Imorgon sätter jag mig i bilen och hämtar upp David från jobbet innan lunch för att sen styra söderöver mot Stockholm. Vi ska till Estland över helgen, inte BARA för att vi firar 3 år tillsammans på lördag (inte alls därför faktiskt, men man kan ju låtsas att det fanns med i planeringen) utan för att på söndag åka skidloppet Tartu Marathon. 63 härliga km över estländska landsbygden och återigen ett lopp som överskrider vad jag tidigare åkt längdmässigt i sträck tidigare. Det ska bli spännande och en bra uppladdning inför Vasaloppet som närmar sig med stormsteg!

Förhoppning är dock att vi mellan snörekning, vallning, pastaladdning, lopp och återhämtning hinner med att göra lite annat och njuta av att ha en barnfri helg tillsammans, bara vi! Och det ska nog hinnas med, vi är ju borta fredag-tisdag och har båtresan dit och tillbaka, god mat, frukostbufféer, hotellvistelser, spa och allt annat Estland kan tänkas bjuda på att se framemot. Ronja får massa kvalitetstid med farmor och farfar sin, så henne går det säkerligen ingen nöd på!

Måndag: jag börjar min andra vecka på jobbet, denna vecka på 8:an som är en akutkirurgisk avdelning. Första dan lyckades vi med att skriva ut alla patienter på förmiddan. Bra jobbat. Tog mig sen en löprunda till Norrliden och upp över Norra Berget och hem. Gick hyfsat, men det var rejält isigt på sina håll och därav pyttesteg. Mys hemma med familjen och filmtitt.

FetTisdag: Ineffektiv jobbdag med inte mycket att göra alls. Åt en semla och passade på att ta ut min friskvårdstimme och gå hem tidigt. På inrådan av min kära sambo (tillika nytillträdd på posten som PT) gick jag hem och tog bilen upp på Södra Berget för ett varv på skateskidor runt 10 km spåret. Det var jobbigt, men roligt och underbart att få suga i sig sista strålarna av dagsljus. På vägen hem plockade jag upp Andreas som var på jobbesök i stan och gärna ville bli bjuden på middag. David stod för maten (gratinerade auberginer) och Andreas hade semlor med sig. David hade dessutom bakat en stor sats fettisdagsbullar, så nu har vi det vi gör några dagar framåt...

Onsdag: Idag har vi jobbat på hyfsat i alla fall. Det blir ju alltid mindre att göra nu när jag går min intro och vi är två som delar på jobbet, men men. Hade undervisning en timme på eftermiddan och körde sedan ett pass på orkopeden. Rodd, lite ben, lite rygg, lite mage och jogg hem. 50 minuters härlig träning. Har inte gymmat på flera månader så det var dubbelt skönt att komma in i de gamla takterna igen. Här hemma har vi börjat packa och tvätta inför helgens strapatser.

Torsdag: Vi har AT-dag. dvs heldag med undervisning och AT-grupper. Imorgon står Barn på schemat, hoppas det blir bra. Vi bjuds även på golunch på vårdhotellet, mycket uppskattat!
När jag slutar ska vi packa in oss i bilen och styra kosan mot Östersund och Davids föräldrar där vi tänkte spendera natten.

Fredag: Ledig! Första dan på Jämtlandstriangelturen med Sofie, Dick och Ollebus. Vi åker till Storulvån där vi tar på oss skidorna, sätter skroten i sin CX och drar iväg de 16 kilometrarna som är till Sylarnas fjällstation där vi ska spendera natten.

Lördag: Grötfrukost på fjällstation och sen dagens etapp som blir de 19 kilometrarna mot Blåhammarens Söndag: Sista tur-dagen beger vi oss de 16 kilometrarna tillbaka mot Storulvån och gör sen ett pit stop i Östersund innan vi återvänder hem.


Vädret ser ut att bli sådär; lite snö, några minusgrader, en del vind och med lite tur nån solglimt. Vi hoppas att det ska vara tillräckligt bra för en lagom ansträngande tur och en nöjd Ronja. Framförallt blir det en ypperlig helgutflykt som innehåller allt möjligt underbart - familj, fina vänner, naturupplevelse, fjäll, träning, god mat... Jag längtar!

