åk inte...
Jag saknar dig trots att du bara ligger i rummet bredvid å sover ju... Hur ska det då gå när du åker hem? Fyra dagar kvar. Gruvsamt... Måste gå å göra dig sällskap!
Självdestruktiva tankar...
Vad är det du inte förstår? Jag har ett behov av att känna mig bekräftad. Hur många gånger ska jag behöva tala om att jag med jämna mellanrum måste få veta att du tänker på mig för att inte helt tappa självförtroendet? Det låter patetiskt, men jag har insett hur dålig självkänsla jag har när det gäller känslor, och inte blir det bättre av det här. Jag är rädd för att bli sårad och jag vågar inte tro på dig när jag inte hör ifrån dig. Jag har ju vågat släppa efter med dig, låtit dig och alla andra förstå att du verkligen betyder nått för mig. Varför ska du då förstöra det, när allt du behöver göra är att låta mig veta att jag finns även i din värld? Varje gång jag lämnar dig känns det bättre än nånsin, men ju längre tid det går däremellan, desto mer ökar osäkerheten och behovet av att bli bekräftad ökar med avståndet…
Du verkar inte förstå och det kanske ingen annan gör heller. Fast är det så konstigt att jag vill veta att du tänker på mig? Skulle inte du känna så om inte jag hörde av mig på flera dagar? Fast det händer ju inte. Jag klarar inte av det. Jag vet inte hur många gånger jag bestämt mig för att den här gången ska jag motstå frestelsen att skicka iväg det där smset eller ringa det där samtalet, och låta dig få känna på hur det är att kännas bortglömd. Men det resulterar bara i att varje gång jag får ett sms omedvetet hoppas att det är från dig. Och oftast blir jag besviken. Varje gång jag ser ditt namn online väntar jag på att du ska höra av dig. Och oftast blir jag besviken. Och för varje gång det händer gör stinget i hjärtat lite ondare. Tårarna kommer lite fortare och besvikelsen når lite djupare, ända tills jag inte kan låta bli att höra av mig till dig i alla fall, och självkänslan dalar ytterligare ett snäpp… Jag skickar motvilligt iväg ett sms för att försöka få dig att förstå och även denna gång förblir det obesvarat… Och för varje gång det händer så växer min osäkerhet i takt med att självkänslan sjunker och jag blir arg på mig själv och på dig, ledsen över att du inte förstår hur viktigt det är för mig, förbannad över hur jävla fånig jag är. Jag kan börja gråta och inbilla mig konstiga saker, för att sen övergå i ilska över att jag reagerar så här och på dig för att du får mig att reagera såhär, när allt jag behöver är ett litet tecken på att du bryr dig… Den onda cirkeln sluts, spiralen går neråt. Självdestruktivitet när den är som värst.
Jag vet att jag borde veta bättre vid det här laget. Jag vet att du inte menar nånting illa, att vi bara är olika, att jag överreagerar… Jag vet, men jag reagerar ju lik förbannat ändå, och det verkar inte gå över, trots alla rationella tankar och realistiska insikter. Så kan inte du försöka förstå i alla fall och låta mig slippa känna så här. Bekräftelse. Det är allt jag behöver…
Ödet?
Tror du på ödet?
Mitt spontana svar är nej. Jag tror inte på ödet. Jag tror inte det finns nån underliggande mening i det jag gör. Jag tror inte på nån slags plan för alla människor. Det som händer, det händer slumpartat och det är inget man kan göra nånting åt.
Men igår kväll låg jag vaken och kunde inte somna och började filosofera runt livets gång, jag vet inte hur jag kom in på det, men jag tänkte bakåt i tiden på alla de små händelser och sammanträffanden som gjort mig till den jag är. Hur stor roll den minsta petitessen kanske visat sig ha i efterhand, en yttepytteliten detalj som visade sig leda till att jag mötte just den personen eller tog just det beslutet. Exemplen blir snabbt ganska många, och det dröjde inte länge förrän rationaliteten och naturvetaren tog över och jag började tänka i matematiska banor. Jag är visserligen ingen matematiker, långt ifrån, men om man tänker rent hypotetiskt att man verkligen skulle kunna räkna på det, gammal hederlig sannolikhetslära alltså, vad skulle sannolikheten bli? Börja med personen du är idag och börja sen backa i tiden. Allt du gjort fram till precis nu har ju påverkat allt. Vem du är, vad du gör, vilka du umgås med, vad du har för planer... Tänk igenom alla små val i alla enskilda situationer (omöjligt, jag vet, men välj ut de viktigaste delarna). Hur stor är då sannolikheten för att den följd av händelser som tagit dig dit du nu befinner dig, verkligen skulle inträffa i just den ordningen inom just den tidsaspekten och med just den utgången? Jag tror ingen skulle påstå att det ger några toppodds... Och ändå, här är jag. Mitt liv. Just nu.
Ödet eller ej, men slumpen har en del att motbevisa...
Mitt spontana svar är nej. Jag tror inte på ödet. Jag tror inte det finns nån underliggande mening i det jag gör. Jag tror inte på nån slags plan för alla människor. Det som händer, det händer slumpartat och det är inget man kan göra nånting åt.
Men igår kväll låg jag vaken och kunde inte somna och började filosofera runt livets gång, jag vet inte hur jag kom in på det, men jag tänkte bakåt i tiden på alla de små händelser och sammanträffanden som gjort mig till den jag är. Hur stor roll den minsta petitessen kanske visat sig ha i efterhand, en yttepytteliten detalj som visade sig leda till att jag mötte just den personen eller tog just det beslutet. Exemplen blir snabbt ganska många, och det dröjde inte länge förrän rationaliteten och naturvetaren tog över och jag började tänka i matematiska banor. Jag är visserligen ingen matematiker, långt ifrån, men om man tänker rent hypotetiskt att man verkligen skulle kunna räkna på det, gammal hederlig sannolikhetslära alltså, vad skulle sannolikheten bli? Börja med personen du är idag och börja sen backa i tiden. Allt du gjort fram till precis nu har ju påverkat allt. Vem du är, vad du gör, vilka du umgås med, vad du har för planer... Tänk igenom alla små val i alla enskilda situationer (omöjligt, jag vet, men välj ut de viktigaste delarna). Hur stor är då sannolikheten för att den följd av händelser som tagit dig dit du nu befinner dig, verkligen skulle inträffa i just den ordningen inom just den tidsaspekten och med just den utgången? Jag tror ingen skulle påstå att det ger några toppodds... Och ändå, här är jag. Mitt liv. Just nu.
Ödet eller ej, men slumpen har en del att motbevisa...
Frank
Lyssnade på Frank i P3 när jag cyklade till träningen tidigare ikväll. De intervjuade en Sverigedemokrat (namn utelämnat), som verkade vara något av det mest korkade som gått omkring i ett par skor... Man tycker ju ändå politiskt engagerade personer brukar ha nån slags förmåga att uttrycka sig och föra fram nått slags budskap, men inte... Vet inte var de hittat honom, men det var nog slutet på hans karriär som mediafigur. Intervjun var i Göteborg, och SD-killen fick frågor om svenskhet. Först fick han peka ut den mest svenska platsen i Götet (Gustav Adolfs torg, hjältekonung, osv - fast krig, det var inte bra...), och sen skulle han peka på det osvenskaste han såg just då, å håll i dig:
"Inget jag ser just nu ser så främmande eller skrämmande ut, men man kunde tänka sig att det skulle kunna finnas... Om det stod en grupp talibaner här och planlade nån terroristaktivitet, då skulle det vara störande, främmande och otäckt, men det gör det ju inte. Hade det varit en kiosk som sålt falafel hade det inte varit så jättesvenskt, men inte så störande..."
Alltså... Va?!!
Strax efter kommer nästa fråga om vad han skulle sakna mest om alla invandrare försvann:
"Personligen skulle jag sakna de invandrare jag känner, som individer, på individnivå. Att det ska finnas många falafelställen är kanske inte det viktigaste för mig..."
Alltså... Va?!!
Är det för de eventuella talibanerna som ska invadera GA-torget, som vi ska slänga ut alla invandrare och invandrade influenser ur Sverige? Det låter ju onekligen logiskt... Ungefär som ett kasst vaccinationsprogram där du kan slippa nånting ont som eventuellt kan dyka upp nångång, men kommer garanterat att slå ut hela den goda floran i samma vända... Och om nu han inte tyckte det var så värst skrämmande, främmande eller otäckt egentligen, var ligger då problemet? Och har han verkligen tänkt igenom sin ståndpunkt i falafelfrågan ordentligt, verkar han inte lite kluven där... Man kan ju inte både äta kakan å ha kakan kvar (gammalt beprövat ordspråk). Tyckte även det var en intressant slutkläm där med att de invandrare som ligger på individnivå får stanna...
Hur de lyckades med att trycka upp röstsedlar överhuvudtaget är över mitt förstånd...
"Inget jag ser just nu ser så främmande eller skrämmande ut, men man kunde tänka sig att det skulle kunna finnas... Om det stod en grupp talibaner här och planlade nån terroristaktivitet, då skulle det vara störande, främmande och otäckt, men det gör det ju inte. Hade det varit en kiosk som sålt falafel hade det inte varit så jättesvenskt, men inte så störande..."
Alltså... Va?!!
Strax efter kommer nästa fråga om vad han skulle sakna mest om alla invandrare försvann:
"Personligen skulle jag sakna de invandrare jag känner, som individer, på individnivå. Att det ska finnas många falafelställen är kanske inte det viktigaste för mig..."
Alltså... Va?!!
Är det för de eventuella talibanerna som ska invadera GA-torget, som vi ska slänga ut alla invandrare och invandrade influenser ur Sverige? Det låter ju onekligen logiskt... Ungefär som ett kasst vaccinationsprogram där du kan slippa nånting ont som eventuellt kan dyka upp nångång, men kommer garanterat att slå ut hela den goda floran i samma vända... Och om nu han inte tyckte det var så värst skrämmande, främmande eller otäckt egentligen, var ligger då problemet? Och har han verkligen tänkt igenom sin ståndpunkt i falafelfrågan ordentligt, verkar han inte lite kluven där... Man kan ju inte både äta kakan å ha kakan kvar (gammalt beprövat ordspråk). Tyckte även det var en intressant slutkläm där med att de invandrare som ligger på individnivå får stanna...
Hur de lyckades med att trycka upp röstsedlar överhuvudtaget är över mitt förstånd...
Frågorna du alltid undrat över svaren på...
Läste Emmas blogg å hittade den här låtleken som jag ju bara var tvungen att göra, här är resultatet
"Go to the music player of your choice and put it on shuffle. Say the following questions aloud and press play. Use the song titles as your answers. NO CHEATING!"
"Go to the music player of your choice and put it on shuffle. Say the following questions aloud and press play. Use the song titles as your answers. NO CHEATING!"
How does the world see me?
Song: Fire Alarm
Artist: Sahara Hotnights
Comments: Irriterande eller livsräddande?
Will I have a happy life?
Song: Funeral march
Artist: Beethoven
Comments: Begravninsmarsch... Jamen det låter ju lovande.. =/
What do my friends really think of me?
Song: Missundaztood
Artist: Pink
Comments: Ingen förstår mig alltså, visste väl det…
Do people secretly lust after me?
Song: She’s the one
Artist: Robbie Williams
Comments: Uppenbarligen ;)
How can I make myself happy?
Song: Everybody’s gotta learn sometime
Artist: Erasure
Comments: Sant... Tveksamt om det gör mig lycklig dock...?
What should I do with my life?
Song: On the count 2 3
Artist: Broder Daniel
Comments: Börja leva NU!!
Why should life be full of so much pain?
Song: Everyday I think of money
Artist: Stereophonic
Comments: Pengar, roten till allt ont…
How can I maximize my pleasure during sex?
Song: Don’t Speak
Artist: No Doubt
Comments: Haha, klart som korvspad ;)
Will I ever have children?
Song: Animal Bar
Artist: RHCP
Comments: Inte för att det är nått fel med djur, men…
Will I die happy?
