Ensamhet
Det är lördagkväll och jag har precis kommit hem till en lägenhet i kaos. Pelle som står på kontraktet har varit här och plockat ut åtskilliga möbler (däribland "min" säng), och resten är på väg att packas ner i åtskilliga flyttkartonger som står överallt. Kaos med andra ord.
Ikväll har jag varit hos Elin och käkat middag med henne och Emma, en tjej från Elins klass. Vi åt tacos (utan bröd för mig då) och snackade och tittade på TV. Sen drog schlagereländet igång igen. Suck. Jag roade mig med att dricka lite vin och skickade iväg ett femtiotal mess (får se hur fiffigt det känns när räkningen kommer) medan det på Tvn visade en bottenlös radda av Europas s k bästa artister? När ska folk inse meningslösheten i spektaket... Gillade en dock, nån kille med band som sjöng, kan ha varit Turkiet men jag kommer inte ihåg och de var säkert bara bra i jämförelse med konkurrensen., ... Cyklade hem innan omröstningen startade. Hem till kaoset och nästa fanatiker i form av en upprörd Kristian bänkad i soffan (både tv och soffa stod som tur var kvar) och rasande över poängsättningen. Men nu är det visst slut och ett helt år till nästa hysteri. Jippi.
På vägen hem sköljde en våg av ensamhet över mig, en sån där känsla som kan krascha ner från ingenstans och träffa rätt i bröstet där den sätter igång humörsvängningar jag inte hade en aning om fanns. Inte nu. En härlig försommarnatt förvandlas i ett ögonblick till den mest ensammaste platsen på jorden... Kanske hade en viss playlist på mp3n med saken att göra, men det är ändå märkligt...
Jag pratar inte om att inte vara själv. Att vara själv är en helt annan sak. Själv är du när du väljer att inte vara med någon annan. När du ägnar dig åt det som är ditt. Själv är bra, självvalt, skönt. Men ensamhet är inget du väljer. Det kräver inte ens att du är ensam. Ensamheten kan dyka upp mitt i en folksamling, hemma hos familjen eller bland vänner. Det är mer en känsla av saknad, att något fattas. Eller någon. Just i det ögonblicket.
Och ensamhet kan komma i en relation. En relation som du kanske påbörjat för att slippa undan just ensamheten. Och först fungerar det bra, tomrummet är utfyllt, men aldrig är du väl så ensam som när du sen inser att trots att du inte längre är själv, så är det fortfarande något som saknas. Något stort. Eller någon. Det är samma känsla som återkommer. Och vad ska nu jaga iväg den?
Valet är att nöja dig med det du har och hoppas det ska ändra sig. Eller att välja bort det och börja om från början med risken att bli ännu mera ensam, men samtidigt möjligheten att hitta någon mer komplett. Vad skulle du välja?
Orsaken att man överhuvudtaget påbörjar vissa relationer är att den fysiska ensamheten är så enkel att övervinna att det överskuggar allt annat. Det blir en sån påtaglig skillnad när du väl tagit steget ut ur ensamheten. Det räcker med den där famnen att hålla om, den där armen att sova på, läpparna att kyssa, ögonen att fastna i, kroppen att ta på... Fysik är lätt och ensamheten försvinner som i ett trollslag.
Den stora risken är bara att man istället går in i en mental ensamhet som inte är lika lätt att bli av med. Återigen är det något som saknas, trots att du inte längre är ensam i fysisk mening. Mental ensamhet är tusen gånger värre att komma ur. Det är en ensamhet som består av att inte förstå varandra. Allt från olika humor, andra prioriteringar, andra språk, till brist på intresse, annan livssyn, osv... Listan kan göras lång, den består ju av alla de små saker som är viktigast för att en relation ska fungera.
Så även om den fysiska ensamheten har försvunnit, kommer du fortsätta vara ensam tills även den mentala delen uppfyllts, vilket är svårt att ändra på när den väl har infunnits. Istället måste du tillbaka till ruta ett och försöka slå båda flugorna i samma smäll, och den här gången inte luras in i att begå samma misstag igen bara för att du saknar fysisk närhet...
Lättare sagt än gjort. Jag tycker inte om ensam... men det jobbigaste är att inte veta om personen i fråga kommer vara bestående eller inte, och jag vill inte misslyckas igen. Bäst att avvakta...
Dag 6
Träning: 1 h morgonpromenad. Cykla till och från söder (ca. 10km). Långpromenad 1h 30min.