Är inne på mina två sista föräldraveckor på ett helt halvår. Känns lite skumt... Fick smygstarta jobbtiden igår när jag var uppsatt på kvällsjour på akuten, trots att jag fått föräldraledigt. Vet inte hur de tänkte där, men jag jobbade i alla fall. Var inte så betungande, 4 timmars jobb och min introkväll så jag gick dubbelt. Lite mysigt att få komma igång igen, trivs ju allt som oftast så himla bra på akuten!

Veckan annars har väl inte varit sådär superspännande, Massa promenader, träffade Anna-Sara och Anton, varit på besök på BVC och MVC, myst med Ronja... Fick förresten oväntat besök i tisdagskväll av Andreas från Stockholm, en av mina gamla sambos från Huvudsta-tiden. Han var i stan på blixtvisit, så det blev en snabbträff nere på hotellet för lite snabb catch up. Trevligt!

Jag har även varit ute med Ronja i pulkan på egen hand för första gången, det gick också fint, även om det var tungt att åka. Nydragna spår, men konstant fluff-snöfall så det blev mer till att gå på tur än att åka skidor. Men det är inte fy skam det heller!

Förra helgen var vi ute i Bredsand då David huxflux fick för sig att han skulle tävla skidorientering. Jag och Ronja följde med som support på lördan och efter loppet så åkte vi en tur hela familjen. Jättefint väder var det, och man bara längtar efter att få komma ut på fjället hela dagar! Om det vill sig väl - dvs att jag får ledigt fredag och kan byta bort min jour på söndan v 10, samt att det är hyfsat väder - så ska vi följa med Sofie, Dick och Olle runt Jämtlandstriangeln. Vore fantastiskt mysigt! Det känns som en lagom första långtur med skroten, att vara ute tre dagar, bara göra en sträcka per dag och bo på fjällstationerna. Jag hoppas verkligen jag kan få ledigt!

David på väg in mot mål (och min skugga, glömde att klippa...)

I söndags följde inte vi inte med David, utan jag fick med mig pappa på en mastodonttur på skidor på Södra istället. Började vid Sidsjön, åkte upp på Södra, runt nästan hela milspåret (med dess masochistiska backar!), en del av 5 kilometersspåret och sen ner på baksidan av berget så vi kom till Bredsand. Fortsatte längs bergsfoten förbi botten av södrabacken och tillbaka till Sidsjön. En nätt tur på omkring två timmar och vi var rätt trötta båda två. Men fantastiskt skönt och fina spår!

Annars har det inte blivit så mycket träning i veckan. Är grymt sugen att åka skidor, men de är ute och drar spåren på mornarna, sen snöar det hela dan och mot kvällen finns inte mycket till spår kvar. Förstår inte hur man tänker då... Sen har jag inte blivit bra i min tumme än, och en del av mig säger "undvik att använda den", medan den andra är för lat och bara kör på som vanligt. Vilket allt som oftast resulterar i mer ont. Men kanske ändå att den är liiite bättre idag, trots att jag slutat ta voltaren. Låter oroväckande likt dåliga undanflykter det där...

Imorgon är det fredag den 18 februari och jag och David har varit tillsammans i två år! Grattis till oss! Kan inte fatta att det inte är längre tid än så, det känns ju som att det alltid varit vi :)  Älskar dig min fina!

Måndag igen och vi har haft en riktig myshelg, bara familjen. David slutar ju lyxigt nog alltid tidigt på fredagar, så när han kom hem vid tre-tiden satte vi på oss skidor och tog en tur hela familjen runt Granloholm. Det blev en lugn tur på en timme, skönt bara att komma ut och lite roligare än att promenera.

På lördan stod takskottning på schemat och jag anmälde mig frivilligt att utföra den. Klättrade upp i den meterhöga snön och hugg i med vår skyffel. Svettigt värre, men på nåt sätt så är det trevligt att skotta snö. Man ser liksom resultatet så bra. Efter en timme fick jag låna grannens stora snöskovel efter att de lite smått anklagande frågat David varför inte han skottade. Med den stora gick det rejält mycket snabbare, så jag var väl klar efter dryga två timmar... Dock så har vi nu en enorm snöhög utanför köksfönstret så vi inte ser ut :(

Efter lite soffhäng, tour de ski, lunch och middagslur gick jag ner till Frida för fikadejt tillsammans med henne och Sara. Jättemysigt, hade inte träffat henne på hela året (2011 alltså...)!