Song: Who’s gonna ride your wild horse
Artist: U2
Comments: Ridolycka? Ja, då var jag väl lycklig…
What is some good advice for me?
Song: Rearviewmirror
Artist: Pearl Jam
Comments: Att inte använda den, eller att titta tillbaka?
What is happiness?
Song: Take me away
Artist: Melody Club
Comments: verklighetsflykt, eller att dra på riktigt… Passar mig perfekt
What is my favourite fetish?
Song: Tarzan Mama Mia
Artist: Kim Larsen
Comments: ojoj, bananahammocks? haha
How will I be remembered?
Song: Hajimete Kimi to shabetta
Artist: Gagaga Sp
Comments: Öhm, japanska nån??
There's a thin line...
There’s a thin line between love and hate. Mellan lycka och förtvivlan. Saknar dig ohälsosamt mycket, och är livrädd för att falla djupare för dig och riskera att inte kunna ta mig upp om nånting skulle gå galet, men tror egentligen redan att det är för sent. Men… Hur länge kan man egentligen bygga en relation på att träffas en? två? gånger i halvåret? Och att därimellan överlåta ansvaret för att det ska bli av till den ena parten (that would be me)? Damn you! Tanken gör mig så arg. Så ledsen. Snudd på förtvivlad… Varför ska jag behöva driva allt för? Varför ska jag leta reda på kryphålen i mitt fullspäckade schema för att kunna åka ner till dig? Varför ska jag kämpa för att hitta vägen ner utan att bli ruinerad eller att det tar halva helgen..? Medan du bara glider med... Jag orkar inte ha hela ansvaret jämt, men tar det så lätt… Varför hindrar du mig inte? Nu får du ta över, nu struntar jag i det här, jag orkar inte längre.
The thin line has been erased...
Hypo... -kondriker? -fystumör?
Har hittills bara ansett mig vara så pass hypokondrisk som anses normalt hos oss läkarstudenter, dvs misstankar om diverse hjärtfel, cancer, etc. Alla är mer eller mindre övertygade om att de lider av nån dödlig sjukdom åtminstone nångång under utbildningen och berättar om sina misstankar för sina kursare som allt som oftast avfärdar allt med ett ryck på axlarna och skrattar bort det...
Även jag har haft ett antal kärlkramper, hjärtinfarkter, blindtarmsinflammationer, mm, men det känns fånigt att ens påstå att jag är speciellt allvarligt oroad. Förutom nu. Den här gången är det en hypofystumör.
Orsaken bakom misstanken är enkel (och för en gångs skull vagt begrundad): Jag skulle vara försöksperson på en läkemedelsstudie, vilken inleddes med hälsokontroll och blodprover. Allt bra, utom ett höjt TSH (hypofyshormon som stimulerar thyroidea), vilket gjorde mig olämplig för studien, så ett nytt prov togs idag för att säkerställa. Värdet hade nu ökat, istället för att minska, och jag svor högt och länge över min dumma körtel som därmed blåste mig på de 8000 kr studien skulle gett för tre dagars sängliggande...
Sen började då läkarstudenten i mig söka fakta om TSH-förhöjning. Vanligaste orsak är då hypothyreos, men mina thyroideahormoner hade normala värden, så det verkar ju orimligt. Annars då? Jo, det finns faktiskt TSH-producerande hypofystumörer, även om de är sällsynta med en incidens på ett fall per år i Sverige. Och hur troligt är det att jag skulle drabbas av nått sånt?? Inte särskilt... Men så erinrade jag mig en eftermiddag för ett par veckor sedan under en föreläsning, då plötsligt delar av min syn försvann och jag inte kunde fokusera blicken klart under ett antal timmar, jätteläskigt. Och vad säger vi om synfältsbortfall? Jo, ofta första tecknat på hypofystumör tack vare dess läge precis under synnervskorset... Å då blev jag faktiskt riktigt kall inombord och för första gången oroad på riktigt, men samtidigt känner man sig så urbota fånig som ens tänker tanken, och avfärdar den som allt annat. Men jag kan inte låta bli att tänka ändå... För tänk om, om det verkligen skulle vara något annat än inbillning? Vore det då inte bättre att kolla upp det nu?
Öhm... För den anatomiintresserade ;)
Även jag har haft ett antal kärlkramper, hjärtinfarkter, blindtarmsinflammationer, mm, men det känns fånigt att ens påstå att jag är speciellt allvarligt oroad. Förutom nu. Den här gången är det en hypofystumör.
Orsaken bakom misstanken är enkel (och för en gångs skull vagt begrundad): Jag skulle vara försöksperson på en läkemedelsstudie, vilken inleddes med hälsokontroll och blodprover. Allt bra, utom ett höjt TSH (hypofyshormon som stimulerar thyroidea), vilket gjorde mig olämplig för studien, så ett nytt prov togs idag för att säkerställa. Värdet hade nu ökat, istället för att minska, och jag svor högt och länge över min dumma körtel som därmed blåste mig på de 8000 kr studien skulle gett för tre dagars sängliggande...
Sen började då läkarstudenten i mig söka fakta om TSH-förhöjning. Vanligaste orsak är då hypothyreos, men mina thyroideahormoner hade normala värden, så det verkar ju orimligt. Annars då? Jo, det finns faktiskt TSH-producerande hypofystumörer, även om de är sällsynta med en incidens på ett fall per år i Sverige. Och hur troligt är det att jag skulle drabbas av nått sånt?? Inte särskilt... Men så erinrade jag mig en eftermiddag för ett par veckor sedan under en föreläsning, då plötsligt delar av min syn försvann och jag inte kunde fokusera blicken klart under ett antal timmar, jätteläskigt. Och vad säger vi om synfältsbortfall? Jo, ofta första tecknat på hypofystumör tack vare dess läge precis under synnervskorset... Å då blev jag faktiskt riktigt kall inombord och för första gången oroad på riktigt, men samtidigt känner man sig så urbota fånig som ens tänker tanken, och avfärdar den som allt annat. Men jag kan inte låta bli att tänka ändå... För tänk om, om det verkligen skulle vara något annat än inbillning? Vore det då inte bättre att kolla upp det nu?
Öhm... För den anatomiintresserade ;)
to be or not...?
Pratade med Andreas igår för första gången på över en vecka och det kändes jättebra. Har ju inte tänkt så mycket på honom på slutet, men det räcker liksom med att höra hans röst för att känslorna ska bubbla upp till ytan igen å jag inser hur mycket jag saknar honom... Skulle ju så gärna vilja prova att leva i närheten av honom för en gångs skull, å inte under de semesterliknande förhållanden vi uteslutande träffats på hittills, utan hellre veta hur vardagen skulle kunna vara. Om den ens skulle fungera. Det vet man ju inte förrän man provat. Antar att jag vill försäkra mig om att det verkligen är honom jag tycker så mycket om, och inte bara nån fantasibild jag målar upp i hans frånvaro... Kan inte hjälpa att jag är lite rädd för det. Samtidigt känns det så helt rätt när vi pratar, även om det uppstår en hel del ofrånkomliga kommunikationsmissar, men han är ju så härlig att prata med å jag blir lika glad å ler lika fånigt varje gång jag har honom på andra änden luren. Å jag börjar uppskatta danskan mer och mer - kan ha nånting att göra med att jag förknippar den med honom ;)
(har nästan övervägt att ladda ner Anna Pihl, den nya danska kriminalserien, bara för att...)
Har faktiskt övervägt möjligheten att göra mitt utbyte i Danmark nästa höst. Jag vågar nästan inte ens lufta tanken högt, för hur seriöst låter inte det?! Å dit är det jättelänge, och man vet aldrig vad som händer däremellan, å det kanske inte alls funkar, osv... Men man kan ju inte ignorera möjligheten bara för att risken finns att allt ska gå förlorat? Det vore som att ge upp hoppet innan man ens börjat hoppas, eller nått i den stilen, å det verkar ju dumt. Å innan dess har han nån praktik som han kanske kunde göra utomlands (i exotiska Sverige t.ex!), fast när vet jag inte, eller hur länge, eller ens om det är möjligt, (jo, jag är duktig på att förstå danska...) men det vore onekligen trevligt!
Fast till hösten är det jättelångt å förhoppningsvis kan nån av oss komma loss nån helg under den här hösten först. Å sen under vintern. Å våren. Men det är tufft, nästan allt är obligatoriskt hela veckorna, och flygen är svindyra under helgerna... Kanske inte meant to be after all...?
Fast, förresten. Tar tillbaka det där... Måste ju berätta om kommentaren jag fick idag från en vilt främmande människa i bankomatkön när jag och Elin stod å snackade bostad. Elin nämner i förbigående nånting om mina eventuella planer på att dra till Danmark, varpå tjejen vid bankmaten vänder sig om mot mig och utbrister "Ska du flytta till Danmark? Ja, gör det! Det måste du göra!" Varpå hon vänder sig om och går därifrån ursäktandes sitt inlägg i diskussionen... Jag som inte alls tror på skrock eller dylikt, men det var så uppenbart att inte ens jag kunde ungå att tänka it's a sign...
=)
(har nästan övervägt att ladda ner Anna Pihl, den nya danska kriminalserien, bara för att...)
Har faktiskt övervägt möjligheten att göra mitt utbyte i Danmark nästa höst. Jag vågar nästan inte ens lufta tanken högt, för hur seriöst låter inte det?! Å dit är det jättelänge, och man vet aldrig vad som händer däremellan, å det kanske inte alls funkar, osv... Men man kan ju inte ignorera möjligheten bara för att risken finns att allt ska gå förlorat? Det vore som att ge upp hoppet innan man ens börjat hoppas, eller nått i den stilen, å det verkar ju dumt. Å innan dess har han nån praktik som han kanske kunde göra utomlands (i exotiska Sverige t.ex!), fast när vet jag inte, eller hur länge, eller ens om det är möjligt, (jo, jag är duktig på att förstå danska...) men det vore onekligen trevligt!
Fast till hösten är det jättelångt å förhoppningsvis kan nån av oss komma loss nån helg under den här hösten först. Å sen under vintern. Å våren. Men det är tufft, nästan allt är obligatoriskt hela veckorna, och flygen är svindyra under helgerna... Kanske inte meant to be after all...?
Fast, förresten. Tar tillbaka det där... Måste ju berätta om kommentaren jag fick idag från en vilt främmande människa i bankomatkön när jag och Elin stod å snackade bostad. Elin nämner i förbigående nånting om mina eventuella planer på att dra till Danmark, varpå tjejen vid bankmaten vänder sig om mot mig och utbrister "Ska du flytta till Danmark? Ja, gör det! Det måste du göra!" Varpå hon vänder sig om och går därifrån ursäktandes sitt inlägg i diskussionen... Jag som inte alls tror på skrock eller dylikt, men det var så uppenbart att inte ens jag kunde ungå att tänka it's a sign...
=)
Jo, jag saknar dig faktiskt...
Har inte tänkt på dig nästan alls de senaste dagarna. Är det bra eller dåligt? Så fullt upp med att leva mitt eget liv här hemma med fullspäckat schema, att jag knappt hinner reflektera över att du inte är en del av det. När jag väl stannar upp och funderar blir jag ju dock medveten om att jag saknar dig, så bara för att jag inte har dig i tankarna betyder ju inte det att jag vill vara utan dig. Är det samma sak för dig?
Rimligtvis borde det inte vara någon skillnad. Rimligtvis borde det inte betyda att när jag inte hört av dig så har du glömt mig. Rimligtvis borde du också kunna ha sånna uppbokade och intensiva dagar att du har tankarna på annat håll. Rimligtvis borde du rent teoretiskt kunna fungera, tänka och vara på samma sätt som jag. Rimligtvis, men ändå...
Så fort jag inte hör av dig på några dagar börjar hjärnan spela sina mind games. Och jag hatar det. Tänk om man slapp ha detta feminina drag av att överanalysera allting, vad mycket enklare livet vore. Jag förstår inte den evolutionära fördelen med att kvinnosläktet förunnats detta självdestruktiva drag, nån som kan upplysa mig? Det blir ju så patetiskt och skrattväckande löjligt när jag ser mig själv från ett objektivt perspektiv att jag nästan skäms.
