Lidingöloppet
Så var det gjort då. Lidingöloppet. I lördags gick det av stapeln och visst var man taggad efter så lång tids väntan. Första delen av klassikern, äntligen skulle man få springa!
Planen var att ta det "lugnt" första milen, dvs ligga på ganska bekvämt tempo och med hyfsad puls, ca 165/min. Planen var att låta pulsen styra loppet, men av någon anledning så har den varit så mycket högre de senaste 3-4 veckorna motför innan när jag sprang samma hastighet/sträcka. Så även denna dag.
Jag hade blivit uppseedad till tredje startled, vilket är åtminstone ett startled för långt fram för lilla jag, men tackvare en påstridig pojkvän tillika PT så hamnade jag där efter min kanoninsats på Höga Kusten halvmaraton i sommar. Men det är ju ingen nackdel att starta långt fram, undantaget då att man hetsas upp i alla andras tempo, vilket ändå låg rätt lågt i början. Starten gick 12:50 och alla rusar iväg, härligt att få springa, även om det är trångt och det blir trängsel och mycket stå och hoppa på stället åtminstone första kilometrarna-milen. Springer på i ett behagligt tempo, tills jag kollar pulsklockan och ser att jag ligger tio slag högre än tänkt, trots att det känns så lätt. Gör några försök att sänka pulsen, hålla tillbaka osv, men då tappar jag flytet istället. Väljer alltså att köra på.
Jag ska inte påstå att jag kommer ihåg loppet, för det gör jag knappt. Första 10 km gick lätt, nästa 5 också. Sen kommer de beryktade 15-20 km som tydligen knäckt många. Och det är jobbigt. Tvära, branta, korta upp-och nerförsbackar som avlöser varandra, och pulsen fortsätter att ticka uppåt. Jag tvingas gå i en del uppförsbackar, försöker stanna upp helt en minut och få ner pulsen, men kommer bara strax under 170 och fortsätter.
Första milen gick på 55 min. Andra på 60. Jag hade alltså 65 min att ta mig runt sista milen för att komma under tre timmar, vilket var nästan minimummålet. Sista milen var hemsk, så trött, så snabb puls, andning och sega ben... Också alla dessa uppförsbackar som avlöser varandra. Men det som var värst var nästan att det till och med var tungt att springa på platten, vilket det typ aldrig är... Jag sprang, gick, joggade, släpade mig fram, hela tiden med koll på klockan och tidspressen på varje kilometer. När målet närmade sig dök David upp i publiken på inte mindre än fem ställen och peppade, men inte förrän jag såg målet insåg jag att jag nog skulle komma in under tre timmar trots allt. Och mycket riktigt, vid målgång stannade klockan på 2:59:12. Det jobbigaste jag gjort, kanske mycket beroende på att jag trodde det skulle gå så mycket lättare. Och det hade det säkert, för en månad sen, om jag hållit mig till "planen".
Efter loppet tänkte jag "aldrig igen", men dagen efter börjar man liksom tänka om och kanske och om man gör si och så och första gången ska ju alltid vara värst, så vi får väl se. Ska inte påstå att jag itne är lite sugen att testa igen. Det har varit grymt kul att träna inför något, och det är inte utan att det känns lite tomt nu...
Men hursomhelst, första delen av klassikern - check! Nu laddar vi om inför Vasaloppet!
Planen var att ta det "lugnt" första milen, dvs ligga på ganska bekvämt tempo och med hyfsad puls, ca 165/min. Planen var att låta pulsen styra loppet, men av någon anledning så har den varit så mycket högre de senaste 3-4 veckorna motför innan när jag sprang samma hastighet/sträcka. Så även denna dag.
Jag hade blivit uppseedad till tredje startled, vilket är åtminstone ett startled för långt fram för lilla jag, men tackvare en påstridig pojkvän tillika PT så hamnade jag där efter min kanoninsats på Höga Kusten halvmaraton i sommar. Men det är ju ingen nackdel att starta långt fram, undantaget då att man hetsas upp i alla andras tempo, vilket ändå låg rätt lågt i början. Starten gick 12:50 och alla rusar iväg, härligt att få springa, även om det är trångt och det blir trängsel och mycket stå och hoppa på stället åtminstone första kilometrarna-milen. Springer på i ett behagligt tempo, tills jag kollar pulsklockan och ser att jag ligger tio slag högre än tänkt, trots att det känns så lätt. Gör några försök att sänka pulsen, hålla tillbaka osv, men då tappar jag flytet istället. Väljer alltså att köra på.
Jag ska inte påstå att jag kommer ihåg loppet, för det gör jag knappt. Första 10 km gick lätt, nästa 5 också. Sen kommer de beryktade 15-20 km som tydligen knäckt många. Och det är jobbigt. Tvära, branta, korta upp-och nerförsbackar som avlöser varandra, och pulsen fortsätter att ticka uppåt. Jag tvingas gå i en del uppförsbackar, försöker stanna upp helt en minut och få ner pulsen, men kommer bara strax under 170 och fortsätter.
Första milen gick på 55 min. Andra på 60. Jag hade alltså 65 min att ta mig runt sista milen för att komma under tre timmar, vilket var nästan minimummålet. Sista milen var hemsk, så trött, så snabb puls, andning och sega ben... Också alla dessa uppförsbackar som avlöser varandra. Men det som var värst var nästan att det till och med var tungt att springa på platten, vilket det typ aldrig är... Jag sprang, gick, joggade, släpade mig fram, hela tiden med koll på klockan och tidspressen på varje kilometer. När målet närmade sig dök David upp i publiken på inte mindre än fem ställen och peppade, men inte förrän jag såg målet insåg jag att jag nog skulle komma in under tre timmar trots allt. Och mycket riktigt, vid målgång stannade klockan på 2:59:12. Det jobbigaste jag gjort, kanske mycket beroende på att jag trodde det skulle gå så mycket lättare. Och det hade det säkert, för en månad sen, om jag hållit mig till "planen".
Efter loppet tänkte jag "aldrig igen", men dagen efter börjar man liksom tänka om och kanske och om man gör si och så och första gången ska ju alltid vara värst, så vi får väl se. Ska inte påstå att jag itne är lite sugen att testa igen. Det har varit grymt kul att träna inför något, och det är inte utan att det känns lite tomt nu...
Men hursomhelst, första delen av klassikern - check! Nu laddar vi om inför Vasaloppet!
Kommentarer
Trackback