Söndan blev det ännu en skidtur runt Birstaspåret tillsammans med Frida. Jättefint väder, men första plussgraderna sen snön kom och med nån cm nysnö på spåren, som tur var hade nån entusiast varit ute och spårat innan oss, så det gick riktigt bra att åka ändå! Hemma gräddade David raggisar till oss och brorsan som vi bjöd upp på lunch.

Så en riktigt skön helg utan krusiduller :) Den här veckan har vi idag varit på ögonmottagningen med Ronja, imorgon kommer Ronjas farmor på besök och på lördag vankas 30-årsfest!

Snöskottning

Trettondagen idag. Vi spontanbestämde oss igår kväll för att åka till Hassela idag, dit ett gäng kompisar skulle över dan. Plockade fram brädan åt mig och längdskidor för David och Ronja och förberedde för avfärd klockan åtta. När vi sen skulle lägga oss var Ronja så extremt täppt i näsan, och har andas snabbt och ansträngt hela natten med ett antal uppvakningar, så vi fick ändra planera här på morgonen till en hemma dag istället. Jättetråkigt då jag verkligen sett fram emot lite brädåkning, men såklart onödigt att utsätta henne om hon är förkyld.

Gick och la oss igen efter att klockan ringt istället, och nu blev precis David väckt av telefonen från jobbet, där han enligt akutens schema skulle gå jour idag. Han som dubbelkollat sitt schema, just eftersom han stod uppskriven på KVÄLLSjour idag och ledig under dagtid. Men nu gick han dit i alla fall, om inte annat för att bena ut misstaget. Tur vi bor så nära och tur vi inte var i Hassela...

En impuls att ändra utseende på bloggen blev såklart ett heldagsprojekt utan att jag riktigt orkade göra färdigt. "Jag ska bara ändra färgen" tänkte jag i min enfaldighet, men fastnade såklart i kodningens komplexa värld och plötsligt var det ju så mycket mer man kunde ändra på... Att man aldrig lär sig att inte påbörja sånna meningslösa sysslor när det egentligen finns så mycket annat vettigt jag borde lägga ner tiden på... Typ göra klart mina fotoböcker, börja återuppliva de gamla kirurgkunskaperna inför AT-start, läsa klart alla mina "vill läsa" böcker som ligger på hög, fortsätta att sortera och redigera alla bilder på datorn... Också alla tråkiga göran som att tömma alla återvinningsbehållare, slänga kartonger, klippa ner vår nästan barrtomma gran... listan kan göras lång, och ändå sitter jag här ;)

Idag snöar det igen, Ronja sover middag och jag ska fylla på kaffekoppen en tredje och sista gång innan jag förhoppningsvis företar mig något mer vettigt. Man kan ju alltid hoppas!

Nytt år alltså. Tvivlar på att det kan slå förra året i händelserikt i alla fall. För ett år sedan såg livet så annorlunda ut, vi visste ännu inte om Ronja, trots att hon kravlade runt som en liten räka inne i magen. Planen var då fortfarande att vi skulle åka till Kanada för utbyte på våren och sen resa runt på diverse äventyr under sommaren. När vi fick reda på Ronja lades planerna om till att gå klar skolan hemma och sen ge oss ut på en tre veckors paddeltur i Lofoten direkt efter examen, följt av underläkarvik på akuten resten av sommaren. Och inget av allt blev av tack vare en liten tjej som hade så bråttom. Så nu har vi TVÅ i stort sett färdigplanerade resor innestående - dock får de nog vänta några år då de inte känns helt barnanpassade.