Som nu. Har som sagt inte ägnat dig en tanke sen i lördags, men när jag väl gör det inser jag att du inte hört av dig sen just i lördags, och hur tolkar jag det? Jo, just det... Suck. Så förbannat fånigt! Och ändå gör jag om samma sak, gång efter gång trots att jag vet att det är idiotiskt. Och jag är ingen idiot. Men vad är det då? Brist på självkänsla? Jag tror inte det... Rädsla över att tappa kontrollen? Över vad? Förstår inte vad jag är orolig över. Att förlora dig kanske. Fast hur stor skulle egentligen skillnaden bli motför hur jag lever mitt liv nu? Du är ju aldrig här. Jag är aldrig hos dig. Och för inte så längesen visste jag inte ens vem du var.. Kanske är det bara rädslan över att förlora vetskapen om att det finns nån därute som faktiskt tycker om mig som är skrämmande. Nån som jag dessutom tycker om tillbaka... Kan du inte bara komma hit?!
Rimligtvis borde det inte vara någon skillnad. Rimligtvis borde det inte betyda att när jag inte hört av dig så har du glömt mig. Rimligtvis borde du också kunna ha sånna uppbokade och intensiva dagar att du har tankarna på annat håll. Rimligtvis borde du rent teoretiskt kunna fungera, tänka och vara på samma sätt som jag. Rimligtvis, men ändå...
Så fort jag inte hör av dig på några dagar börjar hjärnan spela sina mind games. Och jag hatar det. Tänk om man slapp ha detta feminina drag av att överanalysera allting, vad mycket enklare livet vore. Jag förstår inte den evolutionära fördelen med att kvinnosläktet förunnats detta självdestruktiva drag, nån som kan upplysa mig? Det blir ju så patetiskt och skrattväckande löjligt när jag ser mig själv från ett objektivt perspektiv att jag nästan skäms.
Som nu. Har som sagt inte ägnat dig en tanke sen i lördags, men när jag väl gör det inser jag att du inte hört av dig sen just i lördags, och hur tolkar jag det? Jo, just det... Suck. Så förbannat fånigt! Och ändå gör jag om samma sak, gång efter gång trots att jag vet att det är idiotiskt. Och jag är ingen idiot. Men vad är det då? Brist på självkänsla? Jag tror inte det... Rädsla över att tappa kontrollen? Över vad? Förstår inte vad jag är orolig över. Att förlora dig kanske. Fast hur stor skulle egentligen skillnaden bli motför hur jag lever mitt liv nu? Du är ju aldrig här. Jag är aldrig hos dig. Och för inte så längesen visste jag inte ens vem du var.. Kanske är det bara rädslan över att förlora vetskapen om att det finns nån därute som faktiskt tycker om mig som är skrämmande. Nån som jag dessutom tycker om tillbaka... Kan du inte bara komma hit?!
Hur...
... kan tre små ord göra en person så förbannat lycklig? Hela jag ler och längtar efter dig ännu mer...
Upptagen fast ensam
Hur är det möjligt att längta så mycket efter att bara få höra någons röst? Glädjen när du svarar får mina läppar omedvetet att dras uppåt i ett leende och hela kroppen bubblar över i ett lyckligt skratt. Äntligen! En halvtimme, sen är det över och ensamheten och tystnaden som följer när förbindelsen bryts blir smärtsamt påtaglig. Tårarna väller utan förvarning upp ur ögonen av den plötsliga saknaden och instinktivt slår jag ditt nummer igen, bara för att sekunden senare stå emot impulsen. Jag lägger ifrån mig telefonen. Ensamhet. Tystnad. Bara att vänja sig...
Och allt det som jag längtat efter att få säga och få höra, ja… det har liksom inte hunnits med. Borttappat i den emotionella upprymdheten över att i några få ögonblick få känna din närhet, denna frustrerande påhittade närhet som telefonnätet har att erbjuda. Det är så mycket som ska hinna berättas, lyssnas på och skrattas åt att tiden bara rinner iväg och jag känner mig lyckligare än jag varit på länge. Men snart är det dags att säga hejdå. Plötsligt blir det bråttom. Samtidigt tyst. Jag vill inte lägga på. Men orden som når över mina läppar låter så klichéartade och stela, så totalt främmande mot alla de nyanserade och översvämmande känslor, tankar och ord som snurrar runt i mitt huvud och som jag önskar jag kunde förmedla bara en bråkdel av till dig. En salig blandning av lyckan över att få höra din röst igen tillsammans med en melankolisk saknad efter din omedelbara närhet, av glädjen över utsikten att så småningom få se dig igen mixat med frustrationen över att inte veta när... Försök få det att löpa 80 mil över en telefonledning så får du se hur lätt det är...
Jag är avundsjuk på alla som har möjligheten att vara tillsammans med sin käresta i stort sett när de vill... Känner ett sting i bröstet av saknad när jag ser andras leenden och ögonkontakt när de möter sin älskade... Längtar enormt efter dig när jag omges av folk som håller händer, armar runt midjan, kysser varandra, eller pratar om simpla vardagliga ting ur deras gemensamma perfekta liv, eller beklagar sig över småsaker hos sin partner, bråk och dispyter de haft och andra totala meningslösa saker där vi är det pronomen som ersatt jagen i deras gemensamma liv. Orkar inte lyssna. Jag säger inte att jag vill ha det som alla andra, men bara att veta att den och den minsann har någon att komma hem till känns ibland så orättvist, när allt jag möts av är ensamheten. Ensamhet som bara för korta ögonblick bryts av och jag får känna din närvaro i form av ett telefonsamtal eller sms. Så lite, men ändå... så värdefullt.
Är det inte patetiskt? Men det känns bara så orättvist... Varför kan inte jag få möjligheten till det som verkar förunnat alla andra...? Varför ska jag vara upptagen, fast ändå tvingas vara ensam. Eller ensam, fast ändå upptagen. Och aldrig få välja hur jag vill ha det...
Personlighetsanalys
Satt mig och läste sånt jag skrivit förr, och fastnade i en text jag skrev för ett och ett halvt år sedan om mig själv. Nått slags försök till en psykologisk analys av mig själv, hur jag beter mig i olika situationer och varför… Intressant läsning, tyckte jag, och bestämde mig för att lägga ut en sammanfattad version. Kan konstatera att allt inte stämde längre, får väl se det som personlig utveckling, men mycket finns kvar…
Första mötet
C kan på ytan verka vara en rätt så okomplicerad figur, bekymmerslös och oftast positivt inställd till det mesta. När man träffar henne för första gången är hon inte den som tar plats och ställer sig själv i centrum, utan kan snarare verka blyg och tystlåten, vilket beror på att hon inte känner personen i fråga, och fungerar därför avvaktande., iakttagande, analyserande. Hon sticker oftast inte ut vid nya möten, utan håller sig i bakgrunden och lyssnar hellre på vad andra säger, än delar med sig av sina egna tankar. Hon är intresserad av andra människor och vad de har att berätta, betydligt mer än att prata om sig själv, vilket hon sparar till sina nära vänner. Att lyssna är C otroligt bra på, hon är aldrig avvisande eller ointresserad, utan tycker om att höra andra människors historier, och låter därför andra prata ostört.
Att komma närmare
Det brukar krävas en del för att släppas in på livet av C, och det kan ta lång tid, men när man väl kommit fram till henne stannar man där. Hon har få nära vänner, men dessa värdesätts högt. Anledningen att hon kan vara svår att nå, eller snarare bli personlig med, grundar sig i en rädsla och osäkerhet när det gäller att visa känslor och att muntligen sätta ord på känslor och berätta för någon om vad som rör sig i huvudet. Att få henne att prata om hur hon känner, tycker och tänker om det som berör henne på ett djupare plan kan te sig som en omöjlig uppgift. Detta gällde framför allt förut, när de hon värdesatte på något sett lämnat henne, sårat henne eller på annat sätt missbrukat sin position. Nu för tiden går det mycket lättare, kanske för att hon känner sig tryggare än nånsin med de vänner hon håller närmast. Det tar dock ganska lång tid att skapa detta förtroende, då hon har en tjock mur av försiktighet som måste trängas igenom, innan man når det som finns innanför. En slags försvarsmekanism mot känslomässiga fallgropar. Många lessnar på att ens behöva försöka, och vänder vid åsynen, andra kommer halvvägs och ett fåtal har nått ända fram. Skrivandet är dock någonting som underlättat, och hjälpt C att även kunna prata om sina känslor. Och hon skriver mycket. Precis som hon pratar mycket med de personer hon litar på. Dock går hon sällan in på personliga saker med några andra.
Innanför skalet
De få som släppts in på livet av C möts av en person de flesta andra aldrig får chansen att känna. En person som hon helst av allt skulle vilja vara mot alla, men dit är det en bit kvar. Hon är självsäker, ohämmad, känslosam, pratglad och trivs med sig själv och livet. Denna person börjar titta fram oftare och oftare och kommer förhoppningsvis att konkurrera ut den blekare versionen inom en snar framtid, åtminstone i valda sällskap.
Känslomässig kortslutning
Svårast att öppna sig har C tyvärr för de personer hon har känslor för. Hon brukar ofta trycka undan sina känslor och låta bli att berätta hur hon känner, på så sätt undviker hon att bli sårad så att andra vet om det. Varför hon har fått för sig att det är så hemskt att andra vet hur hon känner, vet hon inte, men hon har länge inbillat sig att så länge ingen annan vet när hon är olycklig eller känslomässigt sårad, så gör det inget, bara hon upprätthåller sin fasad. Hon vet att det är skadligt i längden att gömma sina känslor på detta sätt, för det känns ju lika mycket, om inte mer, inuti henne, oavsett vad andra tror. Ändå gör hon samma sak gång på gång, och försöker snarare undvika att hamna i en utsatt position, vilket gör att hon haft svårt att släppa in nån på livet och istället hållit sig till mindre djupa relationer. Förutom en gång för längesen, och när hon den gången blev sårad slog det tillbaka hårdare än hon kunnat föreställa sig. Spåren av den hemska känslan sitter kvar i det undermedvetna, en känsla av otillräcklighet, blandat med sorg, saknad, overklighet, ilska, uppgivenhet, besvikelse, oförstående. Något hon vill undvika att utsätta sig för igen, och därför håller hon känslorna för sig själv. Det är det som det hela handlar om, att behålla makten att själv bestämma vad andra ska veta och därmed även kunna lura sig själv att hon inte är så känslomässigt engagerad som hon egentligen är. Och dessutom slippa det där jobbiga med att prata om hur hon känner. För C har det alltid varit ett problem, hon blir lätt känslomässigt upprörd när hon ska prata om sådant som berör henne, något som ofta, framförallt tidigare, slutade i ofrivilliga tårar, vilket hon hatar. När tårarna kommer, blir hon arg på sig själv och den hon pratar med tror att hon blivit lessen, trots att det oftast beror på någon slags känslomässig kortslutning på det hon tänkt säga. För C tänker väldigt mycket. Och när väl tårarna kommer går det inte att säga det hon tänkt från början, möjligen nån sågad version. Det är här det hela brukar sluta. Ingenting sagt och en pålagring av allt som ständigt förblir osagt. C är väldigt duktig på att tänka ut vad hon ska säga och till och med ha hela konversationer med sig själv, så som hon skulle vilja att det gick till. Men så fort hon försöker få ut det hon tänkt, brukar det gå åt skogen. Därför brukar C istället skriva ner sina känslor och tankar, vilket fungerar som nån slags terapi. Nästa steg är att lära sig prata…
Så, spännande va?! ;) Känner igen mig i mycket, men har lagt mycket bakom mig, och fortsätter träna… Tycker dock jag gjort stora framtid, inte minst som mitt liv ser ut nu. Har ju nästan förmått mig till att ta orden pojkvän i min mun…
Nä, nu ska jag packa. Igen. Italien – here I come!
