Ikväll när jag lämnade kirurgakuten kom jag på mig själv med att känna mig så löjligt nöjd med tillvaron. Så länge jag är inom sjukhusets (eller i alla fall akutens) väggar och jobbar eller lär mig om mitt blivande yrke, känner jag mig alldeles tillfreds och tänker inte på nånting utanför. Jag går och småler för mig själv i korridorerna, och vill inget hellre än att bita i nya uppgfter, patientfall, personer, vad som helst. Jag trivs.

Allt annat liksom bara försvinner ur tankesfären så länge jag har nått för händerna. Och bara jag inte har sovit för lite, så skulle jag kunna stanna hur länge som helst. Utan problem. Resterande del av livet utspelar sig flera ljusår bort, och alla måsten och tankespöken ligger långt, långt ute i periferin. Bortschasade. Ej existerande.

Det känns så lockande att bara stänga in sig där, strunta i allt annat och bara få känna sig så där löjligt nöjd. Istället kommer Livet med stort L ikapp mig varje gång jag kommer portarna och ut i kylan, och gör sig påmint om alla andra delar som tar sin plats, ska uppfyllas. Och var det inte nånting jag borde göra..?

Få förunnat att vara så tillfreds på sin arbetsplats, men samtidigt en livsfara för livets övriga diamanter?

Tur att det är fredag imorgon och slut på den här veckans klinik. Och att jag ska åka hem över helgen, träffa vänner och familj och fira Frida som fyller 26 år...