Det är inte utan att man inte riktigt vågar planera så mycket i förväg, allt kan ju ändras så snabbt. Men just nu har vi i alla fall tänkt oss en vecka till fjälls i april, vilket ska bli så härligt. Till sommaren är planen att åka till Gotland några veckor på cykelsemester och David är nu i full fart med att bygga två nya cyklar åt oss :)  Även Schweiz och Magadino ska få sig ett besök i sensommaren, förhoppningsvis i september nångång. Annars är det kommande året skönt oplanerat med många önskvärda utflykter på att-göra-listan. Vår kajak ska få sig en redig tur, vi ska bara komma på nån smart lösning om hur vi ska få med skroten - antingen sittandes framför en av oss i sittbrunnarna eller fastknuten med sjal på ryggen. Får provas och utvärderas och sen paddlas endast i lugna vatten förstås. Vore kul med några kortare vandringsturer också...

Under sista veckan på året var David ledig i tio hela dagar, något som kändes mer än välkommet. Att få lite tid tillsammans att umgås hela familjen är så värdefullt. Vi myste på hemma, hade lite besök och firade nyår i Lappland med Sofie o Co. Så kul att träffa henne, inte utan att man saknar vissa bitar med Stockholm ibland...

Dick och David med varsitt barn bakom redo för skidtur på isen

Nu är det bara en månad kvar innan jag ska börja intro-veckan som AT-läkare. Helt galet vad fort hösten gått! Det känns jättekul, men samtidigt kommer jag säkert sakna att vara hemma med skrot och se alla framsteg som börjar dugga tätt nu. Det blir i alla fall en mjukstart med två veckors intro, följt av två veckors ytterligare mammaledighet innan jag börjar "på riktigt" i början av mars. Sen är det jobb ända till september, så får vi se om vi lyckas få igenom vår plan att dela på en AT-tjänst och jobba varannan vecka och vara barnledig varannan. Dagis är det inte fråga om på länge...

Nä, nu ska jag ta tag i den här dagen också. Ronja sover för tillfället = min egen tid. Ska göra lite tråkigt med som att tvätta massa lakan och handdukar. Kanske stoppa ner henne i CX:en och ge oss ut på en löptur och se om vi kan locka hit nått besök eftersom David jobbar och sen går jour ikväll!

Jag tror det är dags att börja träffa lite folk igen, det har blivit så påtagligt här mot slutet när dagarna går in i varandra och jag gör just ingenting på dagarna. Är hemma, tar en promenad, är hemma. Det är för kallt ute för att vara utomhus med Ronja - alltså att vara utomhus, inte att gå ut. Hade det varit vår/sommar/höst så kan man ju ta med mat/blöjor och sen stanna ute en hel dag, men det känns inte riktigt aktuellt med -15. Hon trivs ju inte liggandes nerbäddad längre än nån timme åt gången.

Likaså att gå på stan känns mer som ett projekt än som något kul, näe jag vill träffa folk hemma. Här eller borta spelar mindre roll nu, även om vi kanske ska undvika att träffa dem som är sjuka. Det känns som att hela höstens mammaledighet bara försvunnit, vi har haft vår lilla skrot mer eller mindre isolerad, träffat utvalda folk och mina dagar har verkligen bara tillbringats med henne och nått enstaka besök. Om man jämför med andra mammor som verkar ränna runt och träffas var och varannan dag, men som sagt, vi har ju haft en lite speciell resa med vår tjej... Nu känns det dock som att det är dags att börja släppa taget lite, våga sig ut, se till att fylla dagarna med lite mer innehåll. Ska på BVC på fredag, kan ju börja med att höra om de har nån mamma-grupp man kan börja nosa på...

Nu har jag varit hemma över tre månader och jag måste säga att det går förvånansvärt bra. Jag har alltid trott att jag skulle bil alltför rastlös med att bara gå hemma, men som sagt, det går över förväntan. Visst är det frustrerande ibland att trots att man har en hel dag hemma inte får "nånting gjort", men när man väl släppt alla sånna ambitioner så... För jag kan knappast påstå att jag gör så mycket nytta. Det blir mest till att vara med Ronja, då hon inte roar sig själv alltför långa stunder. När hon sover middag får jag min "egentid" och vill inte slösa den på tråkiga måste-göran, utan läser böcker, leker med datorn, ser film eller annat. Visst, ibland kanske man slänger in en tvättmaskin eller städar eller så, men oftast inte. Vi går ut på långpromenad en eller två gånger per dag, vilket alltid är skönt, men nu börjar vi kunna omgivningarna rätt bra.