Första mötet
C kan på ytan verka vara en rätt så okomplicerad figur, bekymmerslös och oftast positivt inställd till det mesta. När man träffar henne för första gången är hon inte den som tar plats och ställer sig själv i centrum, utan kan snarare verka blyg och tystlåten, vilket beror på att hon inte känner personen i fråga, och fungerar därför avvaktande., iakttagande, analyserande. Hon sticker oftast inte ut vid nya möten, utan håller sig i bakgrunden och lyssnar hellre på vad andra säger, än delar med sig av sina egna tankar. Hon är intresserad av andra människor och vad de har att berätta, betydligt mer än att prata om sig själv, vilket hon sparar till sina nära vänner. Att lyssna är C otroligt bra på, hon är aldrig avvisande eller ointresserad, utan tycker om att höra andra människors historier, och låter därför andra prata ostört.
Att komma närmare
Det brukar krävas en del för att släppas in på livet av C, och det kan ta lång tid, men när man väl kommit fram till henne stannar man där. Hon har få nära vänner, men dessa värdesätts högt. Anledningen att hon kan vara svår att nå, eller snarare bli personlig med, grundar sig i en rädsla och osäkerhet när det gäller att visa känslor och att muntligen sätta ord på känslor och berätta för någon om vad som rör sig i huvudet. Att få henne att prata om hur hon känner, tycker och tänker om det som berör henne på ett djupare plan kan te sig som en omöjlig uppgift. Detta gällde framför allt förut, när de hon värdesatte på något sett lämnat henne, sårat henne eller på annat sätt missbrukat sin position. Nu för tiden går det mycket lättare, kanske för att hon känner sig tryggare än nånsin med de vänner hon håller närmast. Det tar dock ganska lång tid att skapa detta förtroende, då hon har en tjock mur av försiktighet som måste trängas igenom, innan man når det som finns innanför. En slags försvarsmekanism mot känslomässiga fallgropar. Många lessnar på att ens behöva försöka, och vänder vid åsynen, andra kommer halvvägs och ett fåtal har nått ända fram. Skrivandet är dock någonting som underlättat, och hjälpt C att även kunna prata om sina känslor. Och hon skriver mycket. Precis som hon pratar mycket med de personer hon litar på. Dock går hon sällan in på personliga saker med några andra.
Innanför skalet
De få som släppts in på livet av C möts av en person de flesta andra aldrig får chansen att känna. En person som hon helst av allt skulle vilja vara mot alla, men dit är det en bit kvar. Hon är självsäker, ohämmad, känslosam, pratglad och trivs med sig själv och livet. Denna person börjar titta fram oftare och oftare och kommer förhoppningsvis att konkurrera ut den blekare versionen inom en snar framtid, åtminstone i valda sällskap.
Känslomässig kortslutning
Svårast att öppna sig har C tyvärr för de personer hon har känslor för. Hon brukar ofta trycka undan sina känslor och låta bli att berätta hur hon känner, på så sätt undviker hon att bli sårad så att andra vet om det. Varför hon har fått för sig att det är så hemskt att andra vet hur hon känner, vet hon inte, men hon har länge inbillat sig att så länge ingen annan vet när hon är olycklig eller känslomässigt sårad, så gör det inget, bara hon upprätthåller sin fasad. Hon vet att det är skadligt i längden att gömma sina känslor på detta sätt, för det känns ju lika mycket, om inte mer, inuti henne, oavsett vad andra tror. Ändå gör hon samma sak gång på gång, och försöker snarare undvika att hamna i en utsatt position, vilket gör att hon haft svårt att släppa in nån på livet och istället hållit sig till mindre djupa relationer. Förutom en gång för längesen, och när hon den gången blev sårad slog det tillbaka hårdare än hon kunnat föreställa sig. Spåren av den hemska känslan sitter kvar i det undermedvetna, en känsla av otillräcklighet, blandat med sorg, saknad, overklighet, ilska, uppgivenhet, besvikelse, oförstående. Något hon vill undvika att utsätta sig för igen, och därför håller hon känslorna för sig själv. Det är det som det hela handlar om, att behålla makten att själv bestämma vad andra ska veta och därmed även kunna lura sig själv att hon inte är så känslomässigt engagerad som hon egentligen är. Och dessutom slippa det där jobbiga med att prata om hur hon känner. För C har det alltid varit ett problem, hon blir lätt känslomässigt upprörd när hon ska prata om sådant som berör henne, något som ofta, framförallt tidigare, slutade i ofrivilliga tårar, vilket hon hatar. När tårarna kommer, blir hon arg på sig själv och den hon pratar med tror att hon blivit lessen, trots att det oftast beror på någon slags känslomässig kortslutning på det hon tänkt säga. För C tänker väldigt mycket. Och när väl tårarna kommer går det inte att säga det hon tänkt från början, möjligen nån sågad version. Det är här det hela brukar sluta. Ingenting sagt och en pålagring av allt som ständigt förblir osagt. C är väldigt duktig på att tänka ut vad hon ska säga och till och med ha hela konversationer med sig själv, så som hon skulle vilja att det gick till. Men så fort hon försöker få ut det hon tänkt, brukar det gå åt skogen. Därför brukar C istället skriva ner sina känslor och tankar, vilket fungerar som nån slags terapi. Nästa steg är att lära sig prata…
Så, spännande va?! ;) Känner igen mig i mycket, men har lagt mycket bakom mig, och fortsätter träna… Tycker dock jag gjort stora framtid, inte minst som mitt liv ser ut nu. Har ju nästan förmått mig till att ta orden pojkvän i min mun…
Nä, nu ska jag packa. Igen. Italien – here I come!
Lite grann om ingenting
Jag har tråkigt och vill så gärna skriva, men kommer egentligen inte på nånting vettigt att svamla om... Dilemma. Tråkigt har jag väl egentligen inte, orkar mer bara inte ta mig för att tänka ut vad jag vill göra. Ska ut å springa sen, men lovade att dra med mig mamma, så det får vänta en timme tills hon kommer hem. Då blir det intervallträning, jäääj. Sitter och lyssnar på dagens PopNonStop via P3's hemsida. Jättebra för den som jobbar utan radio om dagarna och inte vill lyssna på den skit de sänder på kvällarna. Kommer krävas lite tid att lyssna på allt så här i efterhand, men men... Det braigaste är nästan att man kan hoppa de låtar man inte orkar lyssna på, men ändå höra hela programmet. Tack SR.
Igår var det fotboll igen, där Sverige som alla vet gick vidare till åttondelsfinalen på lördag mot Tyskland. En match de knappats har nån större chans att vinna... Blev igår i alla fall bjuden till Frida på pannkaksdrop-in före matchen, mysigt värre (var dessutom utsvulten). Sen gick vi ner till Freddans bror på stan (alla rustade till tårna i blå-gult), beundrade hans plasmaTV och frossade i alla gamla fotbollslåtar genom tiderna. Det bjöds på vin och försnack, men sen när matchen skulle dra igång och vi planerat att gå ner till storbilds-TVn på torget började det ösregna. Majoritetsbeslut (alla-mot-noll) togs om att stanna inne första halvlek. Å sen slutade det faktiskt att regna och vi kunde joina de blå-gula massorna på torget. Folkfester är icke att förakta! Häjja Svärje!
Helgen som var, var den lugnaste hittills sen jag återvände hem. Ganska skönt faktiskt. Mamma hade 50-års fest på lördan, trevligt, men inte den blöta tillställning man kunnat vänta sig. I övrigt var det typ stranden, båtåkning, stugan å filmtittande som gällde... Den kommande helgen lär dock bli betydligt aktivare med både midsommar å fotbollsslutspel. Har ännu inte bestämt mig var midsommar ska firas... Stugan med gänget eller alnön med frida... Beslutsångest!
Pratade med Elin igår en snabbis. Hon åkte till Canada imorse, så henne kommer jag inte att få träffa på jättelänge... Känns konstigt, men jag hoppas hon kommer få en kanonresa! Inte utan att jag är lite avundsjuk... Tråkigt bara att inte få träffa henne på typ hela sommaren... Och inte bara hon, det känns som om alla är långt borta från mig hela sommaren... Elin i Canada, Andreas i Danmark, Micke i Kosovo, Malin i Falköping, Jonathan på Cuba, å det finns ännu fler... Tur att Frida är hemma i alla fall!
Pratade sen med Andreas igår, och han kändes sådär avlägsen igen. Våra liv är så totalt skilda nu, det märks om inte annat när vi pratar, han har sitt och jag har mitt och det är så totalt oförenligt som det bara går... Saknar honom verkligen. Han är i Århus under helgen för att repa med bandet. Hade nån spelning nu samt en nästa helg i Roskilde-byn. Ska försöka att inte tänka på honom alls under helgen, tror det kan vara bra. Bokade resa till Danmark häromdan. Åker direkt när jag slutar jobba, dvs det är bara 25 dagar kvar tills jag får träffa honom igen. En halv evighet + 17 timmars tågresa... Vad har jag gett mig in på? Har fortfarande jättesvårt för att ta ordet "pojkvän" i min mun. Han är ju inte här ju. Har inte heller haft nån tillräckligt seriös för att kallas det på flera år och tycker det låter... Enkelspårigt? Uppbindande? Begränsande? Toffligt? Tycker tanken känns skrämmande. Och det trots att jag är helt galen i killen och inte alls intresserad av någon annan just nu. Har trots detta svårt att vänja mig vid tanken att det (som alla andra ser det) nu är han som gäller, alltså BARA han... Tror att den oskrivna regeln om att jag inte får träffa andra är orsaken bakom att jag börjar fundera över exklusivitetsdilemmat. Om det varit fullt accepterat att ingen nånsin är någon annans så skulle det inte funnits något att bekymra sig över... Men som det är nu känner jag mig nästan skyldig bara jag luftar orden... De flesta är så dömande, men fundera måste man väl få göra?! Oavsett vad som är rätt och riktigt, även om jag vore "fri" att göra vad jag vill, så skulle jag hålla mig till honom. För att jag vill det. Det är ju honom jag vill ha. Honom jag tycker om. Men sen var det ju det där med att det faktiskt finns andra som betyder, om än inte lika mycket så, massor. Som jag inte kan eller vill släppa. Som jag också tycker om. Alltid kommer tycka om. Som alltid finns där. Här. Närmare... Och som jag måste få tycka om precis så mycket jag vill! Men det verkar vara som om man inte får göra det, jag förväntas av alla andra vara exklusivt hans för att vårt förhållande överhuvudtaget ska kunna fungera. Eller, kanske, jag vet inte... Jag har ju inte pratat om det med honom, vet inte hur jag skulle ta upp frågan utan att ge honom det felaktiga intrycket av att jag inte tycker om honom så mycket som jag faktiskt gör, vilket inte alls är meningen. Tvärtom. Jag vill ju att han ska kunna lita på mig, eller snarare mina känslor för honom. Oavsett vad som händer i övrigt... Tänk... Om dessa förutbestämda äganderättsregler och gränssättningar av varandra inte skulle finnas, så skulle det inte finnas någon anledning att tvivla på varandra. Inte så länge jag sätter honom högst. Eller?
"Men varför riskera det du har om du nu tycker om honom så mycket?" Det vill jag ju inte. Och det är det som är poängen. Jag vill verkligen vara med honom, och skulle välja att vara det även om jag inte var tvungen. Skillnaden är att allt inte skulle kunna förstöras så lätt, inte så länge man litar på varandras känslor. Som det är nu så bor ju han dessutom i ett annat land, och hur ofta kommer vi kunna träffas? En gång i månaden? Ingen kommer att ha den minsta aning om vad den andra gör tiden däremellan, så varför inte bara bestämma sig för att lita på hjärtat och inte tänka så mycket?
"Men vänd på det då... Skulle du vilja att han träffade andra?" Nä. Det vill jag inte. Bakvänt och motsägelsefullt kan tyckas, men det är av den enkla anledningen att jag inte har en aning om hur han tänker. Skulle jag veta att han ser på det och känner på samma sätt som jag, så... Ja, kanske. Varför inte.
