir så definitivt slut då. Orkar inte ta tag i vad jag ska göra med allt som jag inte kan få med mig eller sånt som jag måste skaffa nytt. Jag har ju klarat mig så bra på så lite grejer senaste året, att det nästan känns löjligt att fylla sitt liv med sina gamla saker bara för att...
Men framförallt så vill jag inte lämna människorna här. Mina vänner. Mitt liv. Vare sig det handlar om jobbfolket, alla nya bekanstskaper eller det gamla gänget så är det så underbart att vara med dem där man har sin plats och dem man trivs med. Där man redan sållat ut dem som man passar ihop med, och inte behöver lägga energi på att vara social med alla...
Jag vet att om en vecka när jag träffat alla därnere igen, så kommer jag ha anpassat mig, men just nu känns det bara så jobbigt att ändra nått överhuvudtaget...
På måndag måste jag tillbaka till Stockholm och det dröjer en hel månad innan jag får flytta in i det som ska bli mitt. Nu kommer jag ner till en ensam och tom lägenhet som inte är min. Tvingas bo själv som jag avskyr och jag har ingen koll på vilka som är kvar i stan. Jag är dessutom schemalagd för jobb mest hela tiden, men det kanske är lika bra att hålla sig sysselsatt. Bara jag slipper vara ensam.
Bara tanken på att (jag vet inte för vilken gång i ordningen) packa mina saker och släpa med väskor från dörr till dörr får den där jobbiga klumpen i halsen att växa och jag vill bara säga STOPP. Låt mig vara här och nu istället. Slippa tänka, slippa planera, slippa ändra nånting! Jag trivs ju...
Jag ignorerar. Blundar. Har allt lika utspritt som när jag kom hem. Över hela Fridas lägenhet. Hos mamma och pappa. Och jag orkar inte gå igenom allt igen, välja, kassera, packa, organisera. Det blir så definitivt slut då. Orkar inte ta tag i vad jag ska göra med allt som jag inte kan få med mig eller sånt som jag måste skaffa nytt. Jag har ju klarat mig så bra på så lite grejer senaste året, att det nästan känns löjligt att fylla sitt liv med sina gamla saker bara för att...
Men framförallt så vill jag inte lämna människorna här. Mina vänner. Mitt liv. Vare sig det handlar om jobbfolket, alla nya bekanstskaper eller det gamla gänget så är det så underbart att vara med dem där man har sin plats och dem man trivs med. Där man redan sållat ut dem som man passar ihop med, och inte behöver lägga energi på att vara social med alla...
Jag vet att om en vecka när jag träffat alla därnere igen, så kommer jag ha anpassat mig, men just nu känns det bara så jobbigt att ändra nått överhuvudtaget...
Kommentarer
Trackback