Det som är lite kluvet är hur mycket jag ska göra för min skull, och hur mycket för hennes. Jag menar, hon har inget intresse av att t ex gå på stan, åka å handla eller flänga runt på andra sätt, hon blir snarare gnällig och orolig då, medans det kan ju vara kul som omväxling för mig. Men hittills har hon fått styra och vi har varit mest hemmavid och valt att göra annat när vi i alla fall är två som är lediga, dvs helger när inte David jobbar. Nu börjar hon snart bli så pass stor att hon kanske börjar intressera sig för andra barn, då blir det ju lite annat. Och jag börjar själv känna att det är dags att bli lite mer aktiv, för min skull.

Träningen har blivit enormt lidande den här hösten, en-två gånger i veckan har jag kommit ut för att springa, eller som nu åka skidor, men that´s it. Längtar till gymmet, basketplan, skridskoisen, klätterhallen eller vad som helst! Jag ska inte säga att det inte går att träna, men allt handlar om prioriteringar och när David är borta hela dagarna och ibalnd kvällar och helger, så är det mysigt att få umgås lite hela familjen med. Annars sticker jag och tränar när han kommer hem, han försöker komma ut innan jobbet eller när Ronja har lagt sig och några gånger har vi varit ute hela familjen eller vi två med barnvakt. Nu har vi i alla falla beställt en Chariot CX-vagn - kombinerad cykel-, löp- och skidvagn så snart blir det andra bullar! Hur gör andra för att komma iväg å träna med småttningar?

Sen får man väl komma ihåg att det bara är en begränsad tid man har småbarn och saker blir pyssligare. Längtar tills hon blir lite större så man kan ta med henne på ett annat sätt när även hon kan bli road av utflykter! Utflykter har vi annars varit rätt bra på under hösten, vi har i alla fall knatat upp på fyra berg med skrot, både med och utan syrgas :)

Söt är hon. vår lilla skrot :)

Jag är dålig på att skriva här, men skyller det på att jag försöker hålla Ronjas blogg uppdaterad istället. Sist jag skrev var tydligen sista juli. Så mycket som har hänt sen dess. Då stod vi precis i färd med att få flytta till Sundsvall, men sen tillstötte en bunt motgångar, så vi blev kvar på KS ytterligare en månad innan ambulansen kom och hämtade hem oss.

Äntligen har vi kommit ut från IVA! Efter 8 veckor och 4 dagar ansågs vi inte IVA-mässiga längre utan fick flytta ut till familjeneo med eget rum där vi får ha skroten hos oss. Lite mer som på riktigt. På måndag tar vi ytterligare steg närmare hemåt då det blir storflytt upp till Sundsvalls neo för de sista veckorna innan vi äntligen kan flytta hem. Det ska bli fantastiskt härligt att få komma upp, få se vårt hus och börja fixa och att få bo som nu med skroten hos oss och sköta henne själva.

2 månader gammal är hon idag. Galet vad tiden går fort! Hon och jag har lite kvalitetstid nu, då David har åkt iväg för att fixa det sista inför flytten. Han har fått stå för mycket av allt det praktiska som ska skötas och är helt fantastisk på att fixa och trixa, jag har sån enorm tur som har honom! Det är mycket sista-minuten göra, men nu är de sista administrativa till KI fixat och älsklingen är nu på jakt efter lite blocket-möbler här nere som ska med flyttlasset upp i helgen. Vi har boket flyttgubbar och hela kittet så vi slipper i- och ur-lastning nu när vi ändå har en del att stå i. Mamma och pappa har kollat och fixat med radhuset där hemma och härnere är det svärföräldrarna som drar i många trådar och får allt att gå ihop. Ovärderlig hjälp som gjort att sommaren flutit på rätt smidigt ändå trots allt som hänt.

Nu borde David komma snart, förhoppningsvis med lite lunch, och sen ska jag ta mig ut på en löprtur under eftermiddan!