Men som sagt, det är det största motargumentet för att det inte skulle kunna fungera i praktiken. Att oavsett hur bra man förklarar, pratar, diskuterar, berättar om sin syn på saken, hur man känner och tycker och tänker, så kommer man aldrig att kunna förstå exakt hur den andra känner. Och det är då svartsjukan kommer krypande...
Slutsats då? Tror jag hoppar det idag... Förutom att jag när jag läst igenom ovanstående insett att jag har svårare för att inleda ett seriöst förhållande än vad jag trodde om mig själv...
"Man kan både äta kakan, och ha kakan kvar - om man köper en hel kartong..."
(en liten parentes... mycket av ovanstående är - som märks - direkta influenser från dig... Jag vet bara inte om jag ska tacka eller beklaga för dessa udda insikter...)
Igår var det fotboll igen, där Sverige som alla vet gick vidare till åttondelsfinalen på lördag mot Tyskland. En match de knappats har nån större chans att vinna... Blev igår i alla fall bjuden till Frida på pannkaksdrop-in före matchen, mysigt värre (var dessutom utsvulten). Sen gick vi ner till Freddans bror på stan (alla rustade till tårna i blå-gult), beundrade hans plasmaTV och frossade i alla gamla fotbollslåtar genom tiderna. Det bjöds på vin och försnack, men sen när matchen skulle dra igång och vi planerat att gå ner till storbilds-TVn på torget började det ösregna. Majoritetsbeslut (alla-mot-noll) togs om att stanna inne första halvlek. Å sen slutade det faktiskt att regna och vi kunde joina de blå-gula massorna på torget. Folkfester är icke att förakta! Häjja Svärje!
Helgen som var, var den lugnaste hittills sen jag återvände hem. Ganska skönt faktiskt. Mamma hade 50-års fest på lördan, trevligt, men inte den blöta tillställning man kunnat vänta sig. I övrigt var det typ stranden, båtåkning, stugan å filmtittande som gällde... Den kommande helgen lär dock bli betydligt aktivare med både midsommar å fotbollsslutspel. Har ännu inte bestämt mig var midsommar ska firas... Stugan med gänget eller alnön med frida... Beslutsångest!
Pratade med Elin igår en snabbis. Hon åkte till Canada imorse, så henne kommer jag inte att få träffa på jättelänge... Känns konstigt, men jag hoppas hon kommer få en kanonresa! Inte utan att jag är lite avundsjuk... Tråkigt bara att inte få träffa henne på typ hela sommaren... Och inte bara hon, det känns som om alla är långt borta från mig hela sommaren... Elin i Canada, Andreas i Danmark, Micke i Kosovo, Malin i Falköping, Jonathan på Cuba, å det finns ännu fler... Tur att Frida är hemma i alla fall!
Pratade sen med Andreas igår, och han kändes sådär avlägsen igen. Våra liv är så totalt skilda nu, det märks om inte annat när vi pratar, han har sitt och jag har mitt och det är så totalt oförenligt som det bara går... Saknar honom verkligen. Han är i Århus under helgen för att repa med bandet. Hade nån spelning nu samt en nästa helg i Roskilde-byn. Ska försöka att inte tänka på honom alls under helgen, tror det kan vara bra. Bokade resa till Danmark häromdan. Åker direkt när jag slutar jobba, dvs det är bara 25 dagar kvar tills jag får träffa honom igen. En halv evighet + 17 timmars tågresa... Vad har jag gett mig in på? Har fortfarande jättesvårt för att ta ordet "pojkvän" i min mun. Han är ju inte här ju. Har inte heller haft nån tillräckligt seriös för att kallas det på flera år och tycker det låter... Enkelspårigt? Uppbindande? Begränsande? Toffligt? Tycker tanken känns skrämmande. Och det trots att jag är helt galen i killen och inte alls intresserad av någon annan just nu. Har trots detta svårt att vänja mig vid tanken att det (som alla andra ser det) nu är han som gäller, alltså BARA han... Tror att den oskrivna regeln om att jag inte får träffa andra är orsaken bakom att jag börjar fundera över exklusivitetsdilemmat. Om det varit fullt accepterat att ingen nånsin är någon annans så skulle det inte funnits något att bekymra sig över... Men som det är nu känner jag mig nästan skyldig bara jag luftar orden... De flesta är så dömande, men fundera måste man väl få göra?! Oavsett vad som är rätt och riktigt, även om jag vore "fri" att göra vad jag vill, så skulle jag hålla mig till honom. För att jag vill det. Det är ju honom jag vill ha. Honom jag tycker om. Men sen var det ju det där med att det faktiskt finns andra som betyder, om än inte lika mycket så, massor. Som jag inte kan eller vill släppa. Som jag också tycker om. Alltid kommer tycka om. Som alltid finns där. Här. Närmare... Och som jag måste få tycka om precis så mycket jag vill! Men det verkar vara som om man inte får göra det, jag förväntas av alla andra vara exklusivt hans för att vårt förhållande överhuvudtaget ska kunna fungera. Eller, kanske, jag vet inte... Jag har ju inte pratat om det med honom, vet inte hur jag skulle ta upp frågan utan att ge honom det felaktiga intrycket av att jag inte tycker om honom så mycket som jag faktiskt gör, vilket inte alls är meningen. Tvärtom. Jag vill ju att han ska kunna lita på mig, eller snarare mina känslor för honom. Oavsett vad som händer i övrigt... Tänk... Om dessa förutbestämda äganderättsregler och gränssättningar av varandra inte skulle finnas, så skulle det inte finnas någon anledning att tvivla på varandra. Inte så länge jag sätter honom högst. Eller?
"Men varför riskera det du har om du nu tycker om honom så mycket?" Det vill jag ju inte. Och det är det som är poängen. Jag vill verkligen vara med honom, och skulle välja att vara det även om jag inte var tvungen. Skillnaden är att allt inte skulle kunna förstöras så lätt, inte så länge man litar på varandras känslor. Som det är nu så bor ju han dessutom i ett annat land, och hur ofta kommer vi kunna träffas? En gång i månaden? Ingen kommer att ha den minsta aning om vad den andra gör tiden däremellan, så varför inte bara bestämma sig för att lita på hjärtat och inte tänka så mycket?
"Men vänd på det då... Skulle du vilja att han träffade andra?" Nä. Det vill jag inte. Bakvänt och motsägelsefullt kan tyckas, men det är av den enkla anledningen att jag inte har en aning om hur han tänker. Skulle jag veta att han ser på det och känner på samma sätt som jag, så... Ja, kanske. Varför inte.
Men som sagt, det är det största motargumentet för att det inte skulle kunna fungera i praktiken. Att oavsett hur bra man förklarar, pratar, diskuterar, berättar om sin syn på saken, hur man känner och tycker och tänker, så kommer man aldrig att kunna förstå exakt hur den andra känner. Och det är då svartsjukan kommer krypande...
Slutsats då? Tror jag hoppar det idag... Förutom att jag när jag läst igenom ovanstående insett att jag har svårare för att inleda ett seriöst förhållande än vad jag trodde om mig själv...
"Man kan både äta kakan, och ha kakan kvar - om man köper en hel kartong..."
(en liten parentes... mycket av ovanstående är - som märks - direkta influenser från dig... Jag vet bara inte om jag ska tacka eller beklaga för dessa udda insikter...)
I was just thinking...
Jag fick ett brev... Mail rättare sagt. Med en sång. Från dig. Har lyssnat på den alldeles för många gånger, men den är så träffsäkert talande, och frustrerande sann att jag kan höra den om och om igen och saknar dig mer och mer för varje gång... Ladda hem, lyssna å tänk på de som är långt borta...
Teitur - I was just thinking
I was just thinking that I have been missing you for way too long
There’s something inside this weary head that wants us to love just instead
But I was just thinking, merely thinking
I’ve got loads of pictures
I’ve got the one of you in that dancing dress
But man I feel silly in that dim light just after doing you by the sight of My Kodak delights
I am sinking, merely sinking
I think about long distance rates instead of kissing you babe
I’m a singer without a song
If I wait for you longer my affection is stronger
I, I was just thinking and thinking, merely thinking
That this boat is sinking
Yeah I'm tired of postcards
Especially the ones with cute dogs and cupids
I'm tired of calling you and missing you
And dreaming that I've slept with you
Don't get me wrong I still desperately love you
Inside this weary head I just want us to love, just instead
But I was just thinking and thinking, merely thinking
I think about long distance rates instead of kissing you babe
And time is running me still
If I wait for you longer my affection is stronger
I was just thinking
Babe, I was just thinking
That I’m tired of calling you once a week
And thinking of long distance rates instead of kissing you
Baby I’m sinking, merely sinking...
Teitur - I was just thinking
I was just thinking that I have been missing you for way too long
There’s something inside this weary head that wants us to love just instead
But I was just thinking, merely thinking
I’ve got loads of pictures
I’ve got the one of you in that dancing dress
But man I feel silly in that dim light just after doing you by the sight of My Kodak delights
I am sinking, merely sinking
I think about long distance rates instead of kissing you babe
I’m a singer without a song
If I wait for you longer my affection is stronger
I, I was just thinking and thinking, merely thinking
That this boat is sinking
Yeah I'm tired of postcards
Especially the ones with cute dogs and cupids
I'm tired of calling you and missing you
And dreaming that I've slept with you
Don't get me wrong I still desperately love you
Inside this weary head I just want us to love, just instead
But I was just thinking and thinking, merely thinking
I think about long distance rates instead of kissing you babe
And time is running me still
If I wait for you longer my affection is stronger
I was just thinking
Babe, I was just thinking
That I’m tired of calling you once a week
And thinking of long distance rates instead of kissing you
Baby I’m sinking, merely sinking...
Verkligheten, var tog du vägen??
"Jag tror att jag är mera kär kärleken i sig än i dig. Förlåt..." Sitter och lyssnar på Winnerbäck och filosoferar, tänker eller bara förstrött vilar tankarna på (för andra) irrelevanta saker. Har så ofta varit kär i själva känslan att vara kär att jag nästan glömt bort hur jävla underbart det är att få vara det på riktigt, att få vara med någon man verkligen älskar (jag vet att det är ett alldeles för starkt ord i mångas ögon, men jag vill kunna få använda det om de personer som betyder mest för mig utan nåns påpekande). Träffade Andreas i helgen, en dryg månad sen jag såg honom sist. Underbart att få se honom igen, hade nästan hunnit förtränga hur lycklig jag är när jag får vara tillsammans med honom. Är så förbannat kär i den killen att jag inte vet var jag ska ta vägen ibland. Hade en fantastisk långhelg i Stockholm på riktigt turistvis; Picknick längs Monteliusvägen i skymmningen, glass i gamla stan, högvakt på slottet, blå tröja med gula kronor på, grillade å drack vin i tantolunden, hånglade oss igenom nationalmuseet, plankade in på skansen, kväll på grönan åkandes allt, guidning på vasamuseet, champagne å jordgubbar på djurgården, middag på klipporna på Kungsholmen. Sen bara alla de små vardagssaker folk inte har vett nog att uppskatta; att få vakna tillsammans, göra frukost ihop, gå å handla, cykla tillsammans, försöka förstå hans dansk-svenska (å vise versa), hålla varandras händer, sitta å se på TV i samma soffa, käfta om småsaker, hångla närhelst man känner för det... Allt det som utgör ett riktigt liv tillsammans.
