Jag har sovit till 8-9-halv tio varenda dag sedan vi kom hem från sjukhuset, helt totalt däckad dessutom. Den här veckan går ju an, och nästa när David fortfarande är hemma, men sen ska vi ju hitta en vardag tillsammans jag, Noomi och Ronja och då funkar det ju inte att sova bort halva förmiddan längre. Nu sussar visserligen Ronja oftast till halv åtta tiden om hon får, men tanken är ju att hon ska få sina tre gånger fem timmar dagistid i veckan och då duger det ju liksom inte att komma in till lunch. 

 

Det positiva är att jag känner mig utvilad om dagarna, har bara somnat i soffan några gånger :) Noomi fortsätter käka var tredje timme som en klocka, och nu kan vi snart sluta ställa väckning om nätterna som vi gjort av rädsla för att hon ska missa något mål, vilket hon helst inte ska nu när hon fortfarande väger så lite. I natt blev det käk kl 22, 01.30, 03, 06.30 där hon som vanligt hade en lååång vaken period där efter halv två. En och en halv timme för att vara exakt... Jääj, precis den tiden man känner för att gulla med bebis. Sen sover hon ju i prinicip hela dagarna i övrigt. 

 

Det blir nog en tuff omställning att vara hemma själv med mina fantastiska tjejer, men som med alla omställningar så gäller det att hitta sina roller och sätt att hantera dagarna på, vilket blir den största utmaningen i början. Det har varit lyxigt med så lång tid hela familjen hemma, Ronja har kunnat få full uppmärksamhet av nån av oss, utan att man bara låter Noomi ligga för sig själv. Är inställd på en del konflikter framöver, men Ronja är en så klok och resonerande tjej att det nog ska kunna hanteras genom diskussion. Får väl återkomma i ämnet efter några veckor som hemmavarande tvåbarnsmamma.

 

Just nu sover Noomi fortfarande, men börjar röra på sig lite smått för nästa mål. Ronja och David har gått iväg till öppna förskolan, och jag tänkte att vi gör dem sällskap när morgonbestyren är över.

 

... och just jag - jag har TRÄNINGSVÄRK idag efter gårdagens löp/gångtur. Hur underbart är inte det?!