sägs det.

Visst blir man starkare av motgångar. Växer åt nått håll i alla fall, sen om det är positivt eller ej kan man ju tvista om. Jag tycker dock alltför många verkar se så mycket som just motgång, Hinder som ska bestigas. Oavsett om det handlar om sin livssituation eller tidsbrist eller överhuvudtaget när livet inte går framåt på den räls åt det hållet man hade tänkt från början. Det blir mycket gnäll, klagomål och trötta suckande. Vet inte folk att backar är roligare om man sjunger medans man går uppför dem?

Sen är det mycket snack om relationer. Så många som verkar få nån slags panik bara för att de är ensamma just nu. Ensamma som i "Inte har nån partner". Singel. Jag förstår inte riktigt hetsen och det ständiga sökandet med ficklampa och förstoringsglas över alla "potentiella" livskamrater. Och det är just det som eftersöks - livskamrater. Ett omöjligt begrepp. Internetdejtande, matchmaking sidor, nya bekantskaper, nya besvikelser om och om igen... Vad förväntar man sig egentligen? Kommer känslorna bara och dimper ner bara för att ni har samma intressen? Det finns tusentals folk med samma intressen, som är bra på papperet, fint yttre, trevliga att umgås med, osv, men det där andra då. Känslan. Förälskelsen. Knäsvagheten. Bubblandet i magen. Hjärtklappningen... Allt det där som är det bästa med att börja träffa nån ny, det är ju det som saknas. Och jag fattar det inte... Det kan väl aldrig komma något gott ur detta desperata koncept med att man "måste" hitta nån, gärna igår, bara för att det ska vara så... Eller?

Bara döda fiskar simmar med strömmen

Livet rusar fram i hundraåttioknyck, jag planerar och bokar in mig på allt som ramlar framför mina fötter och använder det som nån slags ursäkt för alla styvmoderligt behandlade vänskapsrelationer och sociala hålla kontakten-aktiviteter. Men jag trivs. Jag saknar engagemang för energikrävande "borde-n". Och jag undviker dem gärna just nu, men det känns som att leva i en bubbla. Verkligheten är nånting suddigt i periferin utanför sjukhusets och hemmets väggar. Och dit når jag inte så ofta. Undviker det.

Jag skulle vilja hångla. Hänge mig åt nått fullt ut, antingen i ordets rätta bemärkelse eller i allt jag tar mig för. Vara närvarande för stunden. Jag vill fascineras, förundras och känna en känsla av liv. Känna att nånting bara är så fantastiskt som det kan vara. Utan anledning. Jag vill leva med varje cell i kroppen. Vakna.

Jag vet inte var jag vill komma. Det är fredagkväll och jag är egentligen övertrött efter en klinikvecka med start 7:40 varje dag +  att nattjobb tre av nätterna. Fiffigt. Pappa var här å åt middag en kväll. Mysigt att träffa lite familj. Har tränat. Ikväll spelade Dragons mot 08 i Fryshuset. Var där med Magda å Nicke. Lagom ansträngande fredagsaktivitet. Och Sundsvall vann.

Kvällsfilosofi eller trött svammel. Resten får stanna i tanken för nu ska jag sova.

Imorron vankas det storfest och jag ska vara blå.