Fyra dagar kan gå så snabbt ibland, och helt plötsligt var det dags för nästa avsked. Jag hatar verkligen att säga hejdå. Saknaden och tomheten då man tagit farväl och vet att man inte kommer ses förrän... Ja när? Då man har kysst varandra för sista gången, rätat på sig ur den andras famn, släppt varandras händer, förlorat ögonkontakten och försvunnit ur varandras synfält... Och plötsligt står jag kvar helt själv där vi nyss var två och känner mig som den ensammaste personen i världen. Tanken på att inte veta när jag får träffa dig nästa gång känns outhärdlig. Jag slår på min mp3. Musik. Minnen. Jag vänder mig om och går. Det är bara jag. Omvärlden bleknar. Ganska snart börjar dock livet åter att spinna på som vanligt och jag glömmer stegvis bort ensamhetskänslan, ser vad som händer i övrigt och återupptar det jag hade innan dig. Fyller ut min vardag med vad som till största delen egentligen måste betraktas som meningslösa saker (ur ett livskvalitetsperspektiv) som jobba, äta, sova och bara allmänt varande. Dock blandas detta med höjdpunkter, som utan undantag är tillsammans med de andra personerna i mitt liv som jag tycker så mycket om och som gör mig glad. Tolka mig inte fel nu, jag trivs jättebra med mitt liv och har alltid gjort det. Men... "Man saknar sånt som man inte har, men man saknar inte sånt som man har"... Tidigare existerade inte du, så så länge jag håller tanken borta att "Jag är här. Du är det inte.", är jag ju lika lycklig som innan jag visste att du fanns, och det vill inte säga lite. Men så ibland vandrar tankarna iväg, du gör dig påmind och jag blir smärtsamt medveten om att mitt liv inte är så perfekt som jag skulle önska att det var...
en dansk å en svensk å en...? Kungsholmen 060605
Fyra dagar kan gå så snabbt ibland, och helt plötsligt var det dags för nästa avsked. Jag hatar verkligen att säga hejdå. Saknaden och tomheten då man tagit farväl och vet att man inte kommer ses förrän... Ja när? Då man har kysst varandra för sista gången, rätat på sig ur den andras famn, släppt varandras händer, förlorat ögonkontakten och försvunnit ur varandras synfält... Och plötsligt står jag kvar helt själv där vi nyss var två och känner mig som den ensammaste personen i världen. Tanken på att inte veta när jag får träffa dig nästa gång känns outhärdlig. Jag slår på min mp3. Musik. Minnen. Jag vänder mig om och går. Det är bara jag. Omvärlden bleknar. Ganska snart börjar dock livet åter att spinna på som vanligt och jag glömmer stegvis bort ensamhetskänslan, ser vad som händer i övrigt och återupptar det jag hade innan dig. Fyller ut min vardag med vad som till största delen egentligen måste betraktas som meningslösa saker (ur ett livskvalitetsperspektiv) som jobba, äta, sova och bara allmänt varande. Dock blandas detta med höjdpunkter, som utan undantag är tillsammans med de andra personerna i mitt liv som jag tycker så mycket om och som gör mig glad. Tolka mig inte fel nu, jag trivs jättebra med mitt liv och har alltid gjort det. Men... "Man saknar sånt som man inte har, men man saknar inte sånt som man har"... Tidigare existerade inte du, så så länge jag håller tanken borta att "Jag är här. Du är det inte.", är jag ju lika lycklig som innan jag visste att du fanns, och det vill inte säga lite. Men så ibland vandrar tankarna iväg, du gör dig påmind och jag blir smärtsamt medveten om att mitt liv inte är så perfekt som jag skulle önska att det var...
Grundlöst svammel, romantiskt påhitt eller verklighet? Kan mitt liv verkligen vara beroende av någon annan än jag själv för att fulländas?
en dansk å en svensk å en...? Kungsholmen 060605
Elva minuter
”Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt för att flyga fritt på himlen, till glädje för betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig mer känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga.
Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Där var föremålet för hennes kärlek, och hon visade den för sina väninnor, som sade: ”Men du har ju allt.” En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräkten och blev ful – och kvinnan såg den knappt längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. ”Vad gör du här?” frågade hon döden.
”Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn”, svarade döden. ”Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot behöver du mig för att finna den igen.”
Svartsjuka. Avundsjuka. Onda ting som gör det vackra fult. Tilltro förvandlas till misstänksamhet. Lyckan sinar bort. Kärleken slocknar… Och det utan annan anledning än grundlösa mind games…
Jag har precis läst ut boken ”Elva minuter” av Paulo Coelho, du vet han som skrev ”Alkemisten” som alla läste för nått år sedan. Jag älskade den boken, men med min förmåga att glömma bort allt så fort jag lägger ifrån mig en bok/sett klart en film, eller vad det nu är, så kommer jag ju inte ihåg VAD jag tyckte om. Så nu när jag läste ”elva minuter” har jag stannat upp då och då för att skriva ner det jag gillade bäst, funderingar, beskrivningar och synsätt jag önskade jag kunde leva efter. Sen var jag ju tvungen att lägga ut lite av allt svammel här… =)
Jag är dessutom inne i en sinnesstämning (sinnesförvirring?) som för tillfället färgas mycket av det som han tar upp (längtan, åtrå, saknad, kärlek, passion), vilket fick min cerebrala klump att vakna till liv och börja fundera. Och då tankar är svåra att behålla, så vad passar väl bättre än att skriva ner dem?
”Jag har känt mig sårad när jag förlorat män jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon. Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. ”
Så lätt, men ändå så svårt. Att inte ta någon för given. Aldrig. Att tala om för alla de människor man älskar hur mycket de betyder för en. Vårda alla typer av relationer, för utan dem skulle livet vara fruktansvärt mycket ensammare. En sån enkel sak att göra, men hur ofta gör man det egentligen? När berättade du senast för någon hur mycket personen i fråga betyder för dig? Det kanske bara är jag som är dålig på det, men det krävs så lite, och ger så mycket.
Att sluta lägga sin energi på negativa känslor och dåliga dagar, för att sedan inte uppskatta de bra dagarna, utan snarare ta dessa för givna utan att tänka till och förstå hur bra man har det. Men det är så lätt att de enda känslorna som luftas och funderas över är de deppiga, arga, ledsna, avundsjukan, försummelsen, svartsjukan... Och det oavsett relation. Tänk om man istället kunde fokusera på det positiva och inse att det är detta som man ska skatta sig lycklig över. Att det är en bonus utöver vardagen, inte någonting man ska ta för givet. Inse vilken tur jag har när en person jag tycker om faktiskt väljer att vara med just mig just nu och ingen annan. Vad lyckligt lottad jag är alla de dagar jag får vara med dem jag älskar. Vilken tur jag har som är/har varit/kommer bli älskad. Det är inte förunnat alla att känna så, så uppskatta det du har just nu. Om alla resonerade på samma sätt, tänk vad mycket svartsjuka, missunnsamhet och avundsjuka som skulle kunna undvikas…
”Den som någon gång har förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller sista) dagen av mitt liv. ”
Jag skulle så gärna vilja leva som så. I nuet. Att alltid göra det bästa av varje dag. Göra det jag vill nu, inte vänta till imorgon, nästa vecka, nästa år… Känna efter ”Vad vill jag just nu?” Och göra det. Som nu. Om jag fick bestämma, vad skulle jag göra, var skulle jag vara? Jo, vara med honom så klart. Han som jag saknar och inte kan sluta tänka på. Jag har dessutom ingen bra anledning för att inte göra det. Och ändå sitter jag kvar här och tänker ” en annan dag…” Istället för att bara sätta mig på nästa tåg och åka. Varför? Jag vet inte. Det funkar bara inte så. Jag funkar inte så, men det går kanske att bearbeta… Tänk vad mycket mer man skulle få ut av sitt liv om man bara lät bli att vänta hela tiden…
”Och svartsjukan? Man kan inte säga till våren: ”Hoppas att den kommer på en gång och att den varar länge.” Det enda man kan säga är: ”Kom, välsigna dig med ditt hopp, och stanna kvar så länge du bara kan.”
Som sagt… Ont ting. BORT! En sån totalt onödig känsla att man ju kan fundera över varför den uppstått överhuvudtaget. För aldrig nånting gott med sig…
”Alla kan älska, för vi föds alla med denna gåva. Några gör det helt naturligt väl på en gång, medan andra måste lära sig på nytt, komma ihåg hur man älskar, och alla – utan undantag – måste bränna sitt förflutnas starka känslor, återuppleva glädje och sorg, tillfällen då de fallit och åter rest sig, ända fram tills de lyckas hitta den röda tråden som för fram till varje nytt möte; ja, det finns en tråd.”
Jag förstod aldrig att jag glömt bort hur man gör när man älskar, hur längesen det var jag upplevde känslan av att vara riktigt kär i någon och kunna visa det utan att vara rädd för att bli bränd, sårad eller liknande. Det är väl delvis mitt eget fel då jag bara involverat mig i flyktiga relationer som saknat trygghet. Det har dock varit självvalt och passat mig alldeles utmärkt, eftersom jag då slipper visa hur jag känner, och därmed kan skydda mig från den utelämning det innebär när man visar sina känslor för någon. Om man inte visar hur man känner, kan man inte bli sårad lika djupt, men samtidigt kan man aldrig bli älskad heller, så det gäller att välja och våga riskera det ena eller det andra… Jag ska väl försöka bättra mig och våga lite mer, men det är svårt att ändra ett gammalt beteende…
”De gick hand i hand, som om de vore två förälskade som hade träffats efter att ha varit ifrån varandra länge. De kysstes mitt bland folk och fick en del indignerade blickar, de log åt den förargelse de åstadkom, och den längtan de väckte med sitt anstötliga beteende – för de visste att innerst inne ville de andra göra likadant. Det var bara därför de tog anstöt.”
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste detta stycke som var så träffsäkert. Personligen kan jag ofta sucka och tycka att det är irriterande med folk som är så inåtvända att de bara ser varandra, beroende på situationen. Men det finns ju en viss tjusning och ibland är det bra roligt att få bete sig som två tonåringar som inte kan hålla tungan ute ur varandras munnar. Det är trots allt en härlig känsla och en del av poängen är ju just att se andras sura miner och blängande blickar. Jag har varit riktigt duktig på det den här vintern (framförallt i dessa liftköer då det inte finns mycket annat att underhålla sig med), och inte sällan kommer man på sig själv, tittar på den andra, skrattar, fortsätter bara för att se omgivningens besvärade, blängande, blickar...
”Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer.
Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna till alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt ar hänt, eller bedrövade för att något det inte väntade sig just har raserat allt.
Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den – vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte. ”
Tvivlar ju på att någon annan än jag själv orkar läsa allt detta, men det är ju inte poängen heller... Nu ska jag i alla fall sluta skriva och börja leva i nuet ;)
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig mer känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga.
Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Där var föremålet för hennes kärlek, och hon visade den för sina väninnor, som sade: ”Men du har ju allt.” En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräkten och blev ful – och kvinnan såg den knappt längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. ”Vad gör du här?” frågade hon döden.
”Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn”, svarade döden. ”Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot behöver du mig för att finna den igen.”
Svartsjuka. Avundsjuka. Onda ting som gör det vackra fult. Tilltro förvandlas till misstänksamhet. Lyckan sinar bort. Kärleken slocknar… Och det utan annan anledning än grundlösa mind games…
Jag har precis läst ut boken ”Elva minuter” av Paulo Coelho, du vet han som skrev ”Alkemisten” som alla läste för nått år sedan. Jag älskade den boken, men med min förmåga att glömma bort allt så fort jag lägger ifrån mig en bok/sett klart en film, eller vad det nu är, så kommer jag ju inte ihåg VAD jag tyckte om. Så nu när jag läste ”elva minuter” har jag stannat upp då och då för att skriva ner det jag gillade bäst, funderingar, beskrivningar och synsätt jag önskade jag kunde leva efter. Sen var jag ju tvungen att lägga ut lite av allt svammel här… =)
Jag är dessutom inne i en sinnesstämning (sinnesförvirring?) som för tillfället färgas mycket av det som han tar upp (längtan, åtrå, saknad, kärlek, passion), vilket fick min cerebrala klump att vakna till liv och börja fundera. Och då tankar är svåra att behålla, så vad passar väl bättre än att skriva ner dem?