(Helg)kost: Kaffe, banan, mate, keso, kalkon, ägg, gurka, yogurt, äpple, köttfärs, sallad, grönsaker, ost, guacemole, gräddfil, vin, brieost. + syndat fyra yogurtdoppade cashewnötter...
Ikväll har jag varit hos Elin och käkat middag med henne och Emma, en tjej från Elins klass. Vi åt tacos (utan bröd för mig då) och snackade och tittade på TV. Sen drog schlagereländet igång igen. Suck. Jag roade mig med att dricka lite vin och skickade iväg ett femtiotal mess (får se hur fiffigt det känns när räkningen kommer) medan det på Tvn visade en bottenlös radda av Europas s k bästa artister? När ska folk inse meningslösheten i spektaket... Gillade en dock, nån kille med band som sjöng, kan ha varit Turkiet men jag kommer inte ihåg och de var säkert bara bra i jämförelse med konkurrensen., ... Cyklade hem innan omröstningen startade. Hem till kaoset och nästa fanatiker i form av en upprörd Kristian bänkad i soffan (både tv och soffa stod som tur var kvar) och rasande över poängsättningen. Men nu är det visst slut och ett helt år till nästa hysteri. Jippi.
På vägen hem sköljde en våg av ensamhet över mig, en sån där känsla som kan krascha ner från ingenstans och träffa rätt i bröstet där den sätter igång humörsvängningar jag inte hade en aning om fanns. Inte nu. En härlig försommarnatt förvandlas i ett ögonblick till den mest ensammaste platsen på jorden... Kanske hade en viss playlist på mp3n med saken att göra, men det är ändå märkligt...
Jag pratar inte om att inte vara själv. Att vara själv är en helt annan sak. Själv är du när du väljer att inte vara med någon annan. När du ägnar dig åt det som är ditt. Själv är bra, självvalt, skönt. Men ensamhet är inget du väljer. Det kräver inte ens att du är ensam. Ensamheten kan dyka upp mitt i en folksamling, hemma hos familjen eller bland vänner. Det är mer en känsla av saknad, att något fattas. Eller någon. Just i det ögonblicket.
Och ensamhet kan komma i en relation. En relation som du kanske påbörjat för att slippa undan just ensamheten. Och först fungerar det bra, tomrummet är utfyllt, men aldrig är du väl så ensam som när du sen inser att trots att du inte längre är själv, så är det fortfarande något som saknas. Något stort. Eller någon. Det är samma känsla som återkommer. Och vad ska nu jaga iväg den?
Valet är att nöja dig med det du har och hoppas det ska ändra sig. Eller att välja bort det och börja om från början med risken att bli ännu mera ensam, men samtidigt möjligheten att hitta någon mer komplett. Vad skulle du välja?
Orsaken att man överhuvudtaget påbörjar vissa relationer är att den fysiska ensamheten är så enkel att övervinna att det överskuggar allt annat. Det blir en sån påtaglig skillnad när du väl tagit steget ut ur ensamheten. Det räcker med den där famnen att hålla om, den där armen att sova på, läpparna att kyssa, ögonen att fastna i, kroppen att ta på... Fysik är lätt och ensamheten försvinner som i ett trollslag.
Den stora risken är bara att man istället går in i en mental ensamhet som inte är lika lätt att bli av med. Återigen är det något som saknas, trots att du inte längre är ensam i fysisk mening. Mental ensamhet är tusen gånger värre att komma ur. Det är en ensamhet som består av att inte förstå varandra. Allt från olika humor, andra prioriteringar, andra språk, till brist på intresse, annan livssyn, osv... Listan kan göras lång, den består ju av alla de små saker som är viktigast för att en relation ska fungera.
Så även om den fysiska ensamheten har försvunnit, kommer du fortsätta vara ensam tills även den mentala delen uppfyllts, vilket är svårt att ändra på när den väl har infunnits. Istället måste du tillbaka till ruta ett och försöka slå båda flugorna i samma smäll, och den här gången inte luras in i att begå samma misstag igen bara för att du saknar fysisk närhet...
Lättare sagt än gjort. Jag tycker inte om ensam... men det jobbigaste är att inte veta om personen i fråga kommer vara bestående eller inte, och jag vill inte misslyckas igen. Bäst att avvakta...
Dag 6
Träning: 1 h morgonpromenad. Cykla till och från söder (ca. 10km). Långpromenad 1h 30min.
(Helg)kost: Kaffe, banan, mate, keso, kalkon, ägg, gurka, yogurt, äpple, köttfärs, sallad, grönsaker, ost, guacemole, gräddfil, vin, brieost. + syndat fyra yogurtdoppade cashewnötter...
Kommentarer
Trackback