Jag är så härligt underbart fantastiskt nöjd med med mitt liv just nu att inget skulle kunna få mig på andra tankar. Och jag ger dig hela äran till det, utan förbehållning. Du, världens finaste människa. Rakt igenom. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men det spelar kanske ingen roll. En dryg månad tillsammans. Tiden har gått så fort, men samtidigt känns det som om jag känt dig hela livet och allt är bara så... rätt? Det upphör aldrig att fascinera mig. Först och främst hur det är möjligt att känna så starkt för en annan människa... Och sen, vad som är ännu mer fascinerande är, hur du kan känna samma sak tillbaka?

Jag har bara så svårt att säga det till dig, även om du nu redan vet om det. Mina ögon säger det. Min kropp säger det. Hela jag säger det - förutom mina stämband, min tunga och mina läppar som inte kan förmå sig till att forma orden högt...

men...

Jag älskar dig!

Tre små ord, att de ska vara så svåra att få fram..?