”Jag har känt mig sårad när jag förlorat män jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon. Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. ”
Så lätt, men ändå så svårt. Att inte ta någon för given. Aldrig. Att tala om för alla de människor man älskar hur mycket de betyder för en. Vårda alla typer av relationer, för utan dem skulle livet vara fruktansvärt mycket ensammare. En sån enkel sak att göra, men hur ofta gör man det egentligen? När berättade du senast för någon hur mycket personen i fråga betyder för dig? Det kanske bara är jag som är dålig på det, men det krävs så lite, och ger så mycket.
Att sluta lägga sin energi på negativa känslor och dåliga dagar, för att sedan inte uppskatta de bra dagarna, utan snarare ta dessa för givna utan att tänka till och förstå hur bra man har det. Men det är så lätt att de enda känslorna som luftas och funderas över är de deppiga, arga, ledsna, avundsjukan, försummelsen, svartsjukan... Och det oavsett relation. Tänk om man istället kunde fokusera på det positiva och inse att det är detta som man ska skatta sig lycklig över. Att det är en bonus utöver vardagen, inte någonting man ska ta för givet. Inse vilken tur jag har när en person jag tycker om faktiskt väljer att vara med just mig just nu och ingen annan. Vad lyckligt lottad jag är alla de dagar jag får vara med dem jag älskar. Vilken tur jag har som är/har varit/kommer bli älskad. Det är inte förunnat alla att känna så, så uppskatta det du har just nu. Om alla resonerade på samma sätt, tänk vad mycket svartsjuka, missunnsamhet och avundsjuka som skulle kunna undvikas…
”Den som någon gång har förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller sista) dagen av mitt liv. ”
Jag skulle så gärna vilja leva som så. I nuet. Att alltid göra det bästa av varje dag. Göra det jag vill nu, inte vänta till imorgon, nästa vecka, nästa år… Känna efter ”Vad vill jag just nu?” Och göra det. Som nu. Om jag fick bestämma, vad skulle jag göra, var skulle jag vara? Jo, vara med honom så klart. Han som jag saknar och inte kan sluta tänka på. Jag har dessutom ingen bra anledning för att inte göra det. Och ändå sitter jag kvar här och tänker ” en annan dag…” Istället för att bara sätta mig på nästa tåg och åka. Varför? Jag vet inte. Det funkar bara inte så. Jag funkar inte så, men det går kanske att bearbeta… Tänk vad mycket mer man skulle få ut av sitt liv om man bara lät bli att vänta hela tiden…
”Och svartsjukan? Man kan inte säga till våren: ”Hoppas att den kommer på en gång och att den varar länge.” Det enda man kan säga är: ”Kom, välsigna dig med ditt hopp, och stanna kvar så länge du bara kan.”
Som sagt… Ont ting. BORT! En sån totalt onödig känsla att man ju kan fundera över varför den uppstått överhuvudtaget. För aldrig nånting gott med sig…
”Alla kan älska, för vi föds alla med denna gåva. Några gör det helt naturligt väl på en gång, medan andra måste lära sig på nytt, komma ihåg hur man älskar, och alla – utan undantag – måste bränna sitt förflutnas starka känslor, återuppleva glädje och sorg, tillfällen då de fallit och åter rest sig, ända fram tills de lyckas hitta den röda tråden som för fram till varje nytt möte; ja, det finns en tråd.”
Jag förstod aldrig att jag glömt bort hur man gör när man älskar, hur längesen det var jag upplevde känslan av att vara riktigt kär i någon och kunna visa det utan att vara rädd för att bli bränd, sårad eller liknande. Det är väl delvis mitt eget fel då jag bara involverat mig i flyktiga relationer som saknat trygghet. Det har dock varit självvalt och passat mig alldeles utmärkt, eftersom jag då slipper visa hur jag känner, och därmed kan skydda mig från den utelämning det innebär när man visar sina känslor för någon. Om man inte visar hur man känner, kan man inte bli sårad lika djupt, men samtidigt kan man aldrig bli älskad heller, så det gäller att välja och våga riskera det ena eller det andra… Jag ska väl försöka bättra mig och våga lite mer, men det är svårt att ändra ett gammalt beteende…
”De gick hand i hand, som om de vore två förälskade som hade träffats efter att ha varit ifrån varandra länge. De kysstes mitt bland folk och fick en del indignerade blickar, de log åt den förargelse de åstadkom, och den längtan de väckte med sitt anstötliga beteende – för de visste att innerst inne ville de andra göra likadant. Det var bara därför de tog anstöt.”
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste detta stycke som var så träffsäkert. Personligen kan jag ofta sucka och tycka att det är irriterande med folk som är så inåtvända att de bara ser varandra, beroende på situationen. Men det finns ju en viss tjusning och ibland är det bra roligt att få bete sig som två tonåringar som inte kan hålla tungan ute ur varandras munnar. Det är trots allt en härlig känsla och en del av poängen är ju just att se andras sura miner och blängande blickar. Jag har varit riktigt duktig på det den här vintern (framförallt i dessa liftköer då det inte finns mycket annat att underhålla sig med), och inte sällan kommer man på sig själv, tittar på den andra, skrattar, fortsätter bara för att se omgivningens besvärade, blängande, blickar...
”Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer.
Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna till alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt ar hänt, eller bedrövade för att något det inte väntade sig just har raserat allt.
Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den – vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte. ”
Tvivlar ju på att någon annan än jag själv orkar läsa allt detta, men det är ju inte poängen heller... Nu ska jag i alla fall sluta skriva och börja leva i nuet ;)
Fångad av det lömska vardagsträsket...?
Hur kan det gå så fort att ramla in i vardagen igen? För bara ett par veckor sedan var jag ute på ett av livets alla äventyr som väntar på att bli upplevda, men nu rullar dagarna på som om jag aldrig ens varit borta. Har allt stått stilla här hemma hela denna tid? Har jag verkligen varit borta? Mina upplevelser känns mer och mer avlägsna, detaljerna utsuddade och snart återstår knappast mer än ett glatt minne om en underbar tid. Inget mer, bara en förnimmelse om att det var en härlig tid. Ett minne som bleknar... Hur mycket jag än vill hålla alla detaljer vid liv och komma ihåg alla de små sakerna, alla känslor, sinnesintryck, tankar och den totala helheten som byggde upp livet, så går det inte. Allt försvinner mer och mer ju längre tiden går… Aldrig att jag kommer kunna återuppleva den underbara "vardagen" jag levt i de senaste månaderna. När vardag inte ens fanns, veckodagarna bara flöt ihop och tiden var ett abstrakt begrepp som fylldes av det man just för stunden tyckte hade störst betydelse. Att bara få leva i nuet. Inga krav. Ingen planering. Inga måsten. Bara göra det jag vill. Just nu. Det börjar redan låta overkligt…
Jag är nu hemma för snart andra veckan, och större magplask i vardagslivet kan man ju leta efter. Har börjat jobba helt oplanerat, nästan påprackat, sen igår. Kom till Sundsvall i söndags, var förbi sjukhuset på måndan och började jobba som undersköterska på barnmottagningen på tisdan, dvs. igår. Jag vet inte vad som hände, jag hade verkligen inte tänkt stanna hemma nån längre tid. Än mindre jobba. Av bitter erfarenhet vet jag ju att så fort man får ett jobb, blir det alldeles för bekvämt att stanna, motför att man ska fullfölja sina galna planer/drömmar/fantasier som man kvällen innan beslöt sig för att göra, lovade att göra, utan att NÅNTING skulle kunna stoppa det. Högtlyftande idéer som att packa nästa väska direkt, åka ut till Arlanda och ta första bästa flyg bort igen. Bara dra. Fixa allt på plats, var än man hamnar. Strunta i att man inte har några pengar, bevara inställningen ”det löser sig”. Vilket det garanterat gör. Men så stannar man en extra dag. Ringer sin gamla arbetsplats bara för att kolla. Får jobba ett par dagar (pengar är ju bra). Börjar arbeta. Och fastnar. För det är ju inte SÅ tråkigt ändå. Och jag får ju betalt. Och pengar är ju bra. Och det gäller bara för en kort tid. Kort tid my ass! Drömmarna då? De idiotiska, orealistiska planerna, som man hela tiden vet är snudd på fantasier, och som med största sannolikhet inte kommer bli som man tänkt sig. Förmodligen inte ens i närheten. Förmodligen ännu bättre, eftersom känslan att man faktiskt tagit modet till sig att försöka, gör att kicken av att vara ute på vilket galej som helst blir starkare än den vildaste föreställningen man hade i förväg. Och det går, klart det går! Alla kan göra vad fan de vill, bara viljan är tillräckligt stark. Och jag då, som har kommit till denna unika insikt borde ju rent logiskt inte löpa risken att trampa ner mig i det bekväma vardagsträsket och bli kvar här hemma. Kan man ju tycka. Tycker jag. Därav anledningen till att jag inte hade en tanke på att söka jobb när jag kom hem - jobb medför aldrig nånting gott i äventyrsväg – men nu sitter jag ju lik förbannat på en tjänst. Som medför förpliktelser. Planering. Bestämda tider. Som upptar min tid. Blir min vardag. Och rätt vad det är har veckorna, sommaren, livet passerat förbi. Och jag kommer för alltid ångra mig att jag inte tog chansen när jag hade den…
Självförtroende - nånting negativt?
Folk är idioter! Det är bara att konstatera återigen… inte minst i det här landet med all jantelag som man fullkomligt översvämmas av var man än befinner sig. Vad är det för fel med att tycka att man själv är bra? Hur ska man någonsin komma nånvart om man inte tror på sig själv? Man blir aldrig bättre än vad man själv tror sig vara, så varför, VARFÖR ska folk ha sådana problem med det? Det är en sak om man är dryg och arrogant och allmänt översittrig, det tål inte jag heller, men det handlar snarare om attityd än om åsikter… Man kan faktiskt vara ödmjuk mot andra och samtidigt och ha ett bra självförtroende, det ena behöver inte utesluta det andra, även om stora delar av befolkningen tycks ha satt ett likamedtecken mellan gott självförtroende och nedvärdering av andra. Varför ska man inte kunna få berömma sig själv? Jag måste väl få säga om jag tycker att jag gjort nånting bra eller liknande om jag tycker det? Eller…? Däremot är det okej att berömma andra – bara det INTE rör dig själv, nä usch å fy, inte tro dig vara mer än nån annan… *suck*
En annan brist merparten verkar ha, är en total avsaknad till självdistans och därmed även svårt för att förstå de fåtal människor som faktiskt besitter den kvalitén. Något som kan bli en ordentlig etikettskrock när sådana jantelagsparagrafryttare möter någon med ett visst mått av självdistans, och inte inser att allt man säger kanske inte ska tas på fullaste allvar och att det faktiskt är möjligt att folk driver med sig själva… Dessa inåtvända människor tar då på nått bakvänt sätt illa upp och gör sitt bästa för att få även andra att inse hur fel och opassande det är att antyda något positivt hos sig själv och att man istället borde inta en mer undervärderande roll så folk inte tror man är arrogant.
Även förmågan att kunna avläsa ironi verkar vara underutvecklad hos ett skrämmande stort antal, något som får liknande konsekvenser då det i allmänhet verkar handla om samma personer. Frågan är då hur roligt livet blir… Eller är det just dessa som blir de där bittra människorna vars dagar verkar förstöras om de inte får klaga på nånting. Vad är syftet med det? Näää, usch… Låt bli att ta dig själv (och andra med för den delen) på så stort allvar hela tiden – livet blir så mycket roligare om man kan skämta om sig själv, göra bort sig och bjuda på det utan att det behöver vara något fel med det. Varför ska man anses som utstickare, eller snarare, varför ska utstickare vara nånting negativt? Börja leva för f***n och sluta irritera dig på andras överlägsenhet – gör nånting åt det och bli bättre själv istället – det är ditt liv, lägg inte för stor vikt på vad andra anser!