Nu har vi bott fem veckor på sjukhus. Fem veckor! Fattar inte att det gått så lång tid... Inte utan att man börjar lessna på miljön och att vara låst på samma ställe hela tiden. Dagarna går i ett och tiden flyger på något konstigt sätt iväg. Märkligt det där, att dagarna försvinner så fort av att göra så lite. Jag kommer ihåg i höstas, under barnkursen när vi var på besök på neoavdelningen på Sös och träffade föräldrar som bodde på sjukhuset under flera månaders tid. Jag minns såväl hur jag tänkte "Hur orkar de?!! vara instängda i ett rum, bara gå ut några timmar om dan och annars bara sitta med sina barn..." Och nu är jag där själv och tycker att tiden tillsammans med Ronja flyger iväg, timmarna avlöser varandra och som sagt - det har redan gått fem veckor.

Men visst, utanför fönstret är det svensk sommar i kaliber som aldrig annars inträffar. 25-30 grader varmt och strålande sol varje dag. Det är inte utan att man drömmer sig bort, längtar efter dagar på klipporna vid havet, att kunna bege sig längre bort än andra sidan Brunnsviken och framförallt att kunna ta med sig Ronja härifrån för att slippa känna den där ständiga dragningen tillbaka när man väl lämnar sjukhusområdet. Vi har ännu inte varit hemma nånting, eller hemma hos nån annan för den delen

Vi har fått vårt radhus hemma nu. Nycklarna i alla fall, huset har vi inte ens sett än och får vänta ytterligare några veckor innan det blir aktuellt. Det ska bli så härligt när vi äntligen får flytta hem!

Det är inte klokt vad tiden går fort, nu har vi bott på ALB (Astrid Lindgrens barnsjukhus) i över tre veckor. Vi huserar på deras föräldravåning och Ronja ligger fortfarande kvar på neo-IVA. Vardagen har förändrats radikalt, men man är ju fantastisk på att anpassa sig efter förutsättningarna. Lilltjejen mår ändå bra får man säga, även om det alltid går upp och ner och fram och tillbaka så ligger hon just nu på plussidan. Tänkte dock inte skriva om henne här, det har vi den andra bloggen till... 

Ronja föddes den 30:e maj, på söndagen innan vår examen och en och en halv vecka innan vår planerade sommarsemester. Examenscermonien fick hoppas över och sommarsemestern med tre veckors kajak och vandring i Lofoten uteblev. Men å vad jag är tacksam för att hon inte kom då! Och helgen hon föddes hade vi egentligen planerat att vara ute och paddla i Stockholms skärgård. Återigen ett stort tack för att vår kajakleverans blev försenad! Nu hade vi ju en av de bästa neonatalklinikerna inom räckhåll, hur det hade gått annars vill jag inte ens tänka på...

Under några kaotiska första dagar lyckades vi snart inse faktum att vi nu är föräldrar. Även om det blir på halvtid och på andras villkor, vilket kan vara nog så frustrerande att inte kunna njuta av sitt barn fullt ut, så är hon vår dotter. Helt fantastiskt!

Förutom känslostormen som rev upp första veckan, så skulle allt praktiskt klaras av. Vi båda två lyckades fixa den sista kursens examination, som som tur var hölls på KS där vi är, och vi ska nu i dagarna få våra projektarbeten kollade och godkända, så snart kan vi ansöka om examensbevisen trots allt. Sommarens planerade vikariat på akutkliniken i Sundsvall fick ställas in och vi håller nu som bäst på att försöka komma överrens med försäkringskassan, vilket ju inte är det lättaste. Och den planerade flytten till Sundsvall får skjutas upp ett ovisst antal veckor, men det är ju i sammanhanget mindre petitesser.

Istället bor vi alltså på sjukhuset och räknar med att göra det hela sommaren. Vi går mellan dotterns rum på neo med alla underbara sköterskor, och vårt rum på ALB några hundra meter därifrån. Och förutom tiden med henne, så turas vi om att komma ut och röra på oss och se något annat än Karolinskas in- och utsida. Hagaparken och Brunnsviken ligger lägligt nära för att återuppta löpningen som jag inte kunde ägna de sista fem graviditetsveckorna åt, och det är perfekt för att skingra tankarna och må både fysiskt och mentalt bättre.

Vi har inte tagit emot så mycket besök, i stort sett bara familj och de som bor närmast och kan infinna sig med kort varsel när det passar, men nu börjar Ronja bli lite mer stabil att man kanske vågar sig bort några timmar snart... Men det tar emot, det vill jag lova.