Vaddå upprörd… Jag? Jo, det är bara förnamnet… Droppen kom idag. Jag och Elin pluggade på skolan som vanligt och har på whiteboardtavlan i vårt grupprum skrivit en del peptalk som är avsett för att hålla motivationen uppe och humöret på topp (citat: ”Elin å Carro! Kanske bäst på fysiologi – ja troligen”, ”Vi drar till Alperna om 12 dagar”, ”Respiration ÄR roligt – innerst inne…” samt meddelande till dem som mot förmodan skulle få för sig att ta vårt bokade grupprum att det faktiskt ÄR bokat, ett hot om att sudda tavlan = det postterminala stadiet (vi vet var din brevlåda bor…). Nån dödskalle, en pussmun och avslutningsvis ”Puss! / Carro å Elin – the two and only"). Allt i VÅRT rum. På VÅR tavla. Alla som tycker detta känns nedlåtande/översittarklassigt eller får andra negativa vibbar kan ju få förklara det för mig, för när vi kom tillbaka efter lunch står ett gäng studenter och säger att de enligt schemat ska vara i vårt rum. Okej, nått har blivit fel i bokningen, vi hänvisar dem åt annat håll, talar om att vi bokat rummet och går in och sätter oss. En av dessa rara små människor dröjer sig då kvar och säger saker som att ”förlåt, men vi har ju ingen aning om nånting – vi går ju bara termin ett. Kan ju inte lika mycket som er. Vi vet ju egentligen ingenting”, osv. Ganska kul kille. Trodde jag eftersom jag var övertygad om att han skämtade, men sen fortsatte han med att vi borde tänka på vad vi skriver, att han tog illa vid sig, att andra kunde ta illa upp, vi borde inte vara så kaxiga och – det bästa av allt – ”det är inte speciellt trevligt att bli hotad med döden” och jag inser då att det är på fullt allvar han menar det han säger. Men hallå!!!!!!!! Hur, HUR kan man vara så naiv och trångsynt att man överhuvudtaget kan tolka något dylikt som att vi är fullt allvarliga? Visste inte om vi skulle skratta eller gråta åt eländet, men han blev så störd och fortsatte slänga ur sig liknande kommentarer, och jag blev bara mer och mer irriterad och gick sen och var förbannad resten av dan och hade bara lust att slå någon HÅRT. Och det värsta av allt är kanske att flertalet andra kommenterat samma sak, vilket måste betyda att de ödslat energi på att irritera sig över nått så banalt. Har inte folk bättre saker för sig än att störa sig på andra? Vissa verkar bara kunna leva om de får göra livet surt för någon annan. Avundsjuka? Missgynnsamhet för att andra har ett roligare liv? Jaa, jag vet inte… Nånting är allvarligt fel och det ska på sätt och vis bli skönt att lämna hela landet bakom sig för ett tag och åka dit där det inte ses som nånting negativt att trivas med sig själv…
En annan brist merparten verkar ha, är en total avsaknad till självdistans och därmed även svårt för att förstå de fåtal människor som faktiskt besitter den kvalitén. Något som kan bli en ordentlig etikettskrock när sådana jantelagsparagrafryttare möter någon med ett visst mått av självdistans, och inte inser att allt man säger kanske inte ska tas på fullaste allvar och att det faktiskt är möjligt att folk driver med sig själva… Dessa inåtvända människor tar då på nått bakvänt sätt illa upp och gör sitt bästa för att få även andra att inse hur fel och opassande det är att antyda något positivt hos sig själv och att man istället borde inta en mer undervärderande roll så folk inte tror man är arrogant.
Även förmågan att kunna avläsa ironi verkar vara underutvecklad hos ett skrämmande stort antal, något som får liknande konsekvenser då det i allmänhet verkar handla om samma personer. Frågan är då hur roligt livet blir… Eller är det just dessa som blir de där bittra människorna vars dagar verkar förstöras om de inte får klaga på nånting. Vad är syftet med det? Näää, usch… Låt bli att ta dig själv (och andra med för den delen) på så stort allvar hela tiden – livet blir så mycket roligare om man kan skämta om sig själv, göra bort sig och bjuda på det utan att det behöver vara något fel med det. Varför ska man anses som utstickare, eller snarare, varför ska utstickare vara nånting negativt? Börja leva för f***n och sluta irritera dig på andras överlägsenhet – gör nånting åt det och bli bättre själv istället – det är ditt liv, lägg inte för stor vikt på vad andra anser!
Vaddå upprörd… Jag? Jo, det är bara förnamnet… Droppen kom idag. Jag och Elin pluggade på skolan som vanligt och har på whiteboardtavlan i vårt grupprum skrivit en del peptalk som är avsett för att hålla motivationen uppe och humöret på topp (citat: ”Elin å Carro! Kanske bäst på fysiologi – ja troligen”, ”Vi drar till Alperna om 12 dagar”, ”Respiration ÄR roligt – innerst inne…” samt meddelande till dem som mot förmodan skulle få för sig att ta vårt bokade grupprum att det faktiskt ÄR bokat, ett hot om att sudda tavlan = det postterminala stadiet (vi vet var din brevlåda bor…). Nån dödskalle, en pussmun och avslutningsvis ”Puss! / Carro å Elin – the two and only"). Allt i VÅRT rum. På VÅR tavla. Alla som tycker detta känns nedlåtande/översittarklassigt eller får andra negativa vibbar kan ju få förklara det för mig, för när vi kom tillbaka efter lunch står ett gäng studenter och säger att de enligt schemat ska vara i vårt rum. Okej, nått har blivit fel i bokningen, vi hänvisar dem åt annat håll, talar om att vi bokat rummet och går in och sätter oss. En av dessa rara små människor dröjer sig då kvar och säger saker som att ”förlåt, men vi har ju ingen aning om nånting – vi går ju bara termin ett. Kan ju inte lika mycket som er. Vi vet ju egentligen ingenting”, osv. Ganska kul kille. Trodde jag eftersom jag var övertygad om att han skämtade, men sen fortsatte han med att vi borde tänka på vad vi skriver, att han tog illa vid sig, att andra kunde ta illa upp, vi borde inte vara så kaxiga och – det bästa av allt – ”det är inte speciellt trevligt att bli hotad med döden” och jag inser då att det är på fullt allvar han menar det han säger. Men hallå!!!!!!!! Hur, HUR kan man vara så naiv och trångsynt att man överhuvudtaget kan tolka något dylikt som att vi är fullt allvarliga? Visste inte om vi skulle skratta eller gråta åt eländet, men han blev så störd och fortsatte slänga ur sig liknande kommentarer, och jag blev bara mer och mer irriterad och gick sen och var förbannad resten av dan och hade bara lust att slå någon HÅRT. Och det värsta av allt är kanske att flertalet andra kommenterat samma sak, vilket måste betyda att de ödslat energi på att irritera sig över nått så banalt. Har inte folk bättre saker för sig än att störa sig på andra? Vissa verkar bara kunna leva om de får göra livet surt för någon annan. Avundsjuka? Missgynnsamhet för att andra har ett roligare liv? Jaa, jag vet inte… Nånting är allvarligt fel och det ska på sätt och vis bli skönt att lämna hela landet bakom sig för ett tag och åka dit där det inte ses som nånting negativt att trivas med sig själv…
Polyamori?
Jag läste igår kväll en artikel om polyamorösa förhållanden. Den handlade om två par med överenskommelsen att tillåtas träffa andra, vilket kanske inte är helt ovanligt, men poängen var att det inte handlade om tillfälliga förbindelser på andra håll, utan om riktiga förälskelser och att ha flera seriösa förhållanden samtidigt… Kraven för att det skulle funka är väl självklara; att man ger av sig själv i alla förhållanden, pratar öppet och ser till att bekräfta varandra inom alla relationer för att undvika den svartsjuka folk har så lätt för att känna. Låter inte det bra?! Tänk att samtidigt ha fördelarna i en relation, dvs känna sig älskad, få bekräftelse, närhet, möjlighet att spendera tid med någon man tycker om, kanske till och med bo ihop, osv, men samtidigt ha kvar de möjligheter och den frihet man har som ouppbunden med tillåtelse att träffa andra, flirta och förälska sig på annat håll (vilket nog de flesta ändå gör) och eventuellt inleda ytterligare ett förhållanden om man skulle passa ihop, utan att för den sakens skull tvingas välja mellan att stanna kvar eller påbörja nånting nytt.
Jag vet inte när det ändrades egentligen… Tidigare var drömmen den där traditionella tvåsamheten. Eller dröm och dröm, det var det som gällde. No alternatives. Jag hade värsta seriösa fem-års förhållandet som jag var övertygad skulle hålla hela livet, det fanns liksom inga alternativ. Allt var bestämt, jag visste vad som skulle hända och blev förstås förkrossad när det tog slut. Fruktansvärd period, men stärkande när man ser tillbaka. Och utvecklande. Och rätt. Vi växte över tiden in i en vänskapsrelation, inte så det märktes då, men passionen tog liksom slut. Vi blev mer som bästa kompisar och hade jäkligt roligt ihop. Det finns nog ingen som känner mig lika bra som han, och kommer kanske aldrig finnas heller, så det var väl ett klokt beslut. Men vad jag skulle komma till är hur synen på förhållanden har växlat. Nu har liksom den där binda upp sig drömmen kanske svalnat en del. Eller lagts på is helt å hållet skulle man kanske kunna säga. Även om det tog ett tag att vänja sig vid den ofrivilliga ensamheten så gick det till slut och nu älskar jag mitt liv som singel (mer eller mindre), och det är blandade känslor inför tanken på att ge upp det för ett förhållande. Åtminstone vissa delar. Att tappa friheten att bestämma själv var jag är, vem jag träffar, vad jag gör... Att sluta flirta med X, ha sex med Y, sova över hos Z, osv… Sen finns det ju andra bitar som gör det så skönt att vara en del i ett förhållande, att veta att i alla fall just den här personen står ut med mig även de dåliga dagarna och att slippa vara ensam de gånger man nu inte känner för det… Men att välja en person framför alla andra, och resten då? Bara för att man gillar en person, betyder inte det att man slutar tycka om resten, och det känns ju onödigt att ens försöka… Varför skulle man inte kunna vara kär/förälskad i flera samtidigt? Och följaktligen, tillsammans med flera än en…?
Jag vet inte när det ändrades egentligen… Tidigare var drömmen den där traditionella tvåsamheten. Eller dröm och dröm, det var det som gällde. No alternatives. Jag hade värsta seriösa fem-års förhållandet som jag var övertygad skulle hålla hela livet, det fanns liksom inga alternativ. Allt var bestämt, jag visste vad som skulle hända och blev förstås förkrossad när det tog slut. Fruktansvärd period, men stärkande när man ser tillbaka. Och utvecklande. Och rätt. Vi växte över tiden in i en vänskapsrelation, inte så det märktes då, men passionen tog liksom slut. Vi blev mer som bästa kompisar och hade jäkligt roligt ihop. Det finns nog ingen som känner mig lika bra som han, och kommer kanske aldrig finnas heller, så det var väl ett klokt beslut. Men vad jag skulle komma till är hur synen på förhållanden har växlat. Nu har liksom den där binda upp sig drömmen kanske svalnat en del. Eller lagts på is helt å hållet skulle man kanske kunna säga. Även om det tog ett tag att vänja sig vid den ofrivilliga ensamheten så gick det till slut och nu älskar jag mitt liv som singel (mer eller mindre), och det är blandade känslor inför tanken på att ge upp det för ett förhållande. Åtminstone vissa delar. Att tappa friheten att bestämma själv var jag är, vem jag träffar, vad jag gör... Att sluta flirta med X, ha sex med Y, sova över hos Z, osv… Sen finns det ju andra bitar som gör det så skönt att vara en del i ett förhållande, att veta att i alla fall just den här personen står ut med mig även de dåliga dagarna och att slippa vara ensam de gånger man nu inte känner för det… Men att välja en person framför alla andra, och resten då? Bara för att man gillar en person, betyder inte det att man slutar tycka om resten, och det känns ju onödigt att ens försöka… Varför skulle man inte kunna vara kär/förälskad i flera samtidigt? Och följaktligen, tillsammans med